Lilla O och hörlurarna

Jag vet inte hur andra familjer brukar dela upp tidningsdelarna vid frukosten, men i vår familj...

... brukar Lilla O få läsa reklambladen för att vi ska få ha de andra delarna i fred.

Det kan ju finnas intressanta saker i reklambladen också.

Den här morgonen hittade hon ett par fina hörlurar...

... som hon tyckte skulle passa perfekt på hennes öron.

Om man är helt nyvaken...

kan det hända att man ser så här gullig ut när man äter lunch:

Lilla O 11 månader

Jag har drabbats av Den Stora Tröttheten och orkar inte blogga just nu. Dessutom ska jag leverera text motsvarande en mindre bok utifrån intervjuerna jag gjorde i Palestina den 3 januari, och det är inte det lättaste när man har en liten att ta hand om samtidigt. Så det blir inte så mycket tid över just nu.

Men jag måste ju skriva att Lilla O har fyllt elva månader. Hon har blivit så stor den här månaden. Ett barn som gillar att smyga omkring och bli jagad, som skrattar högt när vi hissar henne i luften och älskar mandariner så mycket att hon har lärt sig att öppna dem själv. Hon börjar liksom bli... en riktig liten person! Så himla mysigt.

Den lilla vintersportaren

Puss

Det är söndagskväll och vi har precis börjat hämta oss från en maginfluensa som slog ut halva min släkt. Fy sjutton vad jobbigt det var. Dessutom gjorde det att vi missade både min morfars 90-årsfest och min brorsdotters ettårsdag. Så himla tråkigt.

Men det har även hänt en hel del fint sedan jag skrev sist.

Bland annat har Lilla O lärt sig ett nytt trick. Om jag säger "får jag en puss?" så kommer hon fram och pussar mig mjukt på munnen.

Det är svårt att avgöra, men jag tror att det mycket väl kan vara det gulligaste tricket hittills.

Julmys

Precis när Polensjukan började gå över smittades jag av Lilla Os förkylning. Är man förkyld får man inte gå på öppna förskolan, så vi såg fram emot en väldigt tråkig dag här hemma. Men sedan kom vi på att vi missade första advent i helgen, och bestämde oss för att åtgärda skadan genom att julpyssla lite.

 Först gick vi till affären och köpte apelsiner, nejlikor och röda band. Och hips vips hade vår tråkiga sjukdag förvandlats till julmys.

 Sedan placerade vi ut hyacinter lite överallt i lägenheten.

Lilla O kom i sådan julstämning att hon till och med testade tomtedräkten.

Snabba cash

Härom veckan fick Lilla O slut på pengar när vi var på öppna förskolan.

Som tur var visste hon var det fanns mer.

Frågan är vad öppna förskolan vill lära barnen genom att ha en bankomat... Att allt har ett pris? Att pengar är allt? Att cash is king?

Tidigt skall de skolas in i det kapitalistiska samhället.

Kåldolmens dag

I dag är ingen vanlig dag, nej i dag är kåldolmens dag. Min kompis Petter har nämligen startat en helt ny högtid. Den 30 november har länge förknippats med rasism och nazism och demonstrationer vid Karl XII-statyn i Kungsträdgården. Och det är sant att Karl XII krigade i hela sitt vuxna liv, men han hade också ett stort intresse för sin omvärld. Ett varaktigt resultat av Karl XII:s och den svenska arméns långa vistelse i det muslimska Turkiet är kåldolmen, men även musiken, statskonsten och arkitekturen påverkades.


Kåldolmens dag lyfter fram och firar det mångbottnade svenska kulturarvet. Vill du vara med? Det gör du i Kungsträdgården från kl 17.30 och framåt. Självklart bjuds det på kaffe och kåldolmar, två fina svenska nationalsymboler med invandrarbakgrund. Här kan du läsa mer om Kåldolmens dag på Facebook.

Sista dagen i Warszawa

I går var sista dagen på vårt polska äventyr. Jag vaknade och kände mig helrisig, men efter några slurkar av Lilla Os flytande alvedon och en middagsvila tog vi en taxi genom ett vintrigt Warszawa.

Vi hoppade ur vid det här gamla slottet. Någon gång har det bott en kung här, men nu för tiden...

... är det en finfin konsthall för modern konst. Vi såg flera bra utställningar, innan mina risiga ben höll på att vika sig. Och då gick vi och åt söndagslunch på en välrenommerad restaurang på nedervåningen. En perfekt avslutning på vår fina Polenresa. Sex timmar senare var vi hemma igen. Och jösses vad skönt det känns. Det är himla roligt att resa bort. Men nu ser jag fram emot att bara vara hemma ett tag. Hurra för vardag!

Ps. Det enda tråkiga med resan var förutom att jag var sjuk, att jag var tvungen att jobba när Peter och Lilla O åkte till Praga, en stadsdel som för fem år sedan var superslummig, men i dag är på gång att bli ett nytt litet Östberlin med konstnärsdrivna gallerier och coola barer. Det hade varit fint att se det nu. Jag spår att det kommer att ha hänt mycket där nästa gång jag kommer till Warszawa.

Polska delikatesser

En av de bästa sakerna med att resa, är att man får möjlighet att prova en massa ny spännande mat. Ett bra sätt att lära känna det polska köket är att fråga polackerna själva vad de har för favoriter. Helst ska man ju äta hemma hos folk, men näst bäst är att gå ut och äta med polska vänner, och det har vi gjort en hel del.

Jag gillar ju östeuropeisk mat. Det är rejält käk, som husmanskost. Och det fina med det polska köket är att det finns en del alternativ även för oss som helst undviker kött, åtminstone om man äter fisk. Traditionellt sett innehåller finare mat kött, eftersom kött är dyrt och därför ansetts fint som bjudmat. Men polackerna har haft det rätt fattigt genom åren, och då har de tvingats hitta på billiga och goda vegetariska rätter som potatisplättar.

Potatisplättarna äts med hemgjord gräddfil som smakar lite som rysk smetana. Och vill man lyxa till det så äter man det med rökt lax.

En annan klassiker är dumplings fyllda med kål och champinjoner, eller med vit ost. Båda varianterna är fantastiskt goda.

Äter man kött måste man väl testa de rökta korvarna. Det gjorde inte vi, men köpte i alla fall hem lite kabanoss till vår polskättade kompis Jonatan. Däremot har jag ätit traditionell sursoppa med ägg och korv i. Jag åt inte korvbitarna, men var så himla kall efter en lång vinterpromenad på stan, att jag var tvungen att värma mig med något riktigt rejält. En annan delikatess som ställts fram på vårt bord varje måltid och alltid lämnats orörd är ister. Polackerna äter nämligen ister med lök i istället för smör på smörgåsarna. Då rekommenderar jag hellre den inlagda gurkan om man är sugen på pålägg.

Ps. Till maten dricker man helst ett polskt öl. Och efter maten tar man gärna ett värmande glas med hemgjord körsbärslikör.

Ja, nu vet ni, om ni skulle råka ha vägarna förbi Polen i framtiden.

Äter lite pasta i hotellrestaurangen bara

Det här med barnvakt...

Vi har ju inte varit så bra på att lämna bort Lilla O ens till folk vi känner och litar på. Så när Åsne började prata om att vi väl kunde lämna över Lilla O till hennes barnvakt och gå ut för kvällen kändes det liksom helt otänkbart. Men vid femtiden i morse, när Lilla O låg och drog mig i håret och kastade sig oroligt fram och tillbaka och jag insåg att jag knappt sovit ett ögonblick på hela natten, började det där med barnvakt låta mer och mer lockande. Plötsligt låg jag där med rosafluffliga fantasier om hur en barnvakt skulle komma in med ett ömt leende på läpparna och bära i väg på en jollrande och skrattande liten bebis.

För man behöver verkligen få sova om nätterna. Att ligga vaken med en tumlande bebis som blir sur om hon inte får dra en i håret precis hela tiden är lite som tortyr. Jag tror att det här var en av Lilla Os värsta nätter hittills, och jag var glad att Peter var där så att vi kunde turas om att bli dragna i håret. Det kändes till exempel skönt att kunna lämna över till honom när jag hörde mig själv väsa: "snart lägger jag dig i spjälsängen och ställer ut dig i korridoren".

I dag är vi väldigt trötta alla tre. Så trötta att jag och Peter var tvungna att beställa lyxkaffe istället för automatkaffet till hotellfrukosten. Att Lilla O är lite tröttare än vanligt gör ju inget. Den lyxråttan får ju sova middag.

Det är tur för vår relation att hon är så himla söt. Jag skulle kunna förlåta den här ungen vad som helst.

Med en guide och en Sol i Warszawa

Warszawa är ju hur fint som helst. I alla fall om man vet vart man ska gå.

Våra favoritkvarter är de precis i anslutning till Gamla stan. Just den delen som kallas Gamla stan är mer turistig, men ändå vacker. Det är så konstigt att tänka att allt bara är 60 år gammalt. Hela staden lades i ruiner under andra världskriget, så varenda liten sten har byggts upp från grunden.

Vi är ju inbjudna av Peters polska förlag och de tar så himla väl hand om oss. I dag guidade de runt oss och berättade en massa intressanta saker om stans historia. När jag var yngre och reste omkring föraktade jag turister som gick på guidade turer. Jag ville se och upptäcka själv (med viss hjälp av någon guidebok). Men oj vad fel jag hade. Nu ÄLSKAR jag guidade turer. Jag har fortfarande svårt för att vallas runt som en del av en stor turistgrupp, men en privat guide, professionell eller inte, ger ju så himla mycket mer än att gå runt i en ny stad själv.

Vi fick med oss Åsne Seierstad också, och av henne fick vi lära oss att förlaget inte bara kan guida, de kan fixa barnvakt också. Åsnes dotter Sol fick vara med en nanny när hon hade andra åtaganden. Men Lilla O är ju lite äldre, och känner jag henne rätt skulle hon inte uppskatta att lämnas över till en främling. Dessutom är det väl, vid närmare eftertanke, jag som är nannyn på den här resan. Fast det är inte särskilt betungande. Peter arbetar några timmar om dagen, sedan är han med oss. Så om man jämför med mina mammalediga dagar hemma, är det mer som semester.

Författarbarn på litteraturfestival

I morse vaknade jag och kände mig krasslig. Det föreföll helt omöjligt att komma ur sängen. Men jag tvingade mig upp. Vi är ju bara i Polen i några dagar, och jag har tillbringat för många av våra resdagar i sjuksängen i år för att vika mig för lite småvirus.

Så vi klädde på oss och traskade i väg till stans nyaste museum om det polska upproret mot nazisterna under andra världskriget. Ett fantastiskt fint museum som även svenska curatorer skulle kunna lära sig en del av. Vi hade förstås fått ut ännu mer av besöket om vi förstod polska, men det mesta var översatt till engelska.

På eftermiddagen kom en förlagsrepresentant och hämtade upp oss för att åka till litteraturfestivalen. Medan Peter fotograferades fikade jag och Lilla O på ett litet hemtrevligt bokkafé. Arrangörerna trollade till och med fram lite leksaker. Det är lätt att vara författarbarn på polska litteraturfestivaler. Alla gillar barn här, och tydligen är det två andra bebisar med i år, utöver Lilla O. Den ena är en vecka gammal och satt i famnen på sin mor som var moderator på Peters första framträdande. Den andra är Åsne Seierstads.

 På disken på bokkaféet låg Pol Pots leende på polska. Fint!

Peters första samtal var fullsatt. Bilden är lite suddig (trots att jag har min nya iPhone 4 nu), men Peter är han i grå byxor och väst där framme.

Här är han lite betänksam.

Efter samtalet promenerade vi till platsen för kvällens andra framträdande. Vi hann äta lite middag i en mysig bar innan Peter skulle in.

Halvvägs genom middagen ruttnade Lilla O på att vara författarbarn och ville inte alls vara på litteraturfestival längre. Så hon och jag vinkade hej då, och så satte vi oss i en taxi och åkte tillbaka till hotellet. Nu sover den lilla, och jag väljer mellan att gå och lägga mig jag med (för att riktigt kurera mig från sjukan), eller vänta ut Peter och be honom köpa lite polsk efterrätt på vägen hem. Svårt!

Tre par kalla öron i Polen

När jag har berättat för folk att vi ska till Warszawa har jag fått rätt blandade reaktioner. Rebecka sa till exempel att "åh... jaha. Ja det är ju den tredje tråkigaste staden jag har varit i". Men ärligt talat, en stad med så här mycket historia, måste ju vara lite spännande i alla fall. Dessutom blir det ju vad man gör det till, så vi har siktet inställt på att hitta de mysigaste ställena.

Vackrast är det i Gamla stan, och vi bor precis i närheten. Där hittade vi en helt fantastisk liten te-salong i en källare. Det är så himla kallt så det var fint att sitta där inne och dricka te. Det syns inte på bilden, men Peters öron var helt röda efter vår promenad ute i kylan. Jag frös så mycket om mina att de gjorde ont. Jag är så sugen på att köpa en rysk pälsmössa, men har inte sett någon än. Polackerna verkar över lag inte särskilt förtjusta i sitt ryska arv.

Den enda som inte behöver frysa om öronen är Lilla O, men hon har inte vett att uppskatta det. Att ha mössa är det värsta hon vet.

Vi drack svart te och åt ett polskt bakverk med äpplen, cream cheese, valnötter och vallmofrön.

Sedan promenerade vi lite till, men det var för kallt för att dra upp telefonen och fotografera. Lite utanför Gamla stan hittade vi en polsk restaurang där vi åt fisk. Lilla O, den lilla finsmakaren, åt rösti med hemmagjord gräddfil och rökt lax. Hon har nyligen fått två nya tänder i överkäken och äter lite sämre än vanligt, men nu åt hon som om hon inte hade sett mat på en vecka.

När vi strosade tillbaka till hotellet började det snöa.

Lilla O gillar ju att se nya platser, men roligast har hon på hotellrummet, där hon får spralla omkring hur hon vill.

Allra mest gillar hon att organisera saker och packa i och ur väskor. Mest ur tyvärr. Här är hon i färd med att inventera min flärdfulla necessär.

Nu sover hon gott i sin spjälsäng och vi sitter i mörkret och fixar. Kanske bäst att vi lägger oss vi med. Vi hörs igen i morgon. God natt!

Mot Polen!

Det är lätt att känna sig som världens sämsta mor...

... när man sitter och svarar på ett jobb-sms på öppna förskolan, och Lilla O ramlar över en leksak och slår upp en fläskläpp så att blodet sprutar.

Jag vet att det är orimligt att kräva av sig själv att man ska vara uppmärksam precis hela tiden. Men ändå. Min lilla lilla unge. Hon är ju viktigare än alla jobbsamtal i världen. Just nu vill jag linda in hela henne i bomull och slänga ut telefonen genom fönstret.

En helg i Amsterdam

I fredags åkte jag och Lilla O till Amsterdam för att hälsa på Sofia.

Amsterdam är nog en av världens mysigaste städer.

Det är så fint att man är helt nöjd med att strosa längs kanalerna hela dagarna.

Men man får akta sig så att man inte blir påkörd av en cyklist. Alla har en cykel i den här stan och cyklisterna har alltid företräde.

På lördagar är det marknad och då handlar Amsterdamborna mat för hela veckan. Sofia handlade fisk och grönsaker. Eftersom holländarna är kända för sin ost, passade jag på att köpa en nio månader gammal lagrad gouda som jag smugglade hem på planet.

I en annan del av marknaden köpte vi bröd och muffins.

Och små goda macarons med pistagesmak.

Sedan gick vi till en loppis där jag köpte gamla tjusiga kakburkar. De är alltid så dyra i Sverige, men här kostade de nästan ingenting. Jag hittade även några fina målarböcker från 50-talet. Men bilderna var så otroligt könsstereotypa. Alla flickor lekte med dockor medan pojkarna åkte skidor och annat skoj. Och ni vet ju vad jag tycker om sånt.

Sofia tog även med oss till stans bästa pappershandel. Jag ville köpa hela butiken, men det är svårt att köpa något så ömtåligt som papper när man har en vild bebis. Lilla O älskade att vara där inne. Tyvärr var butikspersonalen inte riktigt lika förtjusta i att ha oss där. Lilla O sprang omkring och rev ner allt från hyllorna och jag sprang efter och plockade upp.

Att promenera längs kanalen på kvällen är så romantiskt att man lätt kan få för sig att man är med i någon gammal kärleksfilm. Vi var ju inte ute så mycket på kvällarna för Lilla O blir så trött, men på fredagskvällen gick vi ut och åt med några vänner som hade födelsedagsmiddag.

På lördagen lagade vi middag hemma hos Sofia.

Det blev torsk som vi hade köpt på marknaden. Ett Jamie Oliverinspirerat recept med grädde, avocado, tomater, basilika och ost i ugnen. Varm avocado kändes lite oväntat men var himla gott. Jag ska nog prova det hemma också.

Bakom den här porten bor Sofia i sin helt fantastiskt fina lägenhet. Husen är så smala att det bara får plats en lägenhet per våningsplan. På just den här bilden har vi besök av de två födelsedagsbarnen från i fredags.

Sofia är en mina äldsta vänner. När vi gick i mellanstadiet hade vi någon slags influensa samtidigt, och då passade vi på att läsa Anne Franks dagbok. Efter varje kapitel ringde vi varandra och diskuterade handlingen. Därför kändes det passande att just vi skulle besöka det hus där Anne Frank och hennes familj gömde sig undan nazisterna. I dag är det ett fint och välbesökt museum, så vi gick dit tidigt på söndagen för att slippa köa.

Bakom den här bokhyllan satt en dörr som ledde in till familjens gömställe. Där satt de inlåsta dygnet runt utan att få gå ut, utan att någonsin se dagsljus. Jag tror inte att någon kan gå igenom de här rummen utan att bli illa berörd. På något vis kommer man den där unga flickan med sin sprudlande livslust så nära. Jag vill gråta varje gång jag tänker på hur hon satt där på sitt rum och längtade efter friheten och gjorde upp planer för tiden efter kriget. Och sedan, hur hon avslöjades, tillfångatogs och dog i koncentrationslägret en månad före freden. Det skrämmer mig så mycket, att människor kan göra så fruktansvärda saker mot varandra.

I museishoppen fanns Anne Franks dagbok på väldigt många olika språk.

Det var fint att Lilla O stannade just vid den svenska versionen och började bläddra. Bara så där. Hon kanske har lärt sig att läsa i smyg? Hon är ju så begåvad vår unge.

Sedan gick vi och åt pannkakor. Lilla O fick en utan tillbehör. Jag och Sofia åt en med ost till varmrätt.

Och en med choklad, banan och vispgrädde till efterrätt.

En konstnärlig typ ritade av Lilla O på en servett.

Sedan sov Lilla O en stund och då passade vi på att gå till den amerikanska bokhandeln och bläddra lite i konstböckerna innan vi gick hemåt, hyrde film och lagade rödspätta.

På måndagen hoppade vi på flyget och åkte hem. Och så var det med den väldigt fina helgen i Amsterdam.