Fyra generationer och ett jubileum

I eftermiddags tog min mamma ledigt från jobbet för att få tid att umgås med Lilla O.

 Vi tog med oss vagnen och gick och hälsade på morfar som bor i närheten av mig.

Morfar hade satt på kaffe som vi drack på balkongen. Han berättade att han hade bokat tid för fotvård, eftersom han vill att fötterna ska vara i dansform inför det stundande 90-årskalaset. Jag, mamma och morfar firar lite titt som tätt i år, för vi fyller jämnt alla tre. Jag 30, mamma 60 och morfar 90.

 

Jag hade med mig hembakade kanelbullar.

Och morfar bjöd som vanligt på wisky.

Eftersom jag har ansvaret för en liten bebis, fick jag ett lite mindre glas. Ändå fick jag höra att jag borde ta det lugnt när jag tömde mitt först.

Lilla O fick hålla till godo med mangomellis. Lite fint är det att det är 30 år mellan henne och mig också. När hon fyller 30 är det jag som blir 60 och mamma 90. Då blir morfar 120 och tillsammans fyller vi 300 år. Jäklar vilket kalas det blir då.

Personliga nappar

Nästan alla vi möter undrar var vi har hittat de fina napparna med Lilla Os namn på. Well, här är svaret: På namnnappen.se. Vi fick tre i present av Stina när Lilla O var ny. Och sedan dess har vi beställt ytterligare tre.

Fördelen med namn på nappen är förstås att det inte finns någon risk att man blandar ihop den med något annat barns, vilket är mer hygieniskt. Men bebisar lånar varandras nappar hela tiden och stoppar ändå samma leksaker i munnen, så jag vet inte hur viktigt det där är. Vi har dem snarare för att det är kul med en lite personligare napp.

Jag vet att man ska undvika napp på dagarna, för att det inte ska bli så svårt att sluta sedan. Men när hon gungar eller leker i sandlådan är den faktiskt bra att stoppa in, så att hon inte börjar suga i sig gungbaciller eller stoppar sand i munnen.

Det här med dagiskö

Det är så himla mycket att tänka på när man får barn. Livsavgörande saker, som vilket dagis Lilla O ska gå på. Okej, kanske inte livsavgörande, men ändå. Jag menar, tänk om Lilla O hamnar i dåligt sällskap redan från starten? Ja sånt går ju inte att veta. Då är det andra saker som är lättare att påverka. Som vilken typ av pedagogik det ska vara. Vi vill ju till exempel att Lilla O ska gå på ett genusmedvetet dagis. Ett dagis där hon uppmuntras att vara precis den hon är, utan en massa förlegade föreställningar om hur flickor bör vara och uppträda. Problemet är bara att alla förskolor av i dag säger sig ha en genusmedveten profil. Ändå hör man hela tiden skräckisar om dagispersonal som uppmuntrar pojkar att klättra och ta för sig, medan flickor får höra att de ska akta sig och vara snälla. Så hur vet man?

Självklart kan man besöka alla förskolor i närområdet när de har öppet hus och ställa personalen mot väggen, men sånt tänkte ju inte vi på i våras när Lilla O var en liten spädis. Och när hon var sex månader och det var dags för oss att fatta ett beslut, var det mitt i sommaren och allt var redan för sent.

Så vi lyssnade runt lite i lekparken och jämförde presentationer på nätet och satte oss i kö till tre dagis som åtminstone verkade bra på pappret. Inget kändes som vårt drömdagis, men ändå helt okej.

Och så andades vi ut.

Tills för två dagar sedan, då vi läste i tidningen om ett nybyggt dagis precis i närheten som verkar helt fantastiskt. Lyssna bara på det här: "Barnen jobbar med nya medier och temaprojekt, tränas i social kompetens och lär sig att tänka utanför boxen”. Eller: "På gården där det står äppelträd av ädla sorter, kan de härja runt i kojor av råa naturmaterial eller leka med det specialdesignade soluret från Jukkasjärvi." En av pedagogerna säger i artikeln att "Vi använder inte leksaker som är färdiga moduler. Vi gör inte en kyckling av gula flirtkulor till påsk. Varför måste en kyckling vara gul överhuvudtaget – och inte röd?" Dessutom finns ett bild- och formfokus, barnens streckgubbar projiceras digitalt på väggen, avdelningarna är döpta efter Matisse och Isadora Duncan, och de professionella pedagogerna är handplockade. Ja men ni hör ju. Det är VÅRT DAGIS! Eller ja, förskola, vill de visst att vi ska kalla det.

Så nu har vi i likhet med halva Stockholm satt oss i kö dit och ångrar bittert att vi inte kollade närmare på det redan i somras.

Vår enda tröst är att vi förmodligen ändå kommer att ha hunnit flytta härifrån innan limmet har torkat på Lilla Os första röda påskkyckling.

Fler mormorsrutor

Nu har jag virkat på min filt i två veckor och är redan uppe i 30 rutor. Men eftersom jag har valt ett tunt garn, kommer jag att behöva virka typ en miljard till, om det ska bli ett överkast. I alla fall om det ska bli ett överkast till en vuxensäng.

Men det gör inget om det bara blir en filt att ha i soffan, det blir fint det med.

Det är något med det här att sakta se något växa fram, som är ganska skönt, nästan meditativt. Det är väl därför som handarbete och långkok har blivit så trendigt på senare tid. I ett samhälle där allt annat ska gå så himla fort, känns det fint med något som får ta tid.

 

Mys-skryt

Enligt Anna är det en trend bland bloggare just nu att skryta om hur många förpackningar värmeljus man förbrukar i veckan. Det är tydligen någon slags mått på hur mysigt ens liv är. Därför vet jag inte riktigt om jag vågar lägga upp de här mysskrytbilderna på mig och Lilla O när vi eldar i öppna spisen för första gången den här hösten. Men vad fan:

Öppna spisen är ju en av de bästa grejerna med vårt hem.

Om ni undrar vad det är för fint jag har på mig, så är det en poncho som Moa-Lisa har stickat åt mig (eller ja, glömt hos mig för så länge sedan att den så småningom införlivades i min garderob, redan innan hon även formellt gav den till mig). Den är så fin och så varm och mysig. Som ni kanske minns var det även Moa-Lisa som broderade den fina Ingen reklamskylten åt oss. Hon är ju nästan pyssligare än vad jag är.

Hur ska det gå?

Härom veckan var vi i en butik tillsammans med en annan mamma med sin barnvagn, samt en lite större flicka på kanske fem år. Flickan log och gullade och vinkade åt bebisen i den andra barnvagnen och snart började Lilla O skratta även hon. Då vände sig flickan mot Lilla O och gav henne onda ögat.

Fattar ni? Hon gav min lilla bebis onda ögat!

Plötsligt kände jag hur jag ville, kanske inte exakt nita den där ungen, men i alla fall ta henne i kragen och säga åt henne att hurru du, så där gör du inte åt mitt barn, jävla skitunge!

Men det gjorde jag så klart inte, för så får man inte göra. I stället gick jag därifrån med en klump i magen och tänkte att jag klarar inte det här. Jag kommer att dö inombords om någon så mycket som petar på Lilla O när hon börjar på dagis. Jag kommer att ligga sömnlös om nätterna om någon säger något elakt till henne i skolan. Och jag kommer att gå under första gången någon krossar hennes hjärta.

Hur sjutton grejar man det?

Blå ögon

Det sägs att man inte kan veta vilken ögonfärg ett barn kommer att få förrän efter flera månader. P har  bruna ögon som skiftar lite i grönt, och jag har blå, så vi kunde ju få en unge med vilken färg som helst på ögonen. Men jag såg direkt att det var en blåögd unge vi hade fått.

På puben med Charlotta

Ta-daaaa!

En av de bästa sakerna med bokmässan var att P träffade sin italienska förläggare. Hon hade med sig en present som...

... förstås hamnade här, i den finaste delen av vår bokhylla.

Så här ser den ut, den italienska versionen av Pol Pots leende.
På Posten väntade dessutom en annan överraskning:

Några exemplar av den polska versionen som redan har tryckts i en tredje upplaga. Jag är förstås så stolt att jag nästan spricker.

Men jag tycker fortfarande att den svenska versionen är den finaste. Med den norska på en hedrande andra plats.

Ps. En intervju med den italienska förläggaren publicerades i SvD förra veckan. P nämns flera gånger i artikeln som du kan läsa här.

En barntröja för 40.000:-

När jag stickade den här tröjan till Lilla O började jag fundera över hur mycket den skulle kosta om jag sålde den. Om jag räknade ihop timmarna jag lade ner, och tog ut ungefär den timpeng jag tar som journalist, skulle den i runda slängar landa på en sisådär 40.000:- inklusive moms. Som hittat ju! Då har jag inte ens räknat med ob för att jag arbetade på kvällar och helger.

Nu kanske ni hävdar att det säger mer om min stickteknik än om något annat, och det kan förvisso ligga något i det med tanke på att jag är helt autodidakt när det gäller handarbete och att det här var min första tröja och mönstret jag följde var en något förvirrad handskriven lapp med ett Ps som löd: "om det är något som verkar skumt kan du ringa för direktiv". Men även om tröjan stickades av en mer rutinerad stickare, som var dubbelt så snabb, så skulle den ändå kosta 20 laxar!

Förr i tiden stickade och sydde man sina egna kläder för att det var billigare. I dag är det tvärtom - man har inte råd att sy sin egen garderob. Bara garnet kostar mer än en färdig tröja i affären. Och det säger en hel del om hur vi värderar den typen av arbete. Vem skulle betala mer än max ett par hundralappar för ett plagg som barnet kommer att växa ur på några veckor? Jag menar, jag betalar sällan mer än några hundralappar för mina egna kläder. Vi har vant oss vid miljöovänliga köp- och slängpriser på kläder som är så billiga att det inte gör något om vi bara använder dem några gånger. Eller rättare sagt, vi har vant oss vid att fattiga kvinnor och barn i en annan del av världen syr våra kläder åt oss. Nu är det förstås inte någon som har stickat tröjorna på Lindex för hand, jag fattar också att de är gjorda med maskin, men ändå...

Vad skulle hända om den fattiga delen av världen fick det bättre ställt? Om fabriksarbetarna i tredje världen fick högre löner? Förmodligen skulle kläderna bli dyrare och vi skulle inte ha råd att konsumera lika mycket. Vilket ju vore bra för både miljön och textilarbetarna. Och dåligt för klädindustrin som tjänar miljarder både på vår galna konsumtion och på den orättvisa världsordning vi har i dag. Suck. Om jag bara hade mer tålamod skulle jag bara handla vintageplagg och gamla hemsydda saker.

Ja... det är bland annat sånt jag sitter och funderar på när jag stickar och virkar.

Ps. Undrar vad min mormorsrutefilt skulle kosta om jag tog betalt för den? Bara garnet kommer att gå på över tusen spänn. Om vi räknar med arbetstiden och sedan lägger lite moms och semesterersättning på det så är vi väl snart uppe i... ja någon miljon?

Ps.2. Jag kanske bör förtydliga att det där med miljonen var menat som ett skämt. Så att ingen tror att jag tjänar sådana belopp som skribent.

Tjuvlyssnat ur livet

Småbarnsfadern: "Om du undrar varför jag glittrar så fint i det här ljuset, så är det för att jag är insmetad med snor".

Berlin före Lilla O

I dag om en vecka åker vi till Berlin. Jag har redan börjat ladda genom att titta på bilder från några av våra tidigare Berlinresor. De här är från den senaste resan över nyår 2008/2009:

Den gången bodde vi i Ulfs och Hannas lägenhet. På förmiddagarna skrev vi. P i köket och jag i stora rummet.

På eftermiddagarna promenerade vi på snövita gator. Besökte vintagebutiker och gick på konstutställningar...

... fotograferade skumma dörrmattor...

...  och fikade. En eftermiddag gick vi på en stumfilmsmatiné där en organist satt och spelade musiken live på en helt fantastisk gammal stumfilmsorgel. Tyvärr tog vi inga bilder där.

På kvällarna drack vi drinkar på någon av alla barer och tog kort med mysigt och mystiskt kvällsljus. På nyår åt vi middag hos några vänner, var på fest och blev beskjutna med fyrverkerier och pistolskott, men det har jag inte heller några bilder av (det här var på den tiden då jag inte hade en blogg).

 Däremot tog P den här bilden av mig på väg till bageriet en slaskig morgon. Varje morgon turades vi om att gå och köpa färska schrippen (tyska frallor), medan den som stannade hemma gjorde kaffe. Himla mysigt.

Jag misstänker att Lilla Os första resa till Berlin kommer att bli lite annorlunda. Lite mindre skriv om dagarna och färre barbesök om kvällarna. Men förmodligen en hel del färska schrippen. Lilla O är ju bra på det där med morgonsysslor. Mysigt som sjutton ska det bli i alla fall.

Återföreningen

I dag kom P hem från bokmässan i Göteborg. Lilla O trotsade förkylningen och väntade otåligt på Centralen när tåget rullade in.

Tebbybjörnarna

Det här har varit Lilla Os favoritlåt ända sedan hon var nyfödd. När hon var riktigt arg de där första veckorna, och ingen annan musik hjälpte, då kunde vi alltid sätta på den här låten för att få henne att sluta skrika. Kanske inte så förvånande när man tänker efter. Klart att bebin skulle gilla ett band med nallar i namnet.

Hej snorsug!

Lilla O är sjuk igen. För andra gången inom loppet av en månad. Hon snörvlar, rosslar, hostar, nyser och snorar. Tack och lov för snorsugen! Och nu när hon är över sju månader kan vi börja använda nässpray.

Tyvärr skulle jag ljuga om jag påstod att hon uppskattar mina ansträngningar för att hjälpa henne att kunna andas. Att snorsuga och nässpraya en unge som Vilda O påminner lite om en brottningsmatch på världsmästarnivå. Men man kanske inte kan begära att hon ska vara tacksam över att jag kör upp en slang i hennes näsa, när hon inte förstår dess syfte.

Kvällsljus

Lilla O är så trött att hon knappt kan hålla ögonen öppna, men ljuset var så fint, så vi var tvungna att ta en bild.

Ps. Lilla O har börjat stå själv utan stöd kortare stunder. Och i går tog hon faktiskt sitt första steg. Men säg inget till min bror. Vi har nämligen slagit vad om huruvida Lilla O kommer att kunna gå inom en vecka. När min bror påstod det skrattade jag och skakade på huvudet. Hon är ju faktiskt bara åtta månader. "Kanske vid tio månader", sa jag. Och sedan slog vi vad om en hundring. Lättförtjänta pengar för min del. Och det anser jag fortfarande. För ett första stapplande steg är knappast samma sak som att gå.

Vad är det i bullarna egentligen?

Om jag äter fler än en kanelbulle åt gången låter min mage som om jag svalt ett jävligt missnöjt och gnälligt marsvin.

Pyjamasparty

Det finns nog inget gulligare än bebisar i pyjamas. Innan Lilla O kom tänkte jag mig att hon alltid skulle gå runt i någon slags pyjamasliknande sparkdräkt. Dygnet runt. Sedan förstod jag på småbarnsföräldrar i min omgivning att pyjamas har man bara på natten, även om man är bebis. Men jag brukar ändå låta Lilla O gå i pyjamas en stund på morgonen. Ja, halva förmiddagen om man ska vara noga. Här är några av hennes gulligaste pyjamasar genom tiderna:

Hennes första pyjamas på BB var en vitprickig sak som vi ärvt av min kusin. Här är hon bara ett dygn gammal.

Den gul- och vitrandiga saken var en present från Hanna...

... och den med fåren på var en present från Helena. Rättvisemärkt och allt, men tyvärr försvann fåren i andra eller tredje tvätten.

 

Bondgårdspyjamasen var länge en favorit...

 

  ... men mjukast var den sjukt mysiga plyschpyjamasen i psykadeliskt zebramönster från gotländska Vamlingbolaget.

 

Den här gulliga turkosrandiga pyjamasen med röda detaljer är från Lindex, liksom...

 

... den här fina med moln och...

 

... den här med rosor på.

Saker vi ska göra annorlunda nästa gång

Det sägs att första barnet är något av ett experiment. Och så är det definitivt. Jag menar, man har ju ingen aning om vad som funkar och vad som inte gör det. Så man går på magkänsla. Gör det som känns rätt. Och sedan får man utvärdera och se vad man kan dra för lärdomar av det.

Så här åtta månader in i föräldraskapet tycker jag att vi har skött oss väldigt bra. Lilla O är en underbar unge. Men det är ändå några saker som jag tänker att vi ska göra annorlunda om vi någon gång får ett till barn.

P har föreslagit att vi ska skriva ner dem så att vi inte glömmer. Så jag börjar här och nu:

1. Vänja barnet vid flaskan redan från början. Och skaffa en riktigt bra och effektiv amningspump. Kanske till och med vänja barnet vid mjölkersättning, så att P kan ta ut barnet längre stunder än mellan två amningstillfällen. Jag svalde amningslobbyns propaganda med hull och hår och tänkte att amningen skulle skita sig om vi gav ersättning. Men så här i efterhand betvivlar jag att så hade varit fallet. Och vinsten av att pappan kan ta barnet själv redan från början, eller en barnvakt för den delen, är faktiskt ovärderlig.

2. Vänja barnet vid att sova hemma om dagarna. Alla barn är olika, men Lilla O sov typ bara i vagnen de första månaderna. Så jag var ute och gick hela dagarna, vilket inte bara innebar att jag såg ut som ett tunt litet skelett när Lilla O var tre månader, utan även att jag inte hade tid att göra något annat här hemma än att ta hand om en vaken bebis. Jösses vad skönt det var när jag bestämde mig för att vänja henne vid att sova hemma och jag plötsligt fick tid att... ja dricka kaffe och plocka ur diskmaskinen i fred.

3. Vänja barnet vid barnvakt. Och inte vara så rädd för att be om hjälp. Jösses vad jag längtade efter att någon skulle erbjuda sig att gå ut och gå med Lilla O en timme de första månaderna så att jag fick sova eller svara på mejl eller ja... dricka kaffe och plocka ur diskmaskinen i fred. Men det var ingen som gjorde det. När jag till slut bad min mamma om hon kunde göra det för att jag var tvungen att jobba jublade hon över att äntligen få vara barnvakt. Men då var Lilla O van vid att jag alltid var i närheten, och gillade inte alls att jag plötsligt försvann.

I svampskogen

En av de frågor som har vållat oss mest huvudbry sedan Lilla O kom är hur man plockar svamp när hon är med. På magen är hon liksom lite i vägen. Därför är svaret lika enkelt som givet: Man bär henne på ryggen.

De här bilderna är från helgen i Bergslagen. Lilla O tyckte att det var sådär kul att plocka svamp.

Varje gång P böjde sig ner hördes en högljudd suck från ryggen.

 

Men till slut somnade hon.

Om ni undrar varför hon är utklädd till Mästerkatten i stövlarna så vill jag inflika att så inte är fallet. De långa strumporna är ett par vuxenstrumpor som vi trädde på som skydd mot myggen.

Massor av svamp plockade vi. Och i går hamnade en del av dem i den här svamprisotton med peppriga brödkrutonger:

Nu ska jag snart väcka Lilla O för att bege oss mot Kulturhuset där vi ska äta lunch med min vän Atlantseglerskan. Efter det har jag stämt träff med vår langare Ella. Det är lika bra att erkänna det. Vi behöver mer True Blood.

Fina ord

Jag blir liksom lite varmare om hjärtat när jag avbryts mitt i leksaksplockandet och tvätten av ett gäng SMS från vänner som skriver att jag måste läsa DN Kultur, där Sven Lindqvist skrivit fint om mig och min bok.

Man behöver höra lite fina ord ibland. Särskilt när man som jag går runt och tvivlar på sin egen förmåga.

Men säg inte till Sven Lindqvist att jag också har startat en blogg nu...

En av dagens mysigaste stunder

Min kille kan inte bara baka retrokakor. Han bakar bröd också. Flera gånger i veckan. Ibland sätter han degen på kvällen och bakar ut den på morgonen så att jag vaknar till doften av nybakat.

Men oftast bakar han klart brödet på kvällen, och då brukar vi ta en smörgås till kvällsteet. Han är killen med marmeladen och jag är tjejen med osten.

Och även om dagarna med Lilla O är så himla mysiga att jag ibland blir avundsjuk på mig själv, så är den här stunden, då hon somnat för natten och vi sitter uppe och läser och pratar, definitivt en av dagens finaste stunder.

Att dela föräldraledigheten lika

Den enda jämställdhetsfrågan som fick åtminstone lite utrymme i årets valrörelse är den om hur vi ska dela upp föräldraledigheten. I min mening känns det helt självklart att föräldrarna ska dela lika. Pappor har precis lika stor rätt till tid med barnet som mammor. Liksom barnet har rätt att få vara hemma med och lära känna båda sina föräldrar lika mycket.

Som det ser ut i dag är det en rättighet som majoriteten av papporna inte utnyttjar. Vilket inte bara betyder att barn får helt olika relationer till sina föräldrar, utan även leder till att kvinnor hamnar efter på arbetsmarknaden. Så för min del ser jag gärna en lagstiftning som delar föräldraförsäkringen prick lika mellan föräldrarna.

Därför kan det verka lite motsägelsefullt att jag ska vara hemma med Lilla O i över ett år. Men faktum är att vi ändå tar ut hälften av föräldrapengen var, och således skulle ha gjort så här även om föräldraförsäkringen var individuell.

När Lilla O blev till var tanken att vi skulle dela tiden precis lika från början. Meningen var att vi båda skulle frilansa på halvtid och turas om att vara med Lilla O. Men sedan hände det något med frilansmarknaden. Mitt jobb som konstredaktör på DN På stan gick ut när tidningen upphörde att vara en egen bilaga och plötsligt kändes det lite skakigt att inte ha någon fast inkomst alls när barnet kom. I samma veva fick min kille ett erbjudande om ett års vikariat på en av världens kanske trevligaste arbetsplatser. Och efter lite förhandlande slutade det med att han tog jobbet på 80 procent och fick vara helt ledig de två första månaderna i Lilla Os liv innan han började. Nu jobbar han fyra dagar i veckan och är hemma med Lilla O på fredagar och helger. Och från och med mars ska han vara pappaledig på heltid fram till dess att Lilla O börjar på dagis nästa höst. Då är tanken att P ska vara hemma med Lilla O på halvtid, så att hon inte behöver vara på dagis så långa dagar de första månaderna.

Den här lösningen innebär förstås att vi inte kan ta ut full föräldraförsäkring under det här året. Och jag vet att vi är i en privilegierad situation som har råd att göra så. Men hade vi inte haft det så hade vi sett till att hitta en annan lösning för att dela föräldradagarna lika ändå. För allas skull. Inte minst Lilla Os.

Randig

Så här ser Lilla O ut när hon sovit middag på ett räfflat överkast. Till och med örat blev randigt. Och håret såg våfflat ut i flera timmar.

Ett eget rum?

Lilla O är väldigt intresserad av heminredning just nu.

 Jag tror att vi har landets mest tummade exemplar av Ikeakatalogen.

Hon kanske börjar bli sugen på ett eget rum?

Första gången

Något av det roligaste med att se ett litet barn växa upp är att man får vara med när hon gör en massa saker för första gången. Det är så himla mysigt att se Lilla Os förbryllade min övergå i ett leende när hon provar något som hon aldrig tidigare varit med om. Som första gången hon badade i sin badbalja, serverades riktig mat eller...

... höll någon i handen. Det var i mars och en dryg månad senare...

  

... åkte vi på hennes första utlandssemestern till Sardinien, där hon även...

 

... satt själv utan stöd för första gången. När vi kom hem var det vår här också och Lilla O fick erfara den kittlande känslan av gräs mellan tårna...

  ... prova sin första gröt...

 ... testa gungorna i parken och äta sitt allra första äpple.

I juli var det dags för premiärdoppet i havet och nu i september fick hon känna hur det kändes att sitta bak på en cykel.

Jag blir helt lycklig när jag tänker på allt annat hon ska prova för första gången. Som att äta pannkakor, bära ryggsäck, åka rutschkana, slå kullerbyttor och blåsa såpbubblor.

Ja det var bara något jag kom att tänka på i dag, när vi lunchade med min kompis som är redaktör för en sajt som stöttar och uppmuntrar unga tjejer som vill testa och upptäcka nya saker. Kolla in den här!