Eftersom Peter jobbade i fredags, fick jag jobba i kapp under lördagen. Så jag skrev artiklar och konsttexter som en liten galning, bokade hotell och skrev en lång lång lista på allt som måste fixas innan resan.
Det är inte helt lätt att jobba hemma när Lilla O och Peter också är hemma, men det har sina fördelar. Som att man kan gå ut och leka lite med dem, när andra människor på en normal arbetsplats skulle ha skvallrat vid kaffeapparaten. En annan fin sak är att man får vara med när de äter lunch. Just i går gjorde Peter amerikanska pannkakor. Det var första gången Lilla O åt pannkakor. Hon fick hoppa över lönnsirapen, men verkade tycka att det var gott i alla fall. Sedan gick de ut och fikade med Ulf, så att jag kunde jobba lite ostört.
På kvällen var vi på middag hos min syster som bjöd på fisksoppa och nybakt bröd. Jag blir så lycklig när jag ser min syster med Lilla O. Det är så fint att veta att det finns andra än mig och Peter som älskar vår unge helt villkorslöst.
När vi promenerade hem genom höstkvällen kände jag att alla vi känner borde flytta till våra trakter. Det är ju så mysigt att bara kunna kila över på lite middag utan att behöva åka över halva stan.
Sedan kom Lilla Os farmor och farfar på lunch. Vi hade ingefära som tema, så först blev det teriyaki-lax med ingefära och sesamfrön, och sedan ingefärspäron med vispgrädde. Lilla O visade att hon hade lärt sig att gå och pekade på lampor i snart sagt varje rum. Och sedan lekte hon lite med sin briovagn.
I present fick vi en hel kasse med äpplen från trädgården, en stor påse höstkantareller och en burk hemgjord trattkantarellchutney. Helt passande var det ingefära i den också.
Sedan var jag tvungen att jobba lite till. Och gissa om jag blev glad när Peter alldeles nyss kom in med en liten överraskning som han gjort av äpplena som blev över från äppelriskoket:
Nu ska jag läsa en essä han har skrivit, och sedan får den här helgen nog anses vara över.
