En helg i Amsterdam

 I fredags packade jag och Osvald en väska med världens finaste adresslapp och...

... reste till Amsterdam för att...

 ... hälsa på Sofia.

 Det hade varit tio plusgrader och nästan vår där hela veckan.

 Men när vi kom blev det plötsligt jättekallt. Tur för Osvald att han har en sådan varm åkpåse. Det var bara nästippen som stack ut, och den blev alldeles röd i kylan.

Det var över ett år sedan jag och Sofia hade tid att umgås ordentligt, så vi pratade oss igenom helgen. Promenerade, fikade och pratade. Och så gick vi på loppmarknad. Sofia letade efter gamla vykort. Hon är väldigt bra på det, alla kort vi har fått av henne sitter uppe på väggen eller kylskåpet här hemma.

Jag sa tack och hej till köpstoppet och köpte två gamla tavlor, men de kom tyvärr inte med på bild. Sedan bläddrade jag lite bland nytryck av gamla växt- och djurplanscher. Jag tycker att de är så himla fina. Som de där svamparna ni ser här till höger.

Holland är känt för en massa saker. Tulpaner till exempel.

Men det finns andra blommor också. Vi passerade världens finaste blomaffär...

 ... på väg till världens underbaraste lilla leksaksbutik. De har så många tjusiga retroleksaker där och det var nästan omöjligt att välja något. Till slut fick det bli ett litet spel till Ofelia.

Amsterdam har så många mysiga barer och restauranger, men Osvald är för liten för att hänga ute om kvällarna. Dessutom är det ingen barnvagnsvänlig stad. Alla hus är ju så små och trånga, så det går inte att ta med vagnen in och hoppas på en sovande bebis. Så vi stannade hemma om kvällarna. Lagade god mat och tittade på film.

 Och Osvald fick prova bröd för första gången.

På söndagen var det ännu kallare.

Vi klädde oss varmt och promenerade genom ett alldeles tyst och stilla Amsterdam...

 ... för att äta frukost på ett kafé...

 ... där de serverade youghurt och müsli som om det vore efterrätter. Man måste ju älska ett ställe som tar frukost på allvar.

 Osvald fick prova hallon. Sådär, tyckte han. Först var det lite gott, men sedan blev det surt surt.

Efter frukosten promenerade vi lite till och gick på Fotomuseum.

Sedan var det för kallt för att vara ute, och Osvald var trött på att sitta i vagnen, så vi stannade hemma och gick bara ut för att köpa indisk hämtmat. På måndagen vaknade vi i ett snötäckt Amsterdam och då var det dags att packa ihop, krama Sofia, köpa mitt livs dyraste goudaost och åka hem till resten av familjen.

Osvald sex månader

I dag fyller Osvald ett halvår. Det har gått så fort, vår lilla bebis är snart ingen bebis längre.

Den här månaden har det hänt massor med honom. Han springer fram med sin gåstol (även om lägenheten begränsar framfarten något, efter två meter går han ofrånkomligen in i väggen) och nu verkar han rätt sugen på att börja krypa. När han ligger på golvet rör han sig runt i cirklar, men han har inte kommit på hur man gör för att ta sig framåt än.

Han känns på något vis mer och mer som en egen liten person. Nu sitter han med oss vid matbordet och skrattar när vi spexar. Han tycker väldigt mycket om Ofelia, och hon om honom. Härom dagen pussade hon honom i ansiktet så att han kiknade av skratt.

Och så har han ju börjat säga mamma. Det är förstås för tidigt för att betyda något. Men ändå.

Vimplar

Härom kvällen plockade jag fram symaskinen och sydde vimplar till barnen.

 Det är något med vimplar som gör en glad. Kanske för att de ger lite festival- och cirkuskänsla.

 Först tänkte jag att jag skulle sy dem av gamla bebiskläder som barnen vuxit ur. Det skulle vara ett sätt att ta till vara på dem och minnena. Men jag kunde inte med att sätta saxen i de där söta små plaggen. Det kunde jag däremot i en gammal gravidklänning som gjort sitt. Liksom ett lakan jag hade som barn och ett 50-talsförkläde som ändå börjat gå sönder.

Resten av vimplarna gjorde jag av små tygprover.

När barnen får ett eget rum ska vimplarna hänga där. Tills vidare får de väl hänga in sig lite i köksfönstret.

O.

Förra veckan kom det ett paket adresserat till Ofelia med Posten. Det fanns ingen avsändare, men det var inte så svårt att lista ut vem som skickat paketet.

För i det låg en ny O-tröja.

 Hur fin som helst!

Om någon glömt det så är det Moa-Lisa som gjort O-tröjorna. Här kan ni se de andra.

Snabbt stopp på väg till Arlanda

Ett legotorns uppgång och fall

Nagelbitaren

På fredag ska jag och Osvald åka till Amsterdam. Om vi får Osvalds pass i tid, vill säga. Hela veckan har vi väntat på ett SMS från Polisen, och i går läste vi i tidningen att passen dröjer längre än vanligt just nu för att passtillverkaren har haft produktionsproblem.

Vi som satt i två timmar på passexpeditionen förra veckan för att hinna få passet i tid. Måtte det bli färdigt i morgon. Vi åker visserligen först på eftermiddagen på fredag, men att sitta med packad väska och vänta på SMS på fredag känns inge kul. Så håll tummarna!

I värsta fall får vi väl göra ett sånt där svindyrt rosa och tillfälligt pass på Arlanda.

Den lilla konstnären

Om hösten var kakbakens tid, är vintern konstens.

Efter att ha tröttnat lite på vanliga kritor, har jag och Ofelia ägnat oss åt att göra collage och måla med vattenfärger.

 Måla måla.

Doppa doppa. Collagen får ni se någon annan gång. Ett är förresten redan på väg till Malawi för att hänga på min systers vägg. I ett kuvert som Ofelia klistrat igen själv. Det skulle bli en överraskning, men just nu verkar det ändå lite osäkert om det över huvud taget kommer fram.

Nallen

Ofelias kusin Julia har ända sedan hon var några veckor gammal ständigt haft med sig ett litet gosedjurslejon. Hon har verkligen älskat det där lejonet och det syns. För i dag är det ett ganska odefinierat beigeslitet och tovigt litet gosedjur.

Ofelia har aldrig haft något favoritgosedjur. Eller någon favoritleksak eller snuttefilt heller för den delen. Hennes trygghet har varit nappen, mamma och pappa. Och jag har tyckt att det är ganska skönt. För vad skulle hända om hon tappade sin snuttefilt?

Men efter att ha umgåtts med Julia i höstas började Ofelia plötsligt gå runt med en liten nalle som påminner misstänkt mycket om Julias lejon. Det är en nalle som satt fast på en blombukett som vi fick av Peters arbetskamrater när Osvald kom, och det är inget speciellt med den där nallen över huvud taget förutom att den är ganska mjuk. Och Ofelia älskar den.

Problemet är att den var i ganska dålig form redan från början. Den kommer att gå sönder. Frågan är bara när. Och: Vad gör vi då?

En hand, en rumpa, en fot och ett litet nylle

Förra måndagen började den där fotokursen som jag har tjatat så mycket om. Den första lektionen fick vi lära oss bländare och slutartider. "När ni går hem härifrån måste ni öva öva öva, ni ska inte tro att det funkar att göra läxan i sista sekund och få bra bilder", sa läraren och gav oss i uppgift att fotografera en hand, en fot, en rumpa och ett ansikte.

Jag tänkte förstås att jag skulle fotografera lite varje dag, för att få in snitsen. Men ja... Sedan blev Ofelia sjuk, Peter var vid havet och när han kom hem åkte jag till Göteborg och sedan var det mer VAB och helt plötsligt var det lördag morgon och kameran låg fortfarande kvar i väskan.

Så det var med lätt panik som jag började ställa in bländare och slutartider med mina ovana fingrar. Och HIMMEL vad svårt det är att fotografera barn. DE ÄR JU ALDRIG STILLA! Så fort jag lyckats få till inställningarna hade Osvald flyttat på sig. Och var det inte han som ställde till det så var det Ofelia som på något vis kom i vägen. Det slutade med att jag på ett mindre charmigt vis skrek VARFÖR I HELVETE KAN INGEN NÅGONSIN SAMARBETA LITE?!! och stängde in mig i sovrummet och gömde mig under täcket och räknade till tio.

Så blev det söndag och den där sista sekunden var där i alla fall, och jag var tvungen att få ihop något. Och med lite assistans av Peter (som roade barnen och höll upp Osvalds händer och fötter på fördelaktiga sätt) tog jag mina bilder. De blev inte jättebra. Men jag lärde mig mycket. Av integritetsskäl blir det inga rumpbilder här på bloggen, men lite händer, fötter och Osvalds kriminellt söta nylle kan ni förstås få se:

Högst upp på "att läsa"-listan

 Alltså jösses. Ofelia blev två år i förra veckan och hips vips kom hon i trotsåldern.

Kalaset, kalaset!

I lördags hade vi födelsedagskalas för Ofelia. Förra året hade vi två kalas, ett för släkten och ett för kompisar. Men det var ju mest för oss och inte så mycket för Ofelia. Jag hade ju ingen 30-årsfest eftersom vi precis hade fått Ofelia då, och någon namngivningsfest blev det inte heller, så när det var dags för Ofelias ettårsdag längtade vi lite efter att få bjuda hem vänner och fira. Men i år, med två små tidstjuvar, fick det alltså räcka med släktkalas.

Och det var ju festligt det med. Särskilt som vi hade vimplar i taket.

 Dessutom hade vi bakat tårta, kakor och chokladbollar. Sånt som passar på barnkalas.

Och snittar förstås. Ingen fest utan bubbel och snittar. Här ser ni lax- och pepparrotsrullar.

 Först kom min familj och sprallade loss med ungarna.

 Så här ser min bror ut när han gör brumljud med munnen.

 Osvald tog det lite lugnare och hängde med sin morfar.

 Min syster var där förstås.

 Och jag, den stolta modern.

 Som för övrigt ser helt galet mager ut på alla bilder. Men det var ju så när jag ammade Ofelia också. De äter upp mig, mina barn.

Sedan kom Peters familj också. Här ser ni Linnéa.

 Medan vi åt snittar började Ofelia öppna sina paket. Hon fick god hjälp av sina kusiner.

 Fast Egil var först väldigt bekymrad över att Ofelia öppnade Ofelias presenter och gjorde sitt bästa för att sätta stopp för det. Det visade sig att han hade blandat ihop henne med Julia och det tog ett litet tag att reda ut vem som egentligen var vem.

Sedan var det dags för tårta. Jag och Ofelia hade bakat tårtbotten och Peter gått loss med spritsen. Kanske den finaste gräddtårta jag sett.

Märker ni förresten att bilderna är hyfsat skarpa trots att det är så mörkt?

Yes. Det är mitt nya objektiv!

.Jag är så himla nöjd. Fast det kommer förstås att bli ännu bättre bilder när jag har övat lite och gått färdigt den där fotokursen.

Men men, tillbaka till kalaset. Ofelia blåste ut ljusen och så sjöng vi ja må hon leva.

Sedan pratade vi och lekte med barnen och åt chokladbollar som om det inte fanns någon morgondag. Väldigt mysigt. Ofelia verkade mycket nöjd med sitt kalas. Jag med förresten. Inte minst för att vi lyckades få ihop allt utan att det blev det minsta stressigt. Med två så små barn är det alltid lite av en chansning. Vi hade precis lika gärna kunnat stå med galna blickar, skrikande barn, vidbrända kakor och en odekorerad tårta när gästerna ringde på dörren. Inte för att det hade gjort så mycket, men ändå.

Och så fick Ofelia så himla bra presenter. Min pappa hade till exempel byggt den här fantastiskt fina barnbokshyllan som ska hänga på väggen i barnens rum när de får ett.

Och nu när Ofelia har varit sjuk har hon knappt gjort annat än pysslat med den här läskiga pysselboken från Linnéa.

Mina syskon satsade på Pippi-presenter. En DVD och en egen Pippi. Britt hade stickat en superfin halsduk åt dockan.

Sjukt gulliga kattvantar från Noa Noa av farmor.

Och Egil hade valt ut några presenter bland sina egna leksaker. Den här lilla hästen till exempel.

Och den här lille farbrorn på sin cykel.