Hej då New York

Det blev visst inte så mycket bloggat från New York. När man bara är där en vecka, har man inte tid att sitta framför datorn. Men här kommer en ordentlig uppdatering.

 På onsdagen gjorde jag ett jobb i Harlem och stannade i Central Park på vägen hem. Så fint att strosa lite där och titta på folk. Fast mest skickade jag kärlekskranka sms till en jag tycker om. Det var nämligen ungefär här som min hemlängtan slog till rejält.

 Sedan gick jag på Metropolitan Museum och betalade alldeles för dyrt inträde. Igen. OBS! Om du ska dit, öva innan på att säga ”FEM DOLLAR”. Avgiften är frivillig, men när de säger att de rekommenderar att man skänker 25 dollar är det väldigt svårt att föreslå något lägre. Har man övat och är förberedd är det nog lättare. Hur som helst är utställningarna bra, så jag fick ändå valuta för pengarna. På kvällen fortsatte vi att testa en särskild sorts barer. Jag kan tyvärr inte avslöja så mycket om det än, men ni får snart läsa mer om det i en dagstidning nära er.

På torsdagen hörde Patrick av sig och frågade om jag ville se Manhattan från en motorcykel. Klart jag ville! Patrick är inte bara min favoritamerikan, han är även manager på en av stans bästa japanska restauranger. Vi var där på kvällen och åt den godaste asiatiska maten jag någonsin ätit. Efter det fortsatte vi ut i New Yorknatten och bartesterna.  Sedan blev det fredag och vi gjorde ett litteraturreportage men då tog jag visst inga bilder.

 Sedan blev det lördag och loppisjobb igen. Jag hittade så mycket fint, gamla smycken och ramar till exempel.

 Och letade efter leksaker åt barnen. Tyvärr hittade jag inga bra.

 Men väl en gammal väldigt fin plånbok med asken kvar för 5 dollar.

 Och lite bokstavskonst i present till Peter.

 Det är gamla tryckbokstäver. Det är därför bokstäverna är bakochfram.

Sedan blev det söndag och vi tog tåget ut till underbara Williamsburg.

Här skulle jag ha velat bo om jag och Peter hade kommit på att vi skulle bo ett tag i New York innan vi fick barn. Tyvärr gjorde vi inte det.

 Söndagar är loppisdagar i Williamsburg. Äntligen hittade jag fina leksaker till barnen. Som de här klossarna åt Osvald.

 Och en 20-talsinspirerad outfit åt mig med hårfjädrar och allt.

Vi jobbade lite och sedan mötte vi upp några kompisar för brunch. Brunch är väldigt poppis i New York, så vi fick vänta en stund på att få ett bord. Om ni undrar vad alla tittar på så är det...

 Kats nya iPhone5.

 Sedan fick vi sitta. Linda drack iste.

 Jag visade upp Viewmastern jag köpt åt Ofelia. Alla ville prova förstås.

 Patrick tyckte att jag skulle testa hamburgaren.

Så då gjorde jag det. Är man i New York så är man.

 

Och fick pommes till det. Sedan blev det min sista kväll i stan och jag gjorde en sista intervju innan Patrick tog med mig upp på the Highline. Det är en två kilometer lång park uppe på den gamla tågbanan. Tyvärr blev det inga bilder där.

 Och så blev det måndag och det var dags för mig att säga hejdå till världens finaste New York och åka hem till världens finaste familj.

Paniklängtan

Nu har jag varit i New York i fem dagar (och har inte hunnit blogga så mycket som jag hoppades - eller ta så mycket kort heller för den delen. Det blir ofta så när man hänger med en fotograf att den egna kameran liksom blir liggande i väskan). De första två dagarna gick det fint. Sedan började jag längta hem. Nu har jag kommit till den där punkten då det liksom bränner till i hela magen så fort jag ser eller hör något som påminner om Peter och barnen.

På planet hit läste jag en krönika av Linda Skugge i tidningen Mama, som handlade om att man bara har barn i tio år. I tio år är barnen en del av en och man är en del av dem, sedan sätter de upp en skylt på dörren där det står KOM INTE IN - och så är det plötsligt över.

Jag tänker mycket på den krönikan nu när jag är här. Att jag bara har sju år kvar med Ofelia, och nio med Osvald. Sedan är det slut på pussar och tindrande beundrande ögon och ansikten som lyser upp när man kommer och hämtar dem på dagis och den där magiska stunden när ungen säger "jag älskar dig mamma" och slår sina armar runt min hals.

Nu förstår jag mer än någonsin vad alla menar när de säger "njut nu, snart är det över och det går så fort". För tiden går precis så fort som de säger och när man är mitt i vardagen är det så svårt att komma ihåg att njuta av den. För det är ju inte underbart prick hela tiden. Det är jobbigt också med trots och tidiga morgnar (vilket Peters trötta blick i skypechatten påminde om härom dagen). På samma sätt det är inte alltid jätteroligt att hänga i lekparken hela dagarna - det finns ju en anledning till att vi inte var där särskilt ofta innan vi fick barn.

Men när man kliver ut ur vardagen i några dagar och får lite perspektiv, ser man hur fantastisk den är. Nu kan jag inte tänka mig något bättre än att få åka rutschkana med Osvald och bli nedbäddad med Ofelias sjutton nallar. Att få fånga in deras trotsande kroppar och lura dem att skratta med pussar och kittel. Jag längtar efter att läsa Monsterboken och sjunga Var bor du lilla råtta och bygga kojor i sängen. Jag längtar till och med efter att få gå upp alldeles för tidigt med Osvald och blåsa på hans mage så att han kiknar av skratt när jag byter blöja. Jag längtar så att det gör ont.

Tur att jag åkte bort så att jag kom på hur underbar vardagen faktiskt är. Och tur att det bara är tre dagar kvar. Sedan är jag mitt i den igen.

En tisdag i New York

Okej det här inlägget kommer kanske lite senare än utlovat. Men jag har inte hunnit. Hur som helst: En tisdag i New York skypade jag lite med familjen hemma i Sverige före frukost. Det var så fint att se dem. Men det dröjde inte länge förrän Osvalds glada ansikte löstes upp av tårar över att jag hade fastnat i datorn. Som tur var, var det ändå dags att gå ut på jobb med Linda som ni ser här på bilden.

 Vi började med att gå en vintagerunda och bläddrade bland Versaceklänningar och baddräkter från 20-talet.

 Dessutom såg vi 1500-talsglasögon och små söta bebiströjor från 30-talet. Det skulle vara en fin present till nyblivna föräldrar. Alltså tröjorna då, inte brillorna.

 Efter ett tag var det dags för lunch och fika. Jag åt fish tacos till lunch, men de var faktiskt inte så goda. Det var däremot havrekakan jag åt till kaffet.

Sedan var det dags att jobba vidare. Här ser ni Linda in action.

 Och där har ni mig i spegeln, med penna och reporterblock i högsta hugg.

 Vi hittade en sådan fin liten hattbutik. Varenda en var som ett konsverk.

Vi provade och provade. Sedan var det dags att gå hem och mejla och planera lite, innan vi gav oss ut i New Yorkkvällen.

Det fick bli laxtartar och sjukt goda drinkar på The Mulberry Project. Och så var det med den första jobbdagen i New York. Synd att inte alla arbetsdagar ser ut så här.

Hej New York!

Och hej Lindas katt. Katten, Linda och Axel bor i ett penthouse med en helt fantastisk takterass i East Village. Där satt vi och drack drinkar med några kompisar i går kväll. Eller alltså... till typ åtta, då jag var tvungen att lägga mig. Vilket innebar att jag (och katten) vaknade kl 4.30 i morse.

Hoppas att tidsomställningen går bättre i dag, för jag måste jobba till sent. I morgon kommer det mer bilder. På annat än katten, jag lovar. Hej så länge!

Ett bröllop och fyra lösgodiständer

I går gifte sig våra vänner Elin och Gunnar i Uppsala. Det var fantastiskt förstås. Elin sjöng och spelade gitarr och Gunnar läste en nyskriven kärleksdikt. Och så drack vi skumpa och dansade som tokiga till en klezmerorkester.

Det var Osvalds första natt utan oss. Han och Ofelia sov hos sin mormor och det gick hur bra som helst förstås. Själv vaknade jag tidigt med magen full av resfeber. Varje gång jag tänker på att jag ska säga hejdå till mina älskade känns det helt ogenomförbart.

När vi kom hem i eftermiddags gick vi och köpte lösgodis som jag ska ta med till Linda och Axel i New York. Ofelia tyckte att det var väldigt spännande. Hon tittar alltid längtansfullt mot de där färgglada hyllorna i affären. Jag äter inte lösgodis själv och har sagt att Ofelia får vänta med godis tills hon har fyllt tre åtminstone. Men hon har redan förstått att det är något väldigt speciellt.

Linda hade beställt lite surt och lite salt, men det blev mest surt pga dåligt salt utbud. Ofelia trodde att de nog skulle uppskatta några skumgodisar i form av tänder också. Sedan började Osvald smaka punschpraliner, och då var det dags för oss att gå hem.

Nu ska jag packa resväskan och pussa Ofelia godnatt.

Känslan av att ha en deadline bakom sig

ÄNTLIGEN har jag skickat in ett stort jobb som hängt över mig sedan början av sommaren. Det känns så himla skönt, för även om både ämnet och arbetet har varit väldigt roligt, så har det varit för mycket jobb den senaste tiden. Jag har jobbat i stort sett alla helger och kvällar och har inte hunnit göra något annat. Det är därför det har varit väldigt tyst här på bloggen.

Men nu är det över. Och jag tänker inte jobba så här mycket i framtiden. Jag måste ha tid att leva också. Jag vill ha tid att göra om arbetsrummet till barnrum, flytta in i en ny arbetslokal och umgås med familjen. Och så vill jag öva på att fotografera och läsa och sy. Om barnen blir sjuka vill jag kunna läsa sagor för dem utan att behöva stressa och kolla mejlen varje minut. Jag vet inte om det är möjligt när man är frilans, men jag vill verkligen försöka.

Det är bara det att det dyker upp så roliga uppdrag hela tiden, och då är det svårt att säga nej. Men det är ju verkligen ett i-landsproblem.

Hur som helst har jag en helt jobbfri helg framför mig. I morgon ska jag och Peter på bröllop, och Osvald ska sova borta för första gången i sitt liv. På måndag åker jag till New York. Jag ska jobba en hel del där också, men med väldigt roliga saker, och hoppas att det även blir lite tid att samla energi, strosa i Central park och göra upp planer och mål för hösten. Jag behöver det tror jag. Även om det kommer att bli plågsamt att vara ifrån mina älskade.

Ett mål för hösten är förövrigt att börja blogga igen. Alltså på riktigt och inte bara något tråkigt någon gång i veckan. Så från och med nu kan ni kika in här lite oftare om ni vill.

Feber

Det dröjde bara tre dagar innan Osvald drabbades av febern som sänkte Ofelia i fredags. Han var het som en kamin i natt och har varit väldigt ynklig hela dagen. Hoppas att det går över fort. Han är förvisso väldigt kramig och mysig när han är sjuk.

Men shit vad jag längtar efter att han ska bli sitt vanliga glada jag igen.

Om deadlines och små sjuklingar

Det blir inte så mycket bloggat just nu för jag har en miljon saker att göra på jobbet innan NY-resan och sitter oftast hela kvällarna framför datorn och fixar "liiiite till bara" efter att barnen somnat.

Därför var det inte perfekt tajming när förskolan ringde och sa att Ofelia hade över 39 graders feber en timme efter att jag hade lämnat henne där. Men barn blir sjuka och så måste det få vara. Mitt stora misstag var dock att även ta hem Osvald. Ofelia släpade sig in i sovrummet och slocknade innan hon lade huvudet på kudden och sov sedan i tre timmar. Hade jag bara haft henne hemma hade jag ju kunnat jobba vidare (OBS att jag inte vabbar hos försäkringskassan eftersom jag ändå måste jobba i kapp i helgen). I stället har jag byggt lego och läst olika djurböcker med en leksugen Osvald hela dagen.

Men nu vet jag. Nästa gång ska jag bara ta hem det sjuka barnet om jag inte planerar att vabba på riktigt.

Här lyser flitens lampa

 För några år sedan hittade vi den här gamla skrivbordslampan på någon loppis. Den var lite repig på foten så vi fick den för några tior.

 Efter att ha stått grön och skön (bakom alla viktiga papper) i arbetsrummet en tid, kände jag att det var dags att testa en ny lite ljusare och gladare färg. Inte för att det var något fel på den gröna, utan för att det vore roligt med något nytt.

 Så Peter sprayade den turkos. Kameran ville inte riktigt fokusera på lampan, och färgerna blir ju aldrig rätt återgivna när man som jag varken har eller bemästrar Photoshop än, så i verkligheten är den mer 50-talsturkos än så där självlysande som den ser ut här. Jag blev i alla fall mycket nöjd.

Det lättaste är ju att spraymåla hela lampan, men finast blir det om några detaljer får vara i en annan färg. Den här lilla skruven som justerar vinklingen på lampan, fick behålla sin vita färg.

Medan ringen som man drar i för att tända lampan fick bli gul.

 Hips vips blev arbetsrummet lite färggladare.

 

Förskolebarnen

Så var dagisinskolningen avklarad och Osvald ett fullfjädrat förskolebarn. Det gick himla fint. Inte en enda tår vid lämningarna. Men så har han ju storasyster där också.

I torsdags fick Peter visserligen hämta hem Osvald redan efter lunch, eftersom han hade somnat redan vid elva och hamnat i otakt med de andra barnen. Men så går det väl när man går upp 5.30 om morgnarna.

Nu börjar Peter jobba och bebisbubblan är över. Det känns faktiskt väldigt bra. Jag är helt redo för en vardag med två förskolebarn.

Jag är dessutom väldigt peppad inför hösten. Vi har så många spännande saker inplanerade. Resor, roliga jobb, en kurs i bild- och textredigering och så ska jag skaffa mig ett nytt kontor. Om två veckor åker jag dessutom till New York. Bara en sådan sak.