Tjena tjena!

Alltså Osvald. Han har ett väldigt rikt ordförråd jämfört med vad Ofelia hade i hans ålder. När Ofelia vaknade och satte sig upp i sängen härom morgonen hörde jag hur Osvald tog ur nappen och sa: "Lägg dig".

Och i dag när han kom hem från förskolan sa han "tjena tjena" till mig. Det var visst en granne som hälsat så på honom i trapphuset, och det snappade Osvald upp.

Underbara unge.

Hårfager

När Ofelia var i Osvalds ålder var hon sedan länge van vid att få luggen friserad. Om vi inte klippte den, växte den snart ner i ögonen på henne. Osvald däremot, har vi aldrig behövt klippa. Man skulle kunna säga att han föddes med en traditionell pojkfrisyr och sedan var det klart. Men härom dagen, när han hade svettats i sin mössa i bilen en stund så att håret blev lite lockigt, upptäckte vi att han faktiskt också börjar få en liten kalufs.

Alltså... kalufs och kalufs... han är i alla fall inte riktigt lika tunnhårig längre.

Men det är tydligt att inget av barnen har ärvt mitt hår. Varken i tjocklek eller färg. De påminner mer om mina syskon när de var små. Min brorsson däremot, han har på något underligt vis fått min hårfärg. Det är konstigt det där. Hur generna liksom zick-zackar sig fram genom generationerna.

2011 på 200 sidor

För lite drygt ett år sedan kom jag på att jag skulle samla bilder från varje år i en egen fotobok. 2010 års bok blev så himla fin, så jag var väldigt peppad när jag satte i gång med 2011. Trots det dröjde det ända till i torsdags innan 2011 äntligen levererades på 200 färgglada sidor. Det var (som jag redan tjatat om) inte mitt bästa fotoår, men det gör inte så mycket när de som fastnat på bilderna är så söta. Vi tar en titt tycker jag.

Det börjar med lite vinterbilder, innan våren tar vid med lekplatslek...

 ... och Gotlandspromenader med Osvald i magen.

 Min och Peters Islandsresa kom också med. Det är förövrigt en delfinfena ni ser där till höger.

 Ofelia bläddrar ofta fram till sidorna som föreställer pyjamashäng på Gotland.

 Själv vill jag gärna minnas två syskons första möte,

 den underbara djurmobilen som Hanna och Zacke gjorde åt Osvald...

... och alla kramar med släktingarna. Som ni ser blev det mycket bebisbilder...

... men även strumpbyxor jag bar...

 ... bonader jag broderat...

... och manschettknappar jag tillverkat.

Självklart vill vi även minnas maten vi skördat...

 ... ätit...

 ... och bakat.

En bildserie på Osvald som faller var nästan ett måste.

Ett annat uppslag tillägnades Osvalds första måltid... och hans underhållande reaktioner på den.

Bästa blandningen får man nämligen om man blandar roliga bilder...

med väldigt gulliga.

Om ni vill veta mer om hur jag har gått till väga kan ni kolla in inlägget från förra boken här.

Kyla ute – feber inne

Det går en konstig febersjuka på dagis. I måndags var det inte ett enda barn där på hela avdelningen. Ofelia och Osvald fick sin redan i lördags och först i går var de feberfria och redo för dagis. Men personalen tyckte att de var för hängiga för att vara kvar.

 Så nu går vi här hemma igen, läser böcker, tittar på film (barnen), fotograferar (jag) och kikar längtansfullt på världen utanför fönstret. På balkongen ligger vår gamla gran och fryser. Inte ett enda barr har den tappat.

 Men det här med att fotografera. Så roligt! Jag hann inte göra det så mycket i höstas. Men nu. Nu försöker jag fotografera lite varje dag. På så vis blir det fler blogginlägg också. Jag måste ju ha något att göra med bilderna. Det enda är att texterna blir något krystade eftersom jag inte har så mycket att säga om exempelvis granar och köksfönster. Jag vet inte. Jag kanske bara ska hålla tyst och låta bilderna tala för sig själva?

Finaste fönstret

 Även om vardagsrumsfönstret är störst och har den mest slående utsikten, och fönstret i arbetsrummet är det jag stirrar ut genom mest, så är köksfönstret mitt finaste.

Just nu är det kanske extra fint. Med färgglada vimplar och pompoms.

 Och blommor...

 ... i fina krukor...

... och eftermiddagssol.

En egen säng

Precis som många andra bebisar fick Osvald en egen spjälsäng redan från start. Han fick ärva Ofelias så klart. Vit och fin och nymålad. Det var bara ett problem med den.

Han sov inte i den. I ett och ett halvt år har den bara stått i vårt sovrum och tagit upp plats. Medan Osvald själv har sovit mellan oss i stora sängen. Han är helt enkelt inte typen som gillar att skaka galler.

 Men nu är Osvald snart ett och ett halvt år och det är mer än dags för honom att börja sova i egen säng. Så i lördags byggde vi om sängen och bytte ut ena långsidan mot en bräda.

 Och vips sover Osvald som en liten prins där i. Åtminstone halva nätterna.

Fint att vakna och kunna gå upp själv.

Ett litet steg för mänskligheten kanske. Men ett enormt steg för oss.

Sånt vi pysslar med när vi vabbar:

 Spelar "Fånga ballongerna".

 Målar lejon.

Och fingrar.

Snurrar i snurrstolarna.

Spelar ballongspelet igen.

Och smygstartar semmelsäsongen.

Lycka är... ett bollhav!

 Vi var inte bara på Haga i fredags. Vi var på lekland också.

 Vi åkte rutschkana, klättrade och hoppade studsmatta. Men mest hängde vi i bollhavet.

 Alltså den här bilden... Jag saknar ord.

Eftersom det nästan alltid är jag som fotograferar fastnar jag sällan på bild. Men här lyckades Peter fånga mitt skratt under bollarna.

Alla älskar ju ett bollhav. Men den som trivdes allra bäst...

... var nog den här killen.

Fjäril vingad

 Vad gör man när dagis är stängt...

 

 ... och det är vinterns kallaste dag?

Jo...

... man tar med sig världens finaste Linnéa...

... och åker ut till Haga...

... för att titta på fjärilar!

 I fjärilshuset är det alltid varmt. Lite som att åka till tropikerna över dagen.

  Det finns så mycket att titta på.

Som fiskar och fåglar.

  Och fjärilar som kläcks och kryper ut ur sina puppor.

 Försiktigt vecklar de ut sina vingar och ser sig nyvaket omkring.

 "Såg du inte den stora blå?"

 "Kom så ska jag visa".

Och har man riktigt tur...

 ... så kommer man fram till fiskarna precis när det är dags för käk...

... och får vara med och mata dem.

 Då kommer de upp till ytan för att äta.

 Hej fisken! Vad fin du är.