Dagispysslet – och hur det förändrade min smak

När vi hämtade barnen på dagis i torsdags låg det fjäderpyntat påskpyssel på varenda hylla i farstun. De åkte förstås direkt upp i påskriset här hemma.

Min syn på estetik och god smak förändrades lite när jag fick barn. Helt plötsligt känner jag att det här är så himla fint. Alltså på riktigt. Ett tygägg och lite fjädrar. Så precis på pricken!

Och flirtkulor. För några år sedan skulle jag väl knappast ha påskpyntat med flirtkulskycklingar (om jag påskpyntade över huvud taget). Men nu. Nu räcker det att höra någon säga ordet flirtkulskyckling för att jag ska börja le fånigt. I år hade Ofelias förövrigt bara två ögon. Vilket är några färre än förra årets vindögda fjäderfä.

Men Osvalds hade tre. Eller? Det rosa kanske bara är en fräken?

En liten påskhälsning

Det var lika bra att vi ställde in Gotlandsresan för det har hänt spännande grejer här hemma. Äntligen äntligen har barnen fått eget rum till exempel. Ni ska snart få se bilder, men det är inte riktigt i ordning än. Allt tar ju så mycket tid när man har två små barn med. Särskilt som man måste fira lite påsk också. I dag målade vi ägg till exempel.

Osvald ritade med tuschpennor på sitt.

Jag målade en tant.

Och då ritade Ofelia en flicka på sitt. "Håll upp ägget och se glad ut", sa jag.

 Då log hon sitt stelaste kameraleende.

Osvald svirade om till påskkärring...

... och så åt vi påsklunch.

Sedan gick de på äggjakt.

På kvällen flydde vi hemmakaoset och gick på påskmiddag hos Ulf och Hanna. De verkar i stort sett ha blivit våra släktingar, för vi firar ju alla högtider tillsammans nu för tiden.

Och det är så himla bra. För kolla vilken mat. Jansson i mördegspaj och perfekt kokade ägg med helt fantastisk sparris.

Yorkshirepudding med lax.

Och världens tjusigaste påsktårta.

Rör inte min mustasch!

En gång när jag vaxade benen på salong i Amman fick jag frågan "ska jag ta mustaschen också?"

"Nej, varför det?" svarade jag. "Det är ju skitsnyggt med mustasch!"

Barnböcker vi gillar, del 1

Av alla saker jag gillar att göra med barnen är nog ändå högläsning det mysigaste. Särskilt nu, när barnen börjar uppskatta lite längre berättelser, och inte bara vill läsa Max-böckerna sjutton gånger på raken. Jag har kvar flera av mina älsklingsböcker från när jag var liten, som de om Alfons Åberg. Men vi har många nya favoriter också. Och nu tänkte jag berätta lite om de vi gillar allra bäst. Det får nog bli ett par tre olika inlägg med tre böcker i varje. Det här är det första.

Ofelias nyaste favorit är "Leni är ett sockerhjärta" av Emma Adbåge. Peter fick den efter ett författarframträdande i Umeå härom veckan. Boken handlar om Leni som vill vara stor och behandlas som en vuxen. Eller... åtminstone tills pappa börjar förvänta sig att hon ska hjälpa till med städningen.

Ofelia älskar Leni och jag älskar bilderna i den här boken. Det märks att jag och Emma Adbåge har samma inredningssmak. Jag skulle inte ha något emot att bo i ett hem som såg ut på pricken som Lenis och hennes pappas.

Annars är barnen helt besatta av Bockarna Bruse. Hundra gånger varje dag kommer Ofelia och säger att "du är stora bocken bruse, jag är mellanbocken Bruse och Osvald är lilla bocken. Pappa är trollet". Och så sjunger hon på Bockarna Bruse-sången som hon har lärt sig på dagis. De ska visst dramatisera den på förskolan och alla barnen, även Osvald, pratar med pipiga röster när de spelar lilla bocken och med myndiga och läskiga röster när de är trollet. Efter att ha läst pekboksversionen av Bockarna Bruse 317 gånger här hemma, kände jag att det var dags att klicka hem den lite nyare boken "Bockarna Bruse på badhuset".

I den går bockarna och simmar för att slippa undan den där jobbiga typen under bron. Men gissa vem som dyker upp i simhallen och vill åka vattenrutschkana han med? Det är en lite poppigare och modernare version av Bockarna Bruse kan man säga. Och vi är alla väldigt förtjusta.

Den tredje boken i det här första barnboksinlägget får bli den här som Stina hittade och köpte till Ofelia. Boken med den finaste titeln handlar om en flodhäst med samma namn.

Fast mest är det en väldigt fin historia om omtänksamma vänner och hur sanningen kan förvrängas när ryktet går. Krokodilen som till en början har lite harmlösa fjärilar i magen, har visst ramlat ner från ett träd och kan knappt gå, och det dröjer inte länge förrän det sägs att han är död.

Dags att testa strumpbyxorna igen?

Kommer ni ihåg att jag och P sov med strumpbyxor på huvudet i några nätter för att Osvald skulle sluta dra oss i håret? Planen var att vi skulle sova så i en vecka tills Osvald var avvänjd. Men sedan hände något, jag minns inte vad, som gjorde att vi var tvungna att avbryta.

Efter att ha kommit ut från läggningen med en frisyr som skulle ha gjort Tina Turner avundsjuk undrar jag om det inte är dags för en ny kur? Sist frågade jag P om jag fick lägga ut en bild på oss med strumpbyxor på huvudet. Han var tveksam och började prata om bilder som får eget liv på nätet och sprids hit och dit och så vidare.

Men barnen då?

Barn blir ju bara ännu gulligare med ett par strumpbyxor på huvudet.

Det här med mindfulness...

Jag: Men hörrni, det ska ju bara vara fem skopor vällingpulver!

Ofelia: Vi glömde bort!

Vår

 Det kändes lite som ett bakslag när det plötsligt blev så här kallt igen. Men vet ni? Våren är på gång nu.

 Det kanske inte känns så när man går ut. Men här inne hos oss gör det det.

 För ett par veckor sedan tog vi in lite påskris.

 Och nu har det slagit ut massor av små skira gröna blad...

Jag blev helt lycklig i magen när jag såg det. Visst, vi kanske måste ställa in Gotlandsresan över påsk för att det är för kallt, men sedan vänder det. Hips vips är det tussilago i dikeskanten och vitsippsbackar och körsbärsblommor i ödleparken och glass på en uteservering i vårsolen. Det kommer dessutom att hända flera fina saker i vår. Ett par resor, en fest jag ser fram emot och så kommer jag kanske kanske att flytta in på ett nytt och himla fint kontor, vilket betyder att barnen äntligen kan få ett eget rum. Bra grejer helt enkelt!

Ett par bilder på två små personer som jag tycker himla mycket om bara

Med Ofelia bakom kameran

 Det är inte bara jag som tycker om att fotografera här hemma. När vi kollade albumet i Peters iPad härom veckan hittade vi en intressant serie bilder.

 Vem fotografen var förstod vi på tårna.

Så här kan det se ut när en treåring dokumenterar omgivningen ur sitt perspektiv.

 Att fotografera stilleben och testa sig fram till snygga kompositioner är dessutom första steget i en fotografs utveckling.

 (Här kom visst magen med också.)

 När man börjar bli lite varm i kläderna kan man gå vidare och fotografera sin familj. En pappa som plockar i köket...

 Eller en bror som tjuvsmakar frukt i fönstret. Så himla fint hur hon har jobbat med ljuset här.

Och sedan, hips vips, kan man om man är en konstnärligt lagd treåring ta sådana här bilder av sin mor. Alltså, den här kompositionen med blicken, blommorna och Krossa patriarkatet-bonaden... Ljuset som reflekteras i vasen. Om trettio år kanske den här hänger på Fotografiska?

Fler dagar vid havet

Resten av tiden vid havet började vi dagarna med lyxig hotellfrukost. Alla fick varsin kanna färskpressad eller mixad juice. Ofelia fick jordgubb och banan.

 Sedan hängde vi några timmar på stranden.

 Så himla härligt att bara få umgås med den här ungen.

Att följa hennes små fotspår i sanden.

 Johanna och Jamiro var också med ett tag.

 Och efter att ha laddat om med kaffe och kakor i hotellobbyn, där jag passade på att göra lite jobbresearch i de lokala tidningarna...

 ... strosade vi mot Jaffa.

 Precis vid klocktornet finns ett berömt bageri som har legat där sedan 1919 eller liknande. Jag köper alltid palestinska bakverk när jag är där, helst ett bröd med vit salt ost i. Ofelia fick ett annat bröd som jag brukade köpa i Gamla stan i Jerusalem när jag bodde där. Ett vitt med uppvikta kanter och ägg på.

Och så drack vi godaste juicen. Hälften apelsin och hälften granatäpple.

 Vi hittade världens finaste lilla butik med ekologiska leksaker också. De hade kläder uppsydda av gamla lakan och handdukar. Ofelia fick tre klänningar med sig hem.

De hade himla fina små kappor också. Men när har barn sådana? När de går på söndagspromenad?

Jaffa har blivit väldigt hett. Lite södermalmsbohemiskt med massor av fina loppisar och antikaffärer. Jag kände mig så hemma att jag nästan glömde bort hur sorgligt det är att palestinierna som bodde här för bara några år sedan inte längre har råd att bo kvar. Att det som var Jaffa nästan är borta nu.

 Men inte helt förstås.

 Vi strosade genom souken...

 ...och kikade lite på gamla vintageklänningar. Men sådant orkar man inte prova när man har små barn i släptåg.

 När Ofelia kroknade fick jag muta med bamba.

 Det smakar lite som jordnötsringar, fast godare. Och nyttigare.

 När man reser med små barn får man göra små lekparksstopp mellan varven. Man måste ju åka en viss mängd rutschkana om dan för att må bra.

 Det är lite samma sak med kramar faktiskt.

När man är i Jaffa måste man så klart äta fisk också. Då får man lite tillbehör. Typ nitton olika för att vara exakt.

Varav hummusen är bäst.

Och sedan, hips vips, var det onsdag morgon och det var dags att pussa det här gullot hejdå och åka hem med lite nya jobbidéer och framtidsplaner i bagaget.