Osvalds planta och en kram till min morfar

Ni undrar kanske hur det går med Osvalds planta? Den han fick av sin moster när han var alldeles ny. Då var den bara ett litet skott från en planta som i sin tur börjat som ett litet skott på en av min morfars gamla krukväxter som i sin tur börjat som ett skott på en planta som tillhörde min morfars far. Och det är ju en helt underbar historia i sig, men eftersom min morfar blev sjuk när Osvald kom och dog kort därefter, har den här växten en alldeles extra speciell plats i mitt hjärta. Så jo, tack för att ni frågar, det går ganska bra med den. Men innan vi tittar närmare på hur den ser ut i dag, tar vi och kikar tillbaka lite i tiden.

 När osvald fick den såg den ut så här. Både den och Osvald tre dagar gamla.

 En månad senare hade den vuxit rejält. Det händer så mycket där i början.

Vid två månader var den redan så här stor. Och redan lite sned. Som ni kommer att se har den aldrig riktigt rätat upp sig.

Här är Osvald och plantan en sisådär åtta-nio månader. Och nu går utvecklingen långsammare.

I dag ser plantan ut så här från sidan. Lite drygt två år gammal, fortfarande sned och med tolv stolta blad. Ett är kanske lite slitet av tiden, men ändå. Jag vet inte vad morfar hade sagt om han såg den. Säkert hade han med sina gröna fingrar kunnat ge något gott råd för hur den skulle bli både rakare och tätare.

Men morfar, det spelar ingen roll hur mycket jag än vrider och vänder på den, den lutar lika mycket ändå, helt oberoende av ljuset. Kanske att den skulle stå mörkare? Inte som nu i direkt solljus? Bara så att du vet morfar, så är jag bättre på pelargoner. Varje år tar jag nya sticklingar. I februari-mars någon gång, precis som du lärde mig. Och varje gång tänker jag på dig.

Till tomtenissarna från Ofelia

I går var det dags att sluta med napparna en gång för alla. Ofelia tog fram en liten papperskasse och skrev en hälsning på den.

Vi har pratat en hel del om vem som skulle få napparna. Först tänkte hon ge dem till kattungarna på Skansen. Men sedan bestämde hon sig för att tomtenissarna skulle få dem i stället. Det är alltid bra att hålla sig väl med Tomten. Kanske spelade det även in att hennes kusin Julia gjorde så. När man ska göra något svårt känns det tryggt att veta att någon annan har gjort samma sak och klarat av det. Plus att kattungar har ju inte napp. Det vet ju alla.

 

I kassen lade hon de sista napparna. Utslitna och älskade. Och så lade hon ner en teckning och ställde ut alltihop på balkongen. Osvald slängde visst också ner en napp i sista sekund.

Sedan var det bara att vänta. Tomten kommer ju alltid när man minsta anar, så man kan lika gärna göra något annat. Äta middag och leka kurragumma till exempel.

Men sedan, precis när hon började ångra sig lite grann och längta efter den där nappen. Då gick hon ut på balkongen och kollade om de fanns kvar.

Och kolla vad som låg där i stället. Paket. Två stycken närmare bestämt. Med en liten servis i, med koppar och fat, tallrikar och skålar. Precis som Ofelia önskat sig. Vilka snälla nissar.

Sedan kan det hända att hon ångrade sig bittert precis vid läggningen. Kanske att hon skrek "Det är inte roligt längre". Men det gick.

Nu ska vi snart på bio för att fira framgången. Det kanske verkar fjuttigt på håll. Men det här är nog det svåraste Ofelia gjort. Att sluta med nappen som hon somnat med varje kväll sedan hon var alldeles ny. Det är inte så fjuttigt. Inte fjuttigt alls faktiskt.

Små framsteg

Osvald är i trotsåldern, vägrar klä på sig och skriker som en galen av frustration när han inte lyckas formulera sig eller får som han vill. Alla utvecklingssteg är verkligen inte bara av godo. Men vi gör små framsteg på andra plan, och kanske att man måste fokusera på dem, tänkte jag nyss när jag torkade av köksbordet och upptäckte att Osvalds stol inte längre är så där småbarnskladdig som den brukade vara. Det är ändå ett steg i rätt riktning. Liksom att Ofelia har lärt sig cykla. På riktigt, på en riktig cykel utan stödhjul! Och på lördag, då ska hon sluta med nappen en gång för alla. Det har hon förvisso sagt ett bra tag nu, men den här gången, ja den här gången ska vi se till att det faktiskt blir så.

Under mitt paraply

Okej hösten, du kan komma nu. Vi är redo. För vad gör det väl att regnet faller, när man har ett paraply som lyser upp hela världen?

Hej katten!

Släkten har fått ett väldigt gulligt tillskott. Närmare bestämt den här söta lilla kattungen som flyttade in hos Linnéa för några veckor sedan. Alldeles mjuk och nyfiken och sprallig. Välkommen säger jag.

Solstickan

 Ser ni vem det här är?

Om man frågar Osvald vem det är, säger han "jag", som om det vore den självklaraste saken i världen att det är han som är på bilden.

Och ja, det är väl klart att det är. Eller bara någon som är väldigt väldigt lik honom.

Hej september!

Det spelar ingen roll hur mycket man kämpar emot, till slut kommer den i alla fall, hösten. Och lite mysigt är det väl ändå, när man tänker efter. Det är något med den här höga klara luften som får en att börja längta efter att tända ljus, baka äppelkakor, plocka svamp, koka lingonsylt och laga vegetarisk viltgryta. Här är några andra saker jag ser fram emot i september:

1. Att hitta ny bra musik. Jag och P har nämligen som mål att introducera en ny skiva för varandra varje månad den här hösten, eftersom vi mest lyssnar på samma gamla.

2. Att lägga pussel med Sofia, Sara och Charlotta. Det kanske låter lite... oväntat... men det är inte vilket pussel som helst, utan ett alldeles ovanligt snyggt höstpussel som vi hittade på Kupan i Leksand.

3. Att springa och springa tills jag för första gången i livet har sprungit en hel mil. Så fort jag är frisk från min irriterande förkylning så.

4. Att åka på en liten resa till London. Det är P som ska dit på jobb och då följer jag med så klart. Jag har inte varit där på fem år eller så och har bara fina höstminnen från den staden.

5. Att träffa Vilhelm för första gången, en alldeles ny liten kompis som fyller fyra dagar i dag.

6. Att vira en halsduk om halsen och cykla till kontoret med cykelkorgen full av friska äpplen och nya anteckningsblock. Kanske att det till och med ska bli lite skönt att komma i gång med jobbet på riktigt. Att bocka av punkter på listor och dricka kaffe i rosa 50-talsporslin med mina kollegor.

6. Att läsa mig igenom travarna med romaner som legat och väntat så länge. Och gå till biblioteket med barnen och låna lite nya böcker åt dem.

7. Och så längtar jag förstås efter att plocka fram penslar och saxar och låta ungarna gå loss i pyssellådan. Höstrusk kanske är kallt och ruggigt när man står ute och väntar på bussen, men det är ändå himla mysigt att sitta inne och klippa och klistra, göra potatistryck och trä pärlor när höstregnet smattrar mot fönstret.

Okej. Vi har en del att reda ut.

Jag: Vet du vem som är min mamma?

Ofelia: Ja, mormor.

Jag: Det stämmer. Vem är pappas mamma då?

Ofelia: Jag vet inte.

Jag: Joooo, det vet du. Tänk efter, vem är pappas mamma?

Ofelia: Ulf?