Tjuvlyssnat ur livet: Om vänskap.

Ofelia, 4 år: "Scout, ska vi vara bästa vänner även när vi inte träffas?"

Scout, 3 år (lite osäkert): "Jag är en dinosaurie."

Ofelia (som om saker och ting inte kunde bli bättre): "Jag ÄLSKAR dinosaurier!"

Midsommar

Det blev visst lite tyst här på bloggen. Tiden rusade i väg i vanlig ordning. Jag och Peter åkte till Moskva, en kompis fyllde 30, en massa jobb skulle bli klart inför sommarlovet och mitt i alltihop blev både jag och Osvald sjuka. Dagen innan midsommarafton hade han 40 graders feber och vi tänkte att nä, nu blir det nog inget midsommarfirande. Men så vaknade han nästa morgon och mådde plötsligt mycket bättre. Så det blev midsommar i alla fall, med fina fina vänner, tufsiga blomsterkransar, långa samtal, lek i trädgården och pioner i massor.

Nu är det bara två jobbdagar kvar, sedan börjar sommarlovet på riktigt. Lyckan i det!

Gå till skogs ni bara...

"Kom", sa han och pekade. "Vi går in i skogen".

Och så gick de. Kvar stod jag och såg efter dem och tänkte att gå ni bara. Gå in i skogen och upptäck den. Jag vill ju att ni ska våga er ut i världen. Att ni ska vara trygga och modiga. Jag älskar att ni tar varandra i handen och tänker att allt är bra så länge ni är tillsammans. Att ni vet att vi finns här när ni kommer tillbaka. Att ni vågar ge er i väg och upptäcka nya saker.

Åtminstone så länge skogen är liten och ni aldrig är längre bort än att jag kan se er.

Bergsbyar, rostade valnötter och en magisk trädgård. Mina bästa tips till dig som har en dag över på franska Rivieran.

Nu tar vi och återvänder till den franska Rivieran för ett ögonblick. För om du är i Nice och bara har en dag kvar och vill göra det mesta av den, så är det ett par saker jag verkligen kan rekommendera. Till exempel att hyra en cab och susa runt i bergen.

 Kanske kan du börja här, vid Villa Rotschild halvvägs ut på den lilla halvön Cap Ferrat.

 Här bodde en gång i tiden en väldigt rik kvinna som inredde sitt hem på ett tjusigt sätt.

 Men det är trädgården som gör det här stället så magiskt.

 Och då menar jag inte slottsparken. Alltså, den var ju fin den med...

... men jag blev mer förtjust i resten. Att följa de små stigarna in i de andra trädgårdarna.

Du skulle kunna promenera runt här i timmar.

 Kanske slå dig ner på en bänk och tänka på viktiga grejer.

 Lukta på rosorna.

 Och spana på lyxbåtar i viken.

 Jamen du fattar ju.

 Så himla fint.

 Jag lovar. Du blir glad av att åka hit.

Och när du blir hungrig...

 ... kan du dricka afternoon tea i slottsparken.

Sedan kan du, om du så vill (och det vill du om du följer mina rekommendationer), åka vidare upp i bergen.

 Till den lilla bergsbyn Biot.

Här finns ett fint Legérmuseum. Men det är mysigt att bara strosa runt i gränderna och lukta på lavendeln också. Särskilt om du har så här fint sällskap.

 Sedan kan du slå dig ner på ett lunchställe som någon känd författare rekommenderat.

 Och bara äta goda grejer som getost, oliver och rostade valnötter.

Det är lätt att fastna här, på någon uteservering med ett glas vin. Och gör det för all del. Men om du (som vi) vill se lite mer av Provence när du nu ändå är ute och kör...

... så kan du fortsätta upp i bergen. Till Fondation Maeght-museet i St Paul de Vence.

 För att titta på konst.

 Sådant som man kanske tycker är roligt när man är vuxen.

 Och sedan vidare in i den lilla byn, där byborna spelar boule om söndagseftermiddagarna.

 Här finns en hel del kitshiga gallerier...

... men också fina små gränder att strosa runt i.

 Ta en glass vetja!

Och sitt en stund på en uteservering och bestäm att du åker hit snart igen. För sedan är det nämligen dags att köra mot flygplatsen och åka hem.

Hej då Provence. Jag längtar redan tillbaka.

Leksaker från förr

Nu ska ni få se något himla fint. Det kanske inte ser så mycket ut för världen vid en första anblick. En gammal trälåda för margarin från Kooperativa Förbundet bara. Men om man kikar lite närmare...

... så ser man att det är ett litet stall.

Med träpanel och två spiltor, en åt Tony och en åt Max. Och så en liten en, åt lilla Nisse, som kanske var en katt?

Peters mormors bror Rune lekte med det här stallet någon gång på 1920-talet. Det var visst "en gubbe i Grästorp" som gjorde det åt honom. Med dörr på gångjärn och fönster och allt. Och nu har Peter ärvt det.

Det finns en vagn också.

Det enda problemet med så här fina leksaker är att man blir så rädd om dem. Man vill inte alls att  barnen ska leka med dem... Det kan ju hända att hästens ena öra går av till exempel.

Men okej då. Lite kan de väl få leka. En kortis medan jag plåtar. Om pappan tittar bort. Akta andra örat bara.