Tonfiskskelett och två andra bra saker:

1. Vi har klippt Osvalds hår så att han ser ut som en gullig liten munk.

2. Jag och Sofia har anmält oss till en kurs i att knyta amplar. Kan nästan inte tänka mig något jag hellre skulle ägna en tisdagskväll åt.

3. Ebba Forsberg har spelat in en skiva med Tom Waits-låtar på svenska. Rekommenderas särskilt till alla som gillar hans tidigare låtar. Jag lyssnar på den prick hela tiden nu.

Citronmorgnar

Barnen är förkylda och jag börjar varje morgon med varmt citronvatten. Jag vet inte om det kan hålla mig frisk. Men det känns nyttigt.

Det är för mörkt för att fotografera inomhus så här års. Men jag tänker att det är fint med skuggorna också och längtar bara lite efter dagsljuslamporna som någon har förpassat till vinden.

Jag drömmer ganska ofta om sådant som jag och kameran ska göra efter min deadline. Härom dagen spelade Peter upp ljudet av en fågel som kan härma en kamera. Jag blev varm i magen av längtan. Så när dagens skridskoutflykt blev inställd fotograferade jag mitt citronvatten i stället. Testade lite olika varianter, med och utan grönt. Kanske att den här nedanför blev min favorit.

Egentligen är det dumt att längta framåt hela tiden. Det är ju väldigt bra nu också. Jag tänker ofta på det, att jag mår så mycket bättre och är så mycket gladare nu än jag var vid den här tiden för ett år sedan. Det är knappt att jag vågar skriva det. Men så är det faktiskt.

En onsdag i januari

När jag vaknar på onsdagsmorgonen är världen vit utanför fönstret och min deadline en dag närmare. Jag äter barnens grötrester, klär på dem overallerna och kramar hejdå. Sedan fyller jag en av Jerusalemmuggarna med kaffe och sätter mig här och skriver klart några artiklar.

För några veckor sedan flyttade vi ut skrivbordet i vardagsrummet och det har vi inte ångrat en sekund.

Det är så fint att sitta vid fönstret igen i stället för i ett hörn i sovrummet och stirra in i en vägg. 

 
Nu ser jag till exempel det här när jag tittar upp från datorn. Där nere ligger Vinterviken och långt bort i horisonten de norra förorterna.

På balkongen ligger julgranen och sover under ett tunt lager snö. Jag längtar så mycket efter att fotografera att jag tar kort på vad som helst.

Och ser ni fötterna? De tillhör en liten skulpturgubbe som jag köpte när jag jobbade som konstredaktör för några år sedan. I det ursprungliga konstverket var de sju stycken som placerades ut på stan och låg och lyste om nätterna för att påminna om alla som inte har ett hem att gå till. Den som hittade en gubbe fick ta hem den – om hen skänkte en slant till en organisation som jobbar med hemlösa. Jag tyckte att det var så bra så jag köpte en gubbe och gav den ett hem här hos oss.

Sedan hips vips har det blivit mörkt ute och Peter kommer hem. Då tar vi pulkan och går och hämtar barnen.

Brev från min dotter

Det händer att jag vaknar lite mer tunnhudad än vanligt. En oro och en skörhet som vägrar släppa taget. "Är du ledsen mamma?" Det är Ofelia som frågar. "Då måste vi krama dig allihop". Och så kramar de mig och hela tiden under kramen känns det bra. Sedan skriver hon ett brev till mig.

Och skörheten sitter kvar (den ger inte upp så lätt) men det glömmer jag för en stund. I dag söndagsjobbar jag vid datorn och önskar att jag i stället fick vara med dem på familjevisning på Moderna museet.  Men jag har Ofelias brev här bredvid mig på skrivbordet. Så fort oron fladdrar till i magen, ska jag tänka på det.

Elna

Vi hade vänner över på drinkar i går kväll och har varit så trötta så trötta i dag. Så mysigt då att gå ner till Anna Karin och gosa med lillkusinen hela eftermiddagen. Hon fyller tio dagar i dag och det firade vi med att gå på hennes allra första barnvagnspromenad. Känner ni igen byxorna? De är från när jag var liten, men Osvald hade också på sig dem när han var ny. Hoppas att Ofelia, Osvald och Elna trär dem på sina egna bebisar om en sisådär 30 år. Det vore fint.

Tjuvlyssnat ur livet: Vid läggningen

Ibland när barnen ska sova ber de mig att komma på vad de ska tänka på medan de somnar. Det är nog en av dagens mysigaste stunder. Deras små huvuden på varsin mjuk kudde, deras andedräkter mot min kind.

 

JAG: Tänk er att att ni går på en äng med röda och blå och vita blommor. Ofelia du ska plocka alla vita. Osvald, du ska plocka alla blå.

OFELIA: Och du?

JAG: Jag tar de röda.

OFELIA (en stund senare): Vad ska vi tänka nu?

JAG (väldigt trött nu): Tänk att ni flyger på en flygande matta.

Det går ytterligare en stund, säkert tio minuter. Jag hinner tänka att nu har de somnat och ska precis smyga därifrån.

Då kommer det från OSVALD: Nu har jag landat.

De gamla bär berättelsen om ockupationen i sina ansikten

I mitten av december, precis innan jul, var jag alltså i Jenin på Västbanken. Hos de här fina.

Som alltid var det både vackert och sorgligt på samma gång. De böljande bergen, olivlundarna, citrusodlingarna. Och så vakttornen, ockupationen och flyktinglägret med sina nedgångna hus och sin trasiga historia.

Första dagen packade vi en picknickkorg och åkte upp i bergen på utflykt. Högst upp såg vi hela vägen till kusten. Där borta vid havet ligger Tel Aviv, Netanya och Haifa. Så nära och ändå så långt bort. För mig är det bara ett par timmars bilkörning, för Jenins invånare så oändligt mycket längre. För palestinierna på Västbanken får ju inte åka dit.

(Alltså den här ungen. Jamiro. Han var gullig prick hela tiden.)

(Ja ni ser ju... Sjukt gullig.)

"Det är apelsinsäsong så vi kan göra färskpressad juice varje morgon" skrev Johanna till mig när jag ännu var hemma och packade. Och när jag kom fram hade de fyllt varenda hylla och låda i köket med citrusfrukter. Det fanns granatäpplen också. (Ni vet ju redan att min bästa juice gör jag på en blandning av apelsin och granatäpple. Typ 70/30 är nog godast.)

En annan dag tog vi bilen och åkte ut ur stan och upp i en liten bergsby där smala branta gränder slingrade sig fram mellan husen. Vi var där för att se en fotoutställning. Det var fotostudenterna på Frihetsteatern som hade arbetat med porträtt av sina äldre palestinska släktingar. Under varje fårat ansikte satt en kort text om deras liv, om söner som fängslats av israelerna, om barnbarn som dött och om förlorade drömmar. Men även om kärlek och tacksamhet över det fina som livet också gav.

Jag kan inte läsa arabiska, men det räckte att se ansiktena. Deras ansiktsuttryck berättade sina egna historier om ockupation, byliv, flyktingläger, kärlek och sorg. Om människorna de älskat, drömmarna de drömt. Om vad det är att ha levt, vad det innebär att ha ett långt liv bakom sig. Hela utställningen var så vemodig och fin. Jag tyckte mycket om den.

Sedan dess tänker jag ännu mer att jag vill åka ner och göra ett projekt med de här fotostudenterna. Jag tror att jag skulle lära mig så mycket av dem.

På Jenins marknad trängs färgglada grönsaker med annat som man kan tänkas behöva. Leksakshögarna är fulla av vapen. Och så är det förstås. Barn som växer upp i våldsamma miljöer leker våldsamma lekar. Det gör barn kanske överallt, men det blir på något vis ännu sorgligare här. Inget barn ska behöva se verkliga vapen. Inget barn ska behöva vakna av skottlossning om nätterna. Men om man nu gör det, är det kanske inte så konstigt att man behöver bearbeta det i leken.

Tre dagar var jag i Jenin den här gången. Sedan kom Peter dit och vi tog bussen söderut, till Ramallah och så vidare till Jerusalem. Men det får vi ta en annan dag.

Fem år av kärlek

Det här är Ofelia.

I dag har hon funnits fem år i världen.

Denna coola lilla unge.

Som alltid har så påhittiga idéer...

... och drömmer om att bli uppfinnare när hon blir stor.

Hon är nästan alltid glad.

Är nyfiken och har så lätt att få kompisar.

Hon älskar fiskdamm, havsbad, att leka cirkus, rita, fredagsmys, äta sushi ("shushi"), mjölk, kusiner, att panga ballonger och åka pulka. Och så älskar hon att läsa, göra böcker och gå på kräftskiva.

Hon tycker inte om grönsaker, att få vatten i ögonen eller när Osvald bestämmer vad de ska se för film för många gånger på raken.

Trots att hon är så omtänksam och skulle göra nästan vad som helst för sin lillebror.

Hon tycker om att klä ut sig och tar alltid roliga initiativ i leken.

Hon älskar att bli kittlad, trots att hon inte är särskilt kittlig.

Vidare tycker hon om spindelmannenpyjamasar, Gotland, dagiskompisarna, att vara på sommarlov, samtliga låtar i Frostfilmen och att titta på youtubefilmer om hur man gör bakverk i play-doh för att sedan sitta i timmar och göra egna små muffins i lera.

Hon älskar att skämta, men gör bara snälla bus och aldrig sådant man inte får göra.

Hon tycker inte om orättvisor eller kompisar som slåss eller bestämmer för mycket.

Hon gillar att hitta på nya ord, odla saker och är aldrig främmande för popcorn. Mest av allt önskar hon sig en fjärrstyrd helikopter.

Så stor har hon blivit.

Kan räkna till hundra och skriva enklare ord.

Jag är så glad över alla dagar jag får vara med henne.

Världens underbaraste femåring.