Världens läskigaste tomte?

I dag firar barnen Halloween på dagis. Därför var det ett skelett och en... eh... jultomte som gick ut genom dörren i morse. Kanske lite oväntat, men man måste faktiskt inte vara läskig på Halloween bara för att alla andra barn är utklädda till häxor och mumier.

Kan ni gissa vem av O-barnen som klädde ut sig till vad?

Ps. Pumplyktan här ovanför har Pumppeter gjort.

En del namn är svårare än andra att uttala, del 4

Osvald: Kapper säger att jag heter Ossi.

Jag: Vad säger du då till Kasper?

Osvald: Jag heter Ossall. Min pappa säger att jag heter Ossall.

"Kom och köp glass!"

Ni kanske undrar vad vi gör av alla gamla äggkartonger nu när barnen börjar bli för stora för att bygga med sina fina byggklossar? Då kan jag tala om att vi till exempel använder dem till att göra glasstrutar när vi leker glasskiosk. Det är lätt som en plätt. Riv bara ut strutarna och rita lite rutmönster runt om. Ofelia tyckte att de skulle bli ännu finare om de var gula, så hon gick över dem med en gul tuschpenna också.

Glass kan man göra av silkespapper eller bomull. Ännu finare blir det med små skyltar också.

 Sedan är det bara att börja leka. Precis som i en riktig glasskiosk får kunden bestämma om hen vill ha strut eller bägare. Sedan får man välja smak. Jag tog vanilj.

 Om man vill får man strössel också. Det hade vi gjort av garn.

"En servett runt struten, om du spiller mamma!"

"Varsågod!"

Lite skwee, en särskilt fin tapetbit och så en brunch på det

Man måste verkligen inte åka bort eller ha en massa storslagna planer för att det ska bli en bra helg. Det räcker med lite sådant här:

Att ha ställt in sig på en fredagkväll på tremanhand med barnen och sedan få spontanbesök av en hel hop släktingar som leker kurragömma och spelar spel.

Att stanna inne en regnig lördag och pyssla ihop en hemgjord glasskiosk med Ofelia.

Att barnen är på lördagsmys hos sin moster på lördagskvällen medan jag och P går på 40-årsfest på Kafé Lyran och dansar till skwee.

Att byta till vintertid så att man får en extra timmes sömn. (Det här är särskilt bra när barnen kommer hem och väcker en 8.25 eftersom deras moster ska gå jour.)

Att sedan få smita i väg några timmar och gå på söndagsbrunch på Marie Laveau med Charlotta och Sofia och titta på ett youtubeklipp på en sådan här gullig och livsglad unge.

Och förstås: Att ta en fika med Sara och få en bit av den finaste av William Morristapeter i present.

Så himla flott att just den här helgen innehöll allt det.

Vissa namn är svårare än andra att uttala, del 3

Jag i lekparken: Har ni sett Osvald?

Matilda, 2 år (med lätt stressad uppsyn): Vi måste hitta Ocklad!

Vissa namn är svårare än andra att uttala, del 2

Osvalds farbror Martin: Egil, vad heter din minsta kusin?

Egil, 4 år: Offlad.

Vissa namn är svårare än andra att uttala, del 1

Pappan: Osvald...

Osvald: Ja?

Pappan: Heter du Osvald eller Ossall?

Osvald: Ossall!

En Londonresa och ett museum att älska

I september åkte jag och Peter på en liten jobbresa till London. Vi kom dit på tisdagseftermiddagen, åt dumplings i Soho, suktade efter alla fina saker på Liberty och promenerade över ån till Tate modern för att se en utställning och dricka vin i baren. Tänk vad lyxigt att få åka på jobbresa tillsammans. Ungefär så som det var jämt, innan vi fick barn.

På onsdagsförmiddagen fikade vi med några vänner i närheten av Brick lane och sedan skildes jag och Peter åt för att jobba lite på varsitt håll. Medan P spelade in en film och hade möte med sitt engelska förlag, tog jag tunnelbanan upp till Walthamstow. En kort promenad nedför den här gatan tog mig till ett tjusigt gammalt 1700-talshus.

Närmare bestämt hit, till William Morris Gallery. "Min drömplats på jorden" som min tapettokiga kompis Louise hade beskrivit det.

Jag som också är smått besatt av William Morris fina mönster (till höger i bilden) kan inte annat än hålla med om att det här är världens finaste museum.

Förutom att lära sig mer om designern, konstnären, poeten och socialisten William Morris kan man fundera över vilka tapeter man helst skulle vilja ha där hemma, tänka över världens orättvisor, förundras över hantverksskickligheten och prova på att rita egna mönster.

Eller strosa runt lite i trädgården som en gång inspirerat William Morris, eftersom han själv bodde här i huset som tonåring. Men jag var ju här på jobb, så jag passade även på att ta en massa bilder och intervjua curatorn som har sett till att det här har blivit Årets museum.

Kanske att jag klämde lite på allt i shoppen och köpte en hel trave Morrismönstrade servetter också. Världens snyggaste paraply fick såklart också följa med hem. Och det var tur, för på kvällen när vi skulle gå på PR-middag med Peters förlag började det regna. Så som det gör ibland om hösten i London.

Sedan blev det torsdagsmorgon och vi åkte hem till barnen. Och prick fyra veckor senare, den 10 oktober, kom tidningen med mitt reportage om museet i kulturdelen. Någonstans i slutet, efter alla uppslag med spekulationer om vem som skulle få Nobelpriset i litteratur, om ni nu råkade missa det.

Ett litet barnkök tar form

Jag måste ju visa den allra finaste lilla hyllan som min pappa har byggt till barnens kök. Över spisen hänger den och rymmer allt man kan önska.

 Ett hyllplan för tallrikar och brickor förstås.

Och ett för servisen som Ofelia fick av tomtenissarna när hon slutade med napp. Den kommer från Ikea och är så fin att jag skulle köpa en åt mig själv om jag bara var lite mer för espresso och kaffe i shots-storlek.

Slevar och slickepottar och sådant får också plats.

Och under tallrikshyllan finns krokar för kastruller, vispar och annat som är bra att ha lättillgängligt när man lagar mat.

 

Osvald kokar mycket soppor och steker fiskpinnar och köttbullar här. Ofelia är mer för att baka tårtor och ordna kalas.

Om de ska ta ut något varmt ur ugnen så har jag virkat en grytlapp åt dem. Fast de har inte jättestor användning för den för tillfället. De senaste veckorna har ugnen nämligen haft andra användningsområden, framför allt som säng åt Osvalds docka. Bebisar gillar ju när det är trångt och lite varmt... Det vet ju alla.

Ett hjärta av ekollon i en värld av skimrande guld

Efter den vackraste av somrar kom den vackraste av höstar. I helgen städade vi runt huset, räfsade ihop löven och lade i säckar. Ofelia samlade ekollon och jag passade på att springa efter kameran och ta några bilder. Fotografen i mig förstår inte alls varför höstlöven måste bort. De är ju hur fina som helst.

Höstskalor

Vilken skurk!

Ofelia på bussen som står och väntar på avfärd på Liljeholmens bussterminal: "Titta någon har ställt en bil där. Det får man inte!"

Osvald: "VEM har ställt den där? Vilken skurk!"

Ofelia: "Ja, vilken tjuv!" (Vänder sig till resten av passagerarna) "Vi måste ta fast tjuven allihop."

Jag: "Ni två kanske kan ta fast tjuven?"

Ofelia och Osvald (med mycket skeptiska miner): "Nääe, vi är för små."

Ofelia: "Tjuvar är jättesnabba. Men du kan göra det mamma, du springer jättefort."

En kärleksförklaring i svartvitt