Ni undrar kanske hur det går med Osvalds planta? Den han fick av sin moster när han var alldeles ny. Då var den bara ett litet skott från en planta som i sin tur börjat som ett litet skott på en av min morfars gamla krukväxter som i sin tur börjat som ett skott på en planta som tillhörde min morfars far. Och det är ju en helt underbar historia i sig, men eftersom min morfar blev sjuk när Osvald kom och dog kort därefter, har den här växten en alldeles extra speciell plats i mitt hjärta. Så jo, tack för att ni frågar, det går ganska bra med den. Men innan vi tittar närmare på hur den ser ut i dag, tar vi och kikar tillbaka lite i tiden.
När osvald fick den såg den ut så här. Både den och Osvald tre dagar gamla.
En månad senare hade den vuxit rejält. Det händer så mycket där i början.
Vid två månader var den redan så här stor. Och redan lite sned. Som ni kommer att se har den aldrig riktigt rätat upp sig.
Här är Osvald och plantan en sisådär åtta-nio månader. Och nu går utvecklingen långsammare.
I dag ser plantan ut så här från sidan. Lite drygt två år gammal, fortfarande sned och med tolv stolta blad. Ett är kanske lite slitet av tiden, men ändå. Jag vet inte vad morfar hade sagt om han såg den. Säkert hade han med sina gröna fingrar kunnat ge något gott råd för hur den skulle bli både rakare och tätare.
Men morfar, det spelar ingen roll hur mycket jag än vrider och vänder på den, den lutar lika mycket ändå, helt oberoende av ljuset. Kanske att den skulle stå mörkare? Inte som nu i direkt solljus? Bara så att du vet morfar, så är jag bättre på pelargoner. Varje år tar jag nya sticklingar. I februari-mars någon gång, precis som du lärde mig. Och varje gång tänker jag på dig.