Miljöhjälten

Trots att vi har en plats för återvinning på vår gata, brukade vi förr inte gå dit förrän skåpet under diskhon inte gick att stänga för alla juiceflaskor och hallen svämmade över av gamla tidningar.

Nu går vi dit flera gånger i veckan. Ofelia älskar nämligen att sopsortera. När det där med att stoppa fyrkantiga klossar i fyrkantiga hål och runda i runda började bli för lätt, var sopsortering nästa naturliga steg.

En lördag och söndag på Gotland

På fredagkvällen när barnen somnat kom deras farmor dit också.

 Hon lockade ut Ofelia i svampskogen.

 Ofelia älskar att gå i skogen och fyllde sin lilla korg med rödgul trumpetsvamp.

 När hon kom hem plockade vi vindruvor i trädgården.

 Och gick ännu en promenad...

...till havet.

 På söndagen fick vi besök av räven...

...och började fundera över hur vi ska inreda det nya huset.

 Osvald befann sig ju i någon slags åskmoln, men var världens nöjdaste så länge han fick vara i selen...

...eller i min famn.

Ja, och sedan hände det inte så mycket mer. På måndagen plockade vi ihop och åkte hem. I dag är Ofelia tillbaka på dagis, Peter skriver inne i arbetsrummet och jag hänger med Osvald som faktiskt verkar ha lämnat åskmolnet bakom sig.

En fredag på Gotland

I torsdags och fredags var det planeringsdagar på Ofelias dagis. Så vi packade in barnen i bilen och tog färjan till Gotland. Huset där är något av ett paradis på jorden, och det fina är att varje gång jag kommer dit, oavsett när på året det är, tänker jag att just så här års är det nog ändå som vackrast.

Vädret var strålande och vi var utomhus nästan hela tiden.

 Peter och Ofelia grävde upp de sista av potatisarna som vi satte i påskas.

 Och Ofelia bar in dem till sin farfar som lagade varmrökt lax med stuvad spenat.

Sedan plockade Peter färska nötter från valnötsträdet. Just den här handposen är även en succé i handskuggssammanhang. 

 På eftermiddagen blev det lite molnigt så då drog vi på oss islandströjorna och gick till havet. Strax efter att det här fotot togs lyckades Ofelia tappa ena stöveln i vattnet.

 På vägen hem stannade vi vid stora björnbärsbusken och åt lite bär.

Och hittade den här mystiska fjäderbollen.

Sedan gick vi hem med Osvald i selen och åt räkor. Och så var det med den fina fredagen.

Gotland i mitt hjärta

Det kanske inte har verkat så här på bloggen, men de senaste fem dagarna har vi varit på Gotland med Peters föräldrar.

Vi har bara precis kommit hem och lagt barnen. Jag tänkte lägga upp en miljon fina bilder från resan, men klockan är för mycket och jag är för trött, så det får vänta till i morgon. Men jag har någon slags tanke om att blogga något litet varje dag, så det får bli den här lite suddiga bilden på Ofelia, hennes farmor, havet och Peter (med Osvald i selen).

Ring, ring, why don't you give me a call?

"Ursäkta, vad sa du?"

"Aha. Ett ögonblick!"

"Det är till dig."

Efter sol kommer åskmoln

 

Förra veckan var Osvald glad som en sol. Han skrattade och skrattade. Men så i onsdags hände något. Plötsligt blev han världens klängigaste unge och skrek olyckligt om han inte fick vara i min famn.

 Medan jag gick runt med honom i babybjörnen bläddrade jag lite i den här gamla boken. Den handlar om barnets olika mentala utvecklingsfaser.

I den finns ett schema för barnets första år där man kan se i vilka veckor barnet är på glatt humör, och i vilka veckor det går igenom lite tuffare perioder. Osvald är åtta veckor nu...

Och kolla - han är ju mitt i ett åskmoln!

Syskonkärlek

Innan Osvald kom var vi lite oroliga över hur Ofelia skulle ta det. Hon var ju van vid att vara ensam stjärna i familjen. Dessutom tänkte vi att hon var lite för liten för att förstå vad som var på gång. När vi sa att jag hade en bebis i magen tittade hon på oss som om vi var dumma i huvudet.

 Men på något vis hade hon nog förstått ändå. För när Osvald kom, verkade hon tycka att det var helt självklart att han var en i familjen. Hon pussade och kramade och klappade honom.

 När våra vänner och familjer kom på besök pekade hon stolt på Osvald för att visa upp honom.

Och så har det fortsatt. Osvald, eller Kojaj som hon kallar honom, är det första hon frågar efter när hon kommer hem från dagis. Och det fina är att han verkar rätt förtjust i henne också.

Även om han ibland ser lite förskräckt ut när hon trycker sin dagissnoriga mun mot hans.

I väntan på Osvald

Innan jag börjar blogga om våra dagar nu tänkte jag berätta lite om vad vi sysslade med i väntan på Osvald. Det senaste blogginlägget var ju från början av mars då jag började jobba igen och Peter gick på sin riktiga pappaledighet.

I april firade vi påsk på Gotland. Ofelia började leka utomhus på allvar och sprang runt i en kofta och mössa som vi tror att hennes gammelmormor stickat.

 I maj åkte jag och Peter till Island. Vi hängde i Reykjavik, åt färsk fisk från havet, badade i varma källor och köpte varsin stickad islandströja. Och så åkte vi ut på Atlanten för att titta på valar och delfiner.

I juni åkte vi till Lidköping och hälsade på Peters mormor. Vi grillade, hittade en gammal skrivmaskin på en loppis och räknade gruset på gången fram till huset.

 Och så firade vi midsommar på Gotland.

 Ofelia hängde utomhus från morgon till kväll.

 Och badade i havet.

I juli var vi mest hemma i stan och väntade på Osvald. Utflykterna sträckte sig inte mycket längre än till Vintervikens trädgårdskafé.

Ofelia utforskade lekparkerna i närheten.

Jag bakade väldigt mycket kakor och bjöd hem en massa vänner. Och så satt jag stor som en val och höll hov på vår balkong.

Ja, och sedan kom han till slut, Osvald. Helt klart värd att vänta på.

En till liten O

 För lite drygt sju veckor sedan, den 30 juli, hände något fantastiskt. Då kom Osvald, Ofelias lillebror.

 Här är han bara ett par timmar gammal...

 ... och här har han funnits i en natt.

Sedan dess har dagarna gått så snabbt så snabbt, Osvald har vuxit ur plagg efter plagg och lärt sig att hålla upp huvudet och le så stort att ingen kan vara annat än glad i hans närhet. Jag vill frysa varenda sekund och stanna kvar i den för alltid. Men det går ju inte. Så jag måste hitta ett annat sätt att ha de här dagarna kvar. Ett sätt är att dokumentera dem noga. Så ja, nu börjar jag blogga igen!

Filten, jobbstarten och bloggpausen

I måndags började jag jobba igen, och därmed var min tid som föräldraledig över. Tanken med den här bloggen var ju att jag skulle blogga under de sista månaderna av mammaledigheten, så nu tror jag att den här bloggen får ta en paus. Den har ju ändå fört en ganska tynande tillvaro sedan början av december. Det har helt enkelt varit för mycket annat som har upptagit min energi. När man har en vild liten ettåring har man så himla lite tid till annat, och man måste prioritera. Men det kan hända att jag återupplivar bloggen i framtiden. Om inte annat så kanske när Lilla O får ett syskon och jag blir föräldraledig på nytt.

Men innan jag säger hej då för nu, så måste jag ju visa hur mitt andra mammaledighetsprojekt slutade: Mormorsrutorna!

 De blev till en filt till slut.

 112 rutor...

 ...är lite drygt ett överkast till spjälsängen till exempel.

Men den är fin till våra gula snurrfåtöljer också. Kanske virkar jag fler rutor och lägger till i framtiden, så att filten räcker till Lilla Os nya säng. Eller så nöjer jag mig med det här och virkar en kant runt. Vi får se.

Hej då så länge!