Vår

 Det kändes lite som ett bakslag när det plötsligt blev så här kallt igen. Men vet ni? Våren är på gång nu.

 Det kanske inte känns så när man går ut. Men här inne hos oss gör det det.

 För ett par veckor sedan tog vi in lite påskris.

 Och nu har det slagit ut massor av små skira gröna blad...

Jag blev helt lycklig i magen när jag såg det. Visst, vi kanske måste ställa in Gotlandsresan över påsk för att det är för kallt, men sedan vänder det. Hips vips är det tussilago i dikeskanten och vitsippsbackar och körsbärsblommor i ödleparken och glass på en uteservering i vårsolen. Det kommer dessutom att hända flera fina saker i vår. Ett par resor, en fest jag ser fram emot och så kommer jag kanske kanske att flytta in på ett nytt och himla fint kontor, vilket betyder att barnen äntligen kan få ett eget rum. Bra grejer helt enkelt!

Ett par bilder på två små personer som jag tycker himla mycket om bara

Med Ofelia bakom kameran

 Det är inte bara jag som tycker om att fotografera här hemma. När vi kollade albumet i Peters iPad härom veckan hittade vi en intressant serie bilder.

 Vem fotografen var förstod vi på tårna.

Så här kan det se ut när en treåring dokumenterar omgivningen ur sitt perspektiv.

 Att fotografera stilleben och testa sig fram till snygga kompositioner är dessutom första steget i en fotografs utveckling.

 (Här kom visst magen med också.)

 När man börjar bli lite varm i kläderna kan man gå vidare och fotografera sin familj. En pappa som plockar i köket...

 Eller en bror som tjuvsmakar frukt i fönstret. Så himla fint hur hon har jobbat med ljuset här.

Och sedan, hips vips, kan man om man är en konstnärligt lagd treåring ta sådana här bilder av sin mor. Alltså, den här kompositionen med blicken, blommorna och Krossa patriarkatet-bonaden... Ljuset som reflekteras i vasen. Om trettio år kanske den här hänger på Fotografiska?

Fler dagar vid havet

Resten av tiden vid havet började vi dagarna med lyxig hotellfrukost. Alla fick varsin kanna färskpressad eller mixad juice. Ofelia fick jordgubb och banan.

 Sedan hängde vi några timmar på stranden.

 Så himla härligt att bara få umgås med den här ungen.

Att följa hennes små fotspår i sanden.

 Johanna och Jamiro var också med ett tag.

 Och efter att ha laddat om med kaffe och kakor i hotellobbyn, där jag passade på att göra lite jobbresearch i de lokala tidningarna...

 ... strosade vi mot Jaffa.

 Precis vid klocktornet finns ett berömt bageri som har legat där sedan 1919 eller liknande. Jag köper alltid palestinska bakverk när jag är där, helst ett bröd med vit salt ost i. Ofelia fick ett annat bröd som jag brukade köpa i Gamla stan i Jerusalem när jag bodde där. Ett vitt med uppvikta kanter och ägg på.

Och så drack vi godaste juicen. Hälften apelsin och hälften granatäpple.

 Vi hittade världens finaste lilla butik med ekologiska leksaker också. De hade kläder uppsydda av gamla lakan och handdukar. Ofelia fick tre klänningar med sig hem.

De hade himla fina små kappor också. Men när har barn sådana? När de går på söndagspromenad?

Jaffa har blivit väldigt hett. Lite södermalmsbohemiskt med massor av fina loppisar och antikaffärer. Jag kände mig så hemma att jag nästan glömde bort hur sorgligt det är att palestinierna som bodde här för bara några år sedan inte längre har råd att bo kvar. Att det som var Jaffa nästan är borta nu.

 Men inte helt förstås.

 Vi strosade genom souken...

 ...och kikade lite på gamla vintageklänningar. Men sådant orkar man inte prova när man har små barn i släptåg.

 När Ofelia kroknade fick jag muta med bamba.

 Det smakar lite som jordnötsringar, fast godare. Och nyttigare.

 När man reser med små barn får man göra små lekparksstopp mellan varven. Man måste ju åka en viss mängd rutschkana om dan för att må bra.

 Det är lite samma sak med kramar faktiskt.

När man är i Jaffa måste man så klart äta fisk också. Då får man lite tillbehör. Typ nitton olika för att vara exakt.

Varav hummusen är bäst.

Och sedan, hips vips, var det onsdag morgon och det var dags att pussa det här gullot hejdå och åka hem med lite nya jobbidéer och framtidsplaner i bagaget.

Heja kvinnorna!

I dag är jag i Jönköping och kvinnodagspratar. Tyvärr är jag gruvligt förkyld. Jag kan inte sluta hosta och låter som en kråka. Att jag ska tappa rösten är det som stressar mig mest.

Vilket är lite ironisk med tanke på vad jag ska prata om nu på förmiddagen: nämligen att kvinnors röster inte hörs i samma utsträckning som männens i nyhetsrapporteringen.

Så snart är det jag som kraxar: "Kvinnors röster måste också höras". Krax krax. Och "den som får en röst i medierna kan påverka".

Håll tummarna för att jag klarar det. För det här är faktiskt viktiga grejer!

Heja kvinnorna och jämställdheten. I dag och alla dagar.

Första dagen vid havet

 Tidigt, tidigt i söndags morse hoppade jag och Ofelia på ett flygplan och åkte söderut.

 För att hälsa på den här helt ljuvliga sötnöten...

 ... och hans snygga mor i Tel aviv. Johanna jobbar nämligen på Frihetsteatern i ett palestinskt flyktingläger i Jenin på Västbanken.

Den ursprungliga planen var att vi skulle åka till jenin ett par dagar, och spendera resten av tiden vid havet. Men sedan körde det ihop sig med resdagarna och resan blev kortare än vi först tänkt, så vi bestämde oss för att bara hänga i stan vid havet. Och det var fint, för jag har inte varit där så mycket. När jag bodde i Jerusalem fick jag bara ångest av att hänga på stranden. Det var något med det där att palestinierna på Västbanken inte fick åka dit, som gjorde att jag fick dåligt samvete så fort jag skulle unna mig ett dopp. Dessutom är det svårt att koppla av när stridsplanen flyger över stranden på väg mot Gaza. Ja, det känns inte bra helt enkelt.

 Men nu var vi här för att träffa Johanna, och dessutom var den här ungen med. Och då var det förstås toppen att hänga på stranden.

 Och alltså... även jag tyckte ju att det var mysigt att känna den lena sanden under fötterna.

 Och samla snäckor med Ofelia.

 Hon trivdes så bra att hon inte alls ville gå därifrån.

 Men jag lovade att vi skulle komma tillbaka nästa dag. Och så gick vi ut och åt crepes till middag. Ofelia var så trött att hon somnade på restaurangen.

Så jag bar hem henne och bäddade ner henne i det mjuka vita hotellfluffet.

Hej då vabruari, hej mars!

 Så var då äntligen februari över. Vi vabbade ända in i kaklet, med en snorig liten Osvald. Vi har läst sagor, spelat alfabetståget i Peters iPad (som Osvald är en fena på) och vårstädat hemmet. Ja, jag har till och med städat garderoben och planterat årets pelargonsticklingar.

Så när februari äntligen gick över i mars var vi verkligen redo för våren. Det var som att även Osvald kände på sig att nu var det slut på vabruari, slut på förkylningar och hostor. Och vet ni? Dagis ringde inte på hela dagen och sa att någon av dem var för krasslig för att stanna kvar.

 Och det var en himla tur, för jag hade en helt ny entimmesföreläsning att skriva manus till. På 8 mars ska jag nämligen prata om hur kvinnor porträtteras i nyhetsrapporteringen i allmänhet och i konfliktrapporteringen i synnerhet, inför 200 personer på en folkhögskola i Jönköping. Och eftersom jag åker bort nu på söndag och bara hinner mellanlanda här hemma innan jag far söderut igen, var det skönt att i alla fall få ihop någon slags stomme i dag. Barnen sover lämpligt nog hos sin mormor i natt, så i morgon ska jag finslipa och göra mitt livs första powerpointpresentation. Jag vet... det är helt sjukt att man kan vara så efter när det gäller vissa saker.

Det här att jag ska hålla en till – och helt annan föreläsning – senare på kvällen på 8 mars vill jag helst inte tänka på just nu. Det löser sig. Det är ändå typ samma föreläsning som jag höll förra kvinnodagen.

Hur som helst. Nu tar jag kväll här och semestermålar naglarna. Jag fick precis en drink serverad och i kylskåpet ligger en kattfisk och väntar. Glad första mars!

Ps. Krukan på sista bilden hittade P när han åkte till sin mormors gamla nedbrunna sommarstuga och kikade runt bland de få saker som blev kvar. Perfekt tyckte jag och satte en vårig ranunkel där i.