Att få två små barn så tätt inpå varandra var inte precis vad vi hade tänkt oss. Och gudarna ska veta att det har varit en intensiv tid. Men åh vad det känns som att det var värt det, när man ser de här två tillsammans i dag. De har så himla roligt med varandra. De skrattar och leker från morgon till kväll och gör allt tillsammans.
Det är "kom Osvald" och "pom Lala" hela tiden, och så försvinner de i väg och leker i sitt rum. Inte så där som många andra små barn barn gör, att de leker sina egna lekar bredvid varandra, utan verkligen tillsammans. De låtsas att de är bockarna bruse som går till badhuset eller att de är olika djur, bygger kojor och tåg av stolar, har sångsamling och sjunger små grodorna, bäddar ner dockor, dansar, kör buss, ritar och läser sagor ihop.
Det är klart att de bråkar också, men mest är de bara väldigt glada i varandra. När Osvald krånglar med overallpåklädningen och jag hotar med att gå hem från dagis utan honom, bryter Ofelia ihop. Hon kan inte tänka sig något värre än att lämna Osvald ensam. När han är ledsen tröstar hon honom och sjunger godnattvisor för att han ska bli lugn. Och i morse när jag kom ut i vardagsrummet satt de i soffan och tittade på film med armarna om varandra.
Jag är så himla tacksam över att det blev som det blev. Att de har varandra.
