Det händer ganska ofta att folk frågar om Lilla O är en pojke eller flicka. En del frågar till och med "hur gammal är han?". Och det är ju inte så konstigt, för det är faktiskt helt omöjligt att se på bebisar vad de har för kön, om de nu inte skulle råka vara nakna. Dessutom går Lilla O runt i ganska könsneutrala kläder. Röda kläder ena dagen, gröna nästa och blå den tredje. Huvudsaken är att vi tycker att kläderna är fina och att de är i en modell som är lätt att krypa och leka i.
I dag är de flesta så pass genusmedvetna att de inte ifrågasätter det här, men det händer att jag får frågan varför hon inte har rosa, av äldre generationer. Om jag då frågar varför de tycker att flickor ska ha rosa och pojkar blått, är det ganska få som kan svara på det. "För att det är så", brukar svaret bli. Men varför måste det vara så? Det är ju inte så att flickor har haft rosa och pojkar blått sedan urminnes tider. Det är inte genetiskt betingat, tvärtom är det något som vårt samhälle har hittat på.
Och det vore kanske okej, om det inte vore för att det finns en massa andra förlegade förväntningar på hur flickor och pojkar ska vara. Indoktrineringen i ett typiskt manligt och kvinnligt beteende börjar redan på BB. Studier visar att flickbebisar får höra "åh vad söt du är", medan pojkbebisar får höra "åh vad tuff du är". Och redan där har vi vuxna börjat skola in barnen i deras traditionella könsroller.
Flickor får redan från början bekräftelse för sitt utseende och pojkar för sina bedrifter. Under hela uppväxten uppmuntras flickor att vara snälla, fina och duktiga, medan pojkar ska vara modiga och ta för sig. Och det här leder i förlängningen till att tjejer känner att de inte duger om de inte är söta och killar att de inte duger om de inte är tillräckligt modiga eller starka. Och det är inte ett sådant samhälle jag vill ha.
Jag vill inte att Lilla O ska behöva passas in i en särskild mall för hur flickor förväntas vara. Jag vill att hon ska ha hundra möjligheter i stället för en. Jag vill att hon ska kunna leka med bilar om hon vill det, att hon ska kunna klättra i träd, ta för sig, leka med dockor, prata om känslor, gråta och skratta högt och vara precis som hon vill. Och jag vill att hon ska gå klädd i vilka färger hon vill. Allt i från rosa till blått. Jag vill att hon ska kunna ha klänning ena dagen och byxor nästa.
Jag vill nämligen att hon ska få utveckla och definiera sin egen personlighet. Inte för att samhället har sagt åt henne att hon måste vara på ett särskilt sätt för att hon är flicka. Utan för att hon är en egen individ.
Konstigare än så är det inte.
