Mot Spanien

Nu åker vi på en liten minisolsemester till Spanien och kommer tillbaka på måndag. Det finns Internet där också förstås, så kanske att jag bloggar något under helgen. Annars hörs vi när vi kommer hem. Ha det fint så länge!

Kom och lyssna på tisdag!

Med utgångspunkt i Linda Forsells utställning Life’s a blast anordnar Galleri Kontrast ett samtal om hur konflikten i Israel och Palestina påverkar vardagen för de människor som bor där. Hur drabbas vanliga människor på respektive sida? Hur påverkas kvinnorna och barnen? Och vad händer med ett samhälle när en konflikt pågår så länge att den blir vardag?

I samtalet deltar Lotta Schüllerqvist, journalist och författare till boken ”Marnas hemlighet - Berättelser från Gaza”, Johanna Wallin, bosatt i Jenin och författare till boken ”Jag går aldrig ensam mer”, Lama Abu-iseifan, fredsaktivist som har sin släkt i Palestina, samt Ronnie Liebech som har bott tio år i Israel och gjort militärtjänst där.

Moderator: Pernilla Ahlsén, journalist och författare till boken ”En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva” som handlar om hur israeliska och palestinska kvinnor drabbas av konflikten.

Tisdag 20 mars kl 19:00 på Galleri Kontrast, Hornsgatan 8. Fri entré.
Kom gärna i god tid så ni även hinner se den pågående utställningen.

Men våren. Våren!

Om jag säger så här: I dag är inte den bästa dagen i mitt liv. Men det gör inget, för det kommer andra dagar. Ljusa och varma dagar. Jag är så himla glad över att det börjar bli vår, för jag behöver fylla på med d-vitamin tror jag.

På torsdag åker vi dessutom till Spanien för att andas havsluft, le mot medelhavssolen, promenera i sanden och titta på horisonten. Förhoppningsvis blir det tillfälle att vila lite också, medan barnen leker med "mormor och Bruna". Och sedan kommer vi hem helt utvilade och fulla av inspiration och ny energi. Jamen det säger vi, tycker jag.

En lördag i Uppsala

 I dag åkte jag och Osvald till Uppsala. Johanna och lilla Jasmine är nämligen på besök i landet.

 Efter att ha kramats och ätit lite rån gick vi ut på altanen och åt bullar.

 Himla fint vårväder.

 Och eftersom Jasmine fyller ett år om en vecka hade vi förstås med oss presenter.

Mamma Johanna fick hjälpa till att öppna.

 Så spännande att Jasmine bet på naglarna. Vad kan det vara?

 Jo vimplar!

 Som de kan ha på ettårskalaset och sedan sätta upp i hemmet i Jenin så att de inte glömmer bort oss.

 Sedan packade vi ner barnen i varsin vagn...

 ... och gick ut på promenad och pratade om allt som hänt sedan sist.

Så himla himla fint.

Och konstigt att tänka att det måste ha gått flera år sedan jag och Johanna susade fram tillsammans på Västbankens dammiga vägar. Det känns ju som i går.

Internationella kvinnodagen

Så här på 8 mars måste jag passa på att tipsa om filmen Kairo 678 (som jag recenserar i veckans nummer av feministisktperspektiv.se). Det är en skrämmande och verklighetsbaserad historia om tre kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp och vägrar att låta sig tystas, trots att alla säger att en polisanmälan bara kommer att ge dem själva dåligt rykte.

Sexuella övergrepp förekommer överallt, och Mellanöstern är definitivt inget undantag. Enligt Amnesty har 80 procent av alla kvinnor i Egypten utsatts. Jag också för den delen, både i Israel/Palestina och Egypten. Filmen har premiär runt om i landet i morgon. Gå och se den!

Själv är jag precis på väg till Motala för att 8 mars-prata om hur kvinnor drabbas av krig och konflikt. Också ett viktigt ämne.

Heja kvinnorna, i dag och alla dagar.

Första tänderna

I måndags tittade Osvalds första tand fram. Och man ser tydligt att en andra är på gång bredvid.

Kanske är det tandsprickningen som gjort att han har sovit så dåligt om nätterna på sistone. Vissa morgnar känns det som att jag inte har sovit mer än en kvart åt gången på hela natten. Sådant sliter mer än man skulle önska.

Men ändå, hurra, för Osvalds nya leende!

Nu börjar jag jobba igen

I går började jag jobba igen. Det känns både fint och lite sorgligt. Sorgligt för att jag redan saknar att snusa Osvald i nacken och för att det känns som att jag inte hann njuta av det ordentligt, eftersom Ofelia var sjuk så mycket de sista månaderna.

Men fint för att jag ju tycker att det är roligt att jobba. Och för att det känns spännande att starta upp något nytt. För första gången på flera år ska jag dela kontor med andra. Det ska bli väldigt roligt. Och även om jag ju fortsätter det arbete jag hade innan barnen, så känns det lite som en nystart. En chans att testa nya grejer, tänka ut vad jag vill göra och hur jag vill arbeta.

Något jag tänkt mycket på under föräldraledigheten är att jag vill arbeta på ett sätt som gör att jag får så mycket tid med barnen som möjligt. Att vara flexibel i arbetstiden, att jobba nära dem och inte alltid jobba hela dagar till exempel.

Och kanske göra jobb som inkluderar dem, genom att skriva mer om barnkultur och frågor som rör barn. Typ förena nytta med nöje.

En annan sak är att jag vill vara mer kreativ på jobbet och ha mer varierande arbetsuppgifter. Jag vill gärna jobba mer med form och lära mig nya saker som webbdesign, och att redigera och fotografera. Och arbeta mer i projektform. Kanske som redaktör?

Dessutom vill jag förstås fortsätta att lyfta fram kvinnor och skriva om sådant som känns intressant och meningsfullt. Alltid påverkar det någon.

Helgfrågan

Okej nu kör vi igen. Två liknande bilder på O-barnen. Kan ni se vem som är vem?

Men... NU!

Några timmar efter att jag bloggat om att Osvald inte lärt sig att krypa framåt än, föll polletten ner. Än så länge krälar han snarare än kryper förstås. Men ändå. Framåt!

Osvald sju månader

Så blev han sju månader, den lille. Den här månaden har Osvald kämpat på med krypet. Han är så nära så nära nu. Att röra sig åt sidan eller bakåt är ingen match alls, men framåt är ack så svårt. Tur ändå att han har så långa armar att han ändå når saker som ligger långt bort. Jag vet att barn över lag får väldigt långa armar i den här åldern, men när min dator åkte i golvet för andra gången, trots att jag trodde att den var utom räckhåll, funderade jag lite på att gå och titta i Peters släktforskning för att försäkra mig om att det inte finns någon Cheeta bland namnen.

Nu äter Osvald vanlig mat och jag har nästan helt slutat amma på dagarna. Ändå diar han sig igenom nätterna. Men nu när Peter snart är klar med manuset är det dags att ta tag i det. 

En sak som säkert är vanligare bland andra barnet än första, är att han kan sitta så långa stunder och pyssla med sina leksaker. Jag minns inte alls att Ofelia var så. Men de saker jag fixar med är förstås alltid intressantast. Så fort jag ska göra något vill han "hjälpa till". Och så länge han får vara med där det händer, är han nöjd. Matlagningen blev till exempel mer harmonisk när han också fick vara med vid diskbänken.

Och mer? Han är lite rädd för dammsugaren, duschen och biltvätten, men tycker desto mer om päron, att bada och att springa i gåstolen. Och så tycker han om när jag sjunger. Då stannar han upp och tittar på mig med en blick som låter mig förstå att han inte kan tänka sig en vackrare röst. (Älskade lilla unge, så lite du vet ändå).