Tjuvlyssnat ur livet

Jag: Jag känner att jag vill ha julgran i år.

Peter: Ok. Men förstår du att det innebär att vi kommer att ha barr och julgranskulor överallt, att vi kommer hitta granen nedbäddad under en filt och blabla (diverse negativa konsekvenser av att ha julgran när man har två små barn).

Jag: Det är så härligt att va ihop med nån som liksom bara bejakar när man tar lite nya initiativ här hemma!

Peter: Men skulle du hellre vara ihop med någon som bara höll med och inte hade några egna åsikter?

Jag (funderar en stund och sedan) : Ja.

Repetitioner pågår

 Eftersom förra årets julkortsfotografering var något av ett fiasko, har vi redan börjar öva inför årets. I eftermiddags kollade vi så att kostymerna sitter som de ska.

Sedan testade vi olika miner.

 Och kom fram till att glad tomte är bättre än arg tomte.

 En annan viktig sak är hur mössan ska sitta. Man får känna sig fram lite.

Nu vet vi vad som funkar och vad som inte gör det.

 Det här blir ett bra julkortsår. Det känner jag på mig.

Har ni öppnat pensionat eller?

Förra helgen kollade jag om jag kom ihåg hur man gjorde mormorsrutor. Det gjorde jag. Och snart hade jag virkat en hel liten filt. Det gick så fort med så tjockt garn.

Och det var tur, för i vårt hem finns det inget som heter "en filt för mycket". Särskilt inte nu när Ofelia har öppnat pensionat.

 Längs varenda vägg ligger dockor och nallar och sover under varsin filt.

 Den uppmärksamma ser även att jag har sytt lite nya kuddar som barnen ska ha i sitt rum OM de någonsin får ett.

 Pandan sover gott på en kudde i gult John Blundtyg och värmer sig med en filt som jag stickade när Ofelia låg i magen.

 Och Apan har fått en kudde i finaste elefanttyget.

Jag går aldrig ensam mer

 När jag var i New York köpte jag en ny klänning. Eller ja, fler än så om man ska vara noga.

 Med en sådan här klänning behöver man aldrig känna sig ensam. Man har alltid ett gäng bra tjejer med sig.

Det är särskilt bra när man är lite vilse i Italien.

En ny fas i livet?

I somras tyckte vi att det var dags att börja potträna vår tvååring. Men det tyckte inte hon. Hon var inte ett dugg intresserad. Så vi sköt det på framtiden. Till för två veckor sedan, då hon plötsligt sa att hon inte ville ha blöja längre. Sedan dess går hon på toaletten själv som vem som helst. Hon bara bestämde sig. Tänk att det kunde gå så lätt.

En annan sak som jag inte hade kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi var att jag skulle höra Peter beklaga sig över att barnen sover för länge om morgnarna. Med tanke på att de börjar nio på dagis, och Osvald har varit ganska morgonpigg, har stressiga morgnar inte varit något stort problem hos oss. Men plötsligt började de sova till halv åtta och hann inte mycket mer än smaka på frukosten innan det var dags att klä på sig overallerna. Och plötsligt stod Peter där och sa att det vore bra om de kunde vakna lite tidigare.

Det kanske är början på en ny fas i livet? Eller bara vintertid?

På fars dag (en liten hyllning å mina barns vägnar)

För förra årets hyllning kolla här!

Med Stickan på axeln

Jag har jobbat så himla mycket de senaste dagarna. I går kväll kändes det som om hjärnan kokade. Så jag stängde igen datorn och plockade fram symaskinen och sydde en ny väska. Det är ett tyg av Stig Lindberg. Jag har ett par meter av det här hemma och kan aldrig bestämma mig för vad jag ska göra av det.

Fast just den här lilla biten hade jag på väggen när jag bodde i Kransen. Fint att den kunde komma till nytta igen.

Hej igen

Okej, jag försvann lite. Jobbade ganska mycket, började en kurs i formgivning, tänkte en hel del, pussade så mycket jag kunde på barnen och åkte till Italien där hösten ännu inte hade vunnit över rosenbuskarna. Men nu är jag tillbaka och ska försöka börja blogga igen. Det känns fint.

Hej då New York

Det blev visst inte så mycket bloggat från New York. När man bara är där en vecka, har man inte tid att sitta framför datorn. Men här kommer en ordentlig uppdatering.

 På onsdagen gjorde jag ett jobb i Harlem och stannade i Central Park på vägen hem. Så fint att strosa lite där och titta på folk. Fast mest skickade jag kärlekskranka sms till en jag tycker om. Det var nämligen ungefär här som min hemlängtan slog till rejält.

 Sedan gick jag på Metropolitan Museum och betalade alldeles för dyrt inträde. Igen. OBS! Om du ska dit, öva innan på att säga ”FEM DOLLAR”. Avgiften är frivillig, men när de säger att de rekommenderar att man skänker 25 dollar är det väldigt svårt att föreslå något lägre. Har man övat och är förberedd är det nog lättare. Hur som helst är utställningarna bra, så jag fick ändå valuta för pengarna. På kvällen fortsatte vi att testa en särskild sorts barer. Jag kan tyvärr inte avslöja så mycket om det än, men ni får snart läsa mer om det i en dagstidning nära er.

På torsdagen hörde Patrick av sig och frågade om jag ville se Manhattan från en motorcykel. Klart jag ville! Patrick är inte bara min favoritamerikan, han är även manager på en av stans bästa japanska restauranger. Vi var där på kvällen och åt den godaste asiatiska maten jag någonsin ätit. Efter det fortsatte vi ut i New Yorknatten och bartesterna.  Sedan blev det fredag och vi gjorde ett litteraturreportage men då tog jag visst inga bilder.

 Sedan blev det lördag och loppisjobb igen. Jag hittade så mycket fint, gamla smycken och ramar till exempel.

 Och letade efter leksaker åt barnen. Tyvärr hittade jag inga bra.

 Men väl en gammal väldigt fin plånbok med asken kvar för 5 dollar.

 Och lite bokstavskonst i present till Peter.

 Det är gamla tryckbokstäver. Det är därför bokstäverna är bakochfram.

Sedan blev det söndag och vi tog tåget ut till underbara Williamsburg.

Här skulle jag ha velat bo om jag och Peter hade kommit på att vi skulle bo ett tag i New York innan vi fick barn. Tyvärr gjorde vi inte det.

 Söndagar är loppisdagar i Williamsburg. Äntligen hittade jag fina leksaker till barnen. Som de här klossarna åt Osvald.

 Och en 20-talsinspirerad outfit åt mig med hårfjädrar och allt.

Vi jobbade lite och sedan mötte vi upp några kompisar för brunch. Brunch är väldigt poppis i New York, så vi fick vänta en stund på att få ett bord. Om ni undrar vad alla tittar på så är det...

 Kats nya iPhone5.

 Sedan fick vi sitta. Linda drack iste.

 Jag visade upp Viewmastern jag köpt åt Ofelia. Alla ville prova förstås.

 Patrick tyckte att jag skulle testa hamburgaren.

Så då gjorde jag det. Är man i New York så är man.

 

Och fick pommes till det. Sedan blev det min sista kväll i stan och jag gjorde en sista intervju innan Patrick tog med mig upp på the Highline. Det är en två kilometer lång park uppe på den gamla tågbanan. Tyvärr blev det inga bilder där.

 Och så blev det måndag och det var dags för mig att säga hejdå till världens finaste New York och åka hem till världens finaste familj.