Heja kvinnorna!

I dag är jag i Jönköping och kvinnodagspratar. Tyvärr är jag gruvligt förkyld. Jag kan inte sluta hosta och låter som en kråka. Att jag ska tappa rösten är det som stressar mig mest.

Vilket är lite ironisk med tanke på vad jag ska prata om nu på förmiddagen: nämligen att kvinnors röster inte hörs i samma utsträckning som männens i nyhetsrapporteringen.

Så snart är det jag som kraxar: "Kvinnors röster måste också höras". Krax krax. Och "den som får en röst i medierna kan påverka".

Håll tummarna för att jag klarar det. För det här är faktiskt viktiga grejer!

Heja kvinnorna och jämställdheten. I dag och alla dagar.

Första dagen vid havet

 Tidigt, tidigt i söndags morse hoppade jag och Ofelia på ett flygplan och åkte söderut.

 För att hälsa på den här helt ljuvliga sötnöten...

 ... och hans snygga mor i Tel aviv. Johanna jobbar nämligen på Frihetsteatern i ett palestinskt flyktingläger i Jenin på Västbanken.

Den ursprungliga planen var att vi skulle åka till jenin ett par dagar, och spendera resten av tiden vid havet. Men sedan körde det ihop sig med resdagarna och resan blev kortare än vi först tänkt, så vi bestämde oss för att bara hänga i stan vid havet. Och det var fint, för jag har inte varit där så mycket. När jag bodde i Jerusalem fick jag bara ångest av att hänga på stranden. Det var något med det där att palestinierna på Västbanken inte fick åka dit, som gjorde att jag fick dåligt samvete så fort jag skulle unna mig ett dopp. Dessutom är det svårt att koppla av när stridsplanen flyger över stranden på väg mot Gaza. Ja, det känns inte bra helt enkelt.

 Men nu var vi här för att träffa Johanna, och dessutom var den här ungen med. Och då var det förstås toppen att hänga på stranden.

 Och alltså... även jag tyckte ju att det var mysigt att känna den lena sanden under fötterna.

 Och samla snäckor med Ofelia.

 Hon trivdes så bra att hon inte alls ville gå därifrån.

 Men jag lovade att vi skulle komma tillbaka nästa dag. Och så gick vi ut och åt crepes till middag. Ofelia var så trött att hon somnade på restaurangen.

Så jag bar hem henne och bäddade ner henne i det mjuka vita hotellfluffet.

Hej då vabruari, hej mars!

 Så var då äntligen februari över. Vi vabbade ända in i kaklet, med en snorig liten Osvald. Vi har läst sagor, spelat alfabetståget i Peters iPad (som Osvald är en fena på) och vårstädat hemmet. Ja, jag har till och med städat garderoben och planterat årets pelargonsticklingar.

Så när februari äntligen gick över i mars var vi verkligen redo för våren. Det var som att även Osvald kände på sig att nu var det slut på vabruari, slut på förkylningar och hostor. Och vet ni? Dagis ringde inte på hela dagen och sa att någon av dem var för krasslig för att stanna kvar.

 Och det var en himla tur, för jag hade en helt ny entimmesföreläsning att skriva manus till. På 8 mars ska jag nämligen prata om hur kvinnor porträtteras i nyhetsrapporteringen i allmänhet och i konfliktrapporteringen i synnerhet, inför 200 personer på en folkhögskola i Jönköping. Och eftersom jag åker bort nu på söndag och bara hinner mellanlanda här hemma innan jag far söderut igen, var det skönt att i alla fall få ihop någon slags stomme i dag. Barnen sover lämpligt nog hos sin mormor i natt, så i morgon ska jag finslipa och göra mitt livs första powerpointpresentation. Jag vet... det är helt sjukt att man kan vara så efter när det gäller vissa saker.

Det här att jag ska hålla en till – och helt annan föreläsning – senare på kvällen på 8 mars vill jag helst inte tänka på just nu. Det löser sig. Det är ändå typ samma föreläsning som jag höll förra kvinnodagen.

Hur som helst. Nu tar jag kväll här och semestermålar naglarna. Jag fick precis en drink serverad och i kylskåpet ligger en kattfisk och väntar. Glad första mars!

Ps. Krukan på sista bilden hittade P när han åkte till sin mormors gamla nedbrunna sommarstuga och kikade runt bland de få saker som blev kvar. Perfekt tyckte jag och satte en vårig ranunkel där i.

Sol x 2

Det är så fint med bloggen. Jag behövde bara skriva att jag längtade efter solen så hörde en vän av sig från sydligare breddgrader och sa att "det är här solen är. Kom hit!" Och hips vips var det bestämt att jag och Ofelia skulle åka dit. Om en vecka!

Först tänkte vi åka redan nu på onsdag, men sedan kom jag på att vi måste göra nytt pass åt ofelia först, ett där hon inte ser ut som en tvåmånaders spädis på bilden. Så i går morse åkte vi till passmyndigheten på Kungsholmen. Att det var en timmes kö gjorde inte så mycket för då fick vi äta brunch på kafé hela högen. Kul för mig och barnen, mindre kul för Peter som var bakis efter bokcirkelmiddagen kvällen innan.

Sedan hängde vi hos vänner på Söder hela eftermiddagen och i morse vaknade vi upp till strålande solsken!

Så jag sprang upp på vinden och hämtade ner långfärdsskridskorna igen. De åkte nämligen upp under en städning för några veckor sedan. Och så stack vi till Trekanten där jag susade runt sjön – varv efter varv. Det var magiskt. Att isen var lite knottrig och inte alls så där spegelblank gjorde inte det minsta. Jag kände hur livslusten vände åter för varje skär. Hur hela jag fylldes med ny energi.

Och apropå livslust. I veckan har vi sett Gengångare, en serie på SVT Play som handlar om döda människor som kommer tillbaka. Se den! Så himla välspelad. Och så läskig att jag var tvungen att se ett avsnitt på lunchen i måndags för att se hur det gick. Tyvärr tappar den lite de sista tre avsnitten – men fram till dess är den fantastisk.

Ett kungarike för en stund i solen

Det är inte bara barnen som är trötta och hängiga. Jag är också helt slut. Orkar ingenting. Jag längtar efter inspiration men är för trött för att jaga rätt på den.

Kanske beror det på att jag håller på med någon slags inre bearbetning som tar väldigt mycket på krafterna. Så är det nog. Men det kan lika gärna bero på vintern. Mörkret.

"Solen, vad har vi gjort dig, varför har du övergivit oss? Vi lovar att sköta oss, bara du kommer tillbaka. Snälla snälla, ge oss en ny chans", klagar jag och tittar längtansfullt på bilderna från förra årets marsresa till Spanien.

Om solen inte kan komma till Sweet Mountain, kanske sweetarna måste ta sig till solen?

Vabbidabbi – vabbidab!

Det är vabruari, vi har inte sett solen på evigheter och Ofelia hostar och får inte vara på dagis. Men vi har i alla fall nya leksakslådor. Det är två gamla hattaskar som jag har gått och suktat efter i antikaffären här nere på hörnet. Så fina, men ack så dyra. När jag köper gamla saker vill jag ju känna att jag gör ett fynd. Därför har hattaskarna fått stå kvar där i butiken. Tills nu vill säga, då det plötsligt var halva priset på allt där inne!

Jag tycker om att fundera över vad det har legat för tjusiga hattar här i. Och vem som har haft dem på sig.

Nu ligger det inga hattar här i. Bara leksaker. Men vem vet, i framtiden kanske det får bli en låda för huvudbonader och andra utklädningskläder. Ja... så får det bli.

Hört över krusbärskrämen

Ofelia (i tillrättavisande ton): Det här är inte mat Osvald. Det är MELLIS!

Utveckling pågår

 Ofelia ritar och ritar. Det mesta skulle nog klassificeras som abstrakt konst av ett otränat öga, men Ofelia säger att det är hajar, fiskar, tigrar och mammakrokodiler. Och så blir det en del streckgubbar. De blir mer och mer avancerade för varje dag som går. Jag brukar rita en rund ring till huvud och sedan fyller hon i ögon, mun, hår, armar, händer, ben och fötter. Som ni ser på bilden har hon precis utökat repertoaren med fingrar och tår.

 Den här har har även fått en panna och två långa uppåtstående öron under håret.

Här har hon ritat huvudformen själv och slängde visst in en näsa också. Ser ni att huvudet är vänt halvt i profil? Det är förstås omedvetet, men ändå fint att det är så konsekvent genomfört.

 Alldeles nyss ritade hon den här. Med näsa och mage och allt. "Oj", sa hon när jag skulle fotografera av den. "Jag glömde ju naveln". Och så ritade hon dit den i grönt.

Nämen... vad har hänt här?

 Det här att barn tar en tugga av ett chips och sedan lägger tillbaka resten av chipset i skålen för att smaka lite på nästa, gäller tydligen även frukt.

Elva bilder av vinter