En mamma är i alla fall en mamma

Den bästa stunden på dagen infaller strax före klockan fyra, när man hämtar barnen på dagis och de springer emot en med armarna utsträckta och ropar MAMMA med sina gladaste röster.

Den jobbigaste stunden på dagen infaller exakt tio minuter senare när man börjar bli jäkligt svettig och fortfarande inte har fått på barnen ett enda ytterplagg och de bara springer åt olika håll och vägrar samarbeta.

Ibland går det bättre. I måndags gick det inte alls. Det var helt enkelt inte min bästa mammadag, när jag inför alla andra dagisföräldrar höll fast en sprattlande Ofelia och tvingade på henne överdragsbrallorna och gormande hotade att lämna kvar både henne och Osvald om de inte samarbetade bättre. Sådana dagar är det lätt att känna sig rätt vissen som mamma.

Men det är väl så, man kan inte alltid vara ett under av tålamod. Och barnen kanske inte mår så himla dåligt av det heller, tänker jag och tittar på några av alla teckningar som Ofelia ritat till mig på sistone. Den här ovanför fick jag på min födelsedag (först ritade hon två gubbar, men sedan ångrade hon sig tydligen, och gjorde om dem till klockor). Så länge man får en massa teckningar som det står "till mamma" på, måste man väl ändå göra något rätt som mamma?

En helg i bilder

Det var länge sedan jag visade en dag eller helg i bilder, så nu kör vi en sådan tycker jag. På fredagskvällen var vi bara hemma. Precis som alla andra kvällar den här veckan. I vanliga fall brukar vi turas om att gå ut och träffa vänner ett par kvällar i alla fall, men den här veckan har vi tackat nej till allt, eftersom vi har varit så inne i en ny serie. Bron heter den.

Ofelia sov över hos sin moster, vilket Osvald tyckte var lite trist. Men: För första gången i hans liv, sov han ensam i sitt rum hela natten. Tyvärr vaknade han 5.30, men det är en annan historia.

Sedan blev det lördagsförmiddag och jag förberedde lite inför en liten bjudning jag ska ha i helgen som kommer.

Och sedan gick vi på Helenas dotter Matildas tvåårskalas och bjöds på flott tårta. (Min mobilkamera är verkligen dålig).

På kvällen kom min syrra över och så lagade Peter risbollar och teriyakilax. Sedan såg vi de två sista avsnitten av Bron. Så nu är eremitlivet över. I alla fall för Peters del. Jag är ju gräsänka den här veckan.

Sedan blev det söndag och vi började hänga upp lite saker på väggarna i barnens rum. Som den här tjusiga saken från Mokkasin.

En klänning som Peters mormor sydde åt barnens farmor när hon var liten. Ofelia var så himla fin i den i somras, men nu är den för liten. Så nu får den hänga på väggen i stället.

Och så kom jag på att vi hade ett blåvitrandigt påslakan någonstans som får tjänstgöra som överkast så länge. Det passar faktiskt ganska bra.

Sedan kom mamma (som hade permission från sjukhuset) och Bruno på fika för att inspektera nya rummet. Med sig hade de en lila blomma.

Lite lila var även kungsängsliljan som barnens farmor hade med sig när hon kom på middag senare på kvällen. Ja och sedan hann vi inte så fasligt mycket mer. En fin helg var det i alla fall.

Med finaste sidan utåt

Barnböckers framsidor är nästan som små konstverk i sig. Redan när Ofelia var ny och barnrummet fortfarande låg långt bort i tiden, tänkte jag att när det väl blev ett barnrum så skulle vi ha en hylla för deras böcker, där framsidorna syntes ordentligt. Och eftersom vi inte visste var vi skulle få tag i en sådan, bad vi barnens morfar att bygga en till henne i ett-årspresent.

Den blev helt perfekt, precis som vi tänkt oss den. Och nu, drygt två år senare, har den äntligen åkt upp på väggen i barnens nya rum, i lagom höjd för att de ska kunna nå böckerna även på översta hyllan. Hur fint som helst ju.

Och apropå böcker, snart är det dags för ett andra inlägg om barnböcker vi gillar. Det är på gång!

Syskonkärlek

 

Att få två små barn så tätt inpå varandra var inte precis vad vi hade tänkt oss. Och gudarna ska veta att det har varit en intensiv tid. Men åh vad det känns som att det var värt det, när man ser de här två tillsammans i dag. De har så himla roligt med varandra. De skrattar och leker från morgon till kväll och gör allt tillsammans.

Det är "kom Osvald" och "pom Lala" hela tiden, och så försvinner de i väg och leker i sitt rum. Inte så där som många andra små barn barn gör, att de leker sina egna lekar bredvid varandra, utan verkligen tillsammans. De låtsas att de är bockarna bruse som går till badhuset eller att de är olika djur, bygger kojor och tåg av stolar, har sångsamling och sjunger små grodorna, bäddar ner dockor, dansar, kör buss, ritar och läser sagor ihop.

Det är klart att de bråkar också, men mest är de bara väldigt glada i varandra. När Osvald krånglar med overallpåklädningen och jag hotar med att gå hem från dagis utan honom, bryter Ofelia ihop. Hon kan inte tänka sig något värre än att lämna Osvald ensam. När han är ledsen tröstar hon honom och sjunger godnattvisor för att han ska bli lugn. Och i morse när jag kom ut i vardagsrummet satt de i soffan och tittade på film med armarna om varandra.

Jag är så himla tacksam över att det blev som det blev. Att de har varandra.

Jag ska bara

 Alltså... det kommer ordentliga bilder på barnrummet. Snart. Jag ska bara...

... sy lite fler kuddar till sängen, komma på vad vi ska ha för överkast och sätta upp lite mer grejer på väggarna. Ja och så måste vi visst byta objektiv på kameran, för just det här är ju raka motsatsen till vidvinkel.

En kram till min mor

En dålig nyhet är att min fina mamma och barnens älskade mormor ligger på sjukhus sedan i måndags natt. En betydligt bättre nyhet är att hon redan mår mycket bättre och förhoppningsvis får komma hem om ett par dagar.

Hon har önskat sig ett inlägg med bilder från barnens nya rum. Och det kan jag ju inte neka henne, allra helst inte nu när hon ligger på sjukhus och till råga på allt inte får ta emot besök längre, eftersom det råder kräksjuka på avdelningen. Så i morgon ska jag försöka ta lite bilder på rummet även om det inte alls är färdigt än.

Så länge skickar jag en varm kram till min mor över internet. Vi tänker på dig och längtar tills du är hemma igen.

Stort större störst?

I dag fyller jag 33 år. Och det är ju stort och så (särskilt som jag har uppvaktats på bästa sätt), men det är långt ifrån det enda som har hänt i dag. För i dag var också dagen då P fick en fantastisk recension i tyska Der Spiegel. Och det i sig är så klart större än en pluttig liten födelsedag, men inte heller det enda. För recensionen betydde även att det här var dagen då jag fick en bild publicerad i samma tidning.

Peter fick nämligen inte använda sina senaste (och så otroligt fina och proffsiga) pressbilder den här gången, så jag fick hoppa in och ta lite nya, här hemma i lägenheten. Så här ser de ut i svartvitt.

Klicka in på Der Spiegel vet'ja, så får ni se den här i färg.

Dagispysslet – och hur det förändrade min smak

När vi hämtade barnen på dagis i torsdags låg det fjäderpyntat påskpyssel på varenda hylla i farstun. De åkte förstås direkt upp i påskriset här hemma.

Min syn på estetik och god smak förändrades lite när jag fick barn. Helt plötsligt känner jag att det här är så himla fint. Alltså på riktigt. Ett tygägg och lite fjädrar. Så precis på pricken!

Och flirtkulor. För några år sedan skulle jag väl knappast ha påskpyntat med flirtkulskycklingar (om jag påskpyntade över huvud taget). Men nu. Nu räcker det att höra någon säga ordet flirtkulskyckling för att jag ska börja le fånigt. I år hade Ofelias förövrigt bara två ögon. Vilket är några färre än förra årets vindögda fjäderfä.

Men Osvalds hade tre. Eller? Det rosa kanske bara är en fräken?

En liten påskhälsning

Det var lika bra att vi ställde in Gotlandsresan för det har hänt spännande grejer här hemma. Äntligen äntligen har barnen fått eget rum till exempel. Ni ska snart få se bilder, men det är inte riktigt i ordning än. Allt tar ju så mycket tid när man har två små barn med. Särskilt som man måste fira lite påsk också. I dag målade vi ägg till exempel.

Osvald ritade med tuschpennor på sitt.

Jag målade en tant.

Och då ritade Ofelia en flicka på sitt. "Håll upp ägget och se glad ut", sa jag.

 Då log hon sitt stelaste kameraleende.

Osvald svirade om till påskkärring...

... och så åt vi påsklunch.

Sedan gick de på äggjakt.

På kvällen flydde vi hemmakaoset och gick på påskmiddag hos Ulf och Hanna. De verkar i stort sett ha blivit våra släktingar, för vi firar ju alla högtider tillsammans nu för tiden.

Och det är så himla bra. För kolla vilken mat. Jansson i mördegspaj och perfekt kokade ägg med helt fantastisk sparris.

Yorkshirepudding med lax.

Och världens tjusigaste påsktårta.

Rör inte min mustasch!

En gång när jag vaxade benen på salong i Amman fick jag frågan "ska jag ta mustaschen också?"

"Nej, varför det?" svarade jag. "Det är ju skitsnyggt med mustasch!"