Osvald 2,0

Nu är han alltså två år, denna ljuslockiga lille kille med den gulligaste lilla näsan och det sötaste lilla skrattet.

Han är nästan alltid glad, förutom när han är väldigt arg – då spänner han sig som en liten ostbåge och skriker som en galen. Han tycker om korv, älskar ballonger, russin, popcorn och glass, och gråter inte det minsta när han får sprutor. Han kan räkna till tolv, har en treårings ordförråd, skrattar så han kiknar när man jagar honom och frågar ständigt "varför då?" Han kan hela bockarna bruse-sången utantill, är en fena på iPad och tycker att Muminfilmerna är det bästa på hela Internet.

Han tycker inte om avsked, men gillar desto mer att kramas. Han blir trygg av att ha fingrarna i sina föräldrars hår och säger saker som "Vilken fest!" när alla äter frukost samtidigt på morgonen.

Han hatar att byta blöja men älskar grävskopor, smultron, nappar, att packa saker i väskor och alla sorters djur. Han är rädd för gräsklippare, är lite blyg när han träffar nya människor, men smälter genaste om man kittlar honom lite på magen.

Han får redan beundrarpost av kompisarna på dagis men om han själv får välja är han helst med storasyrran. Ofelia är hans största idol och bästa kompis. Det hon gör, vill han göra. Det händer förstås att han slåss och snor hennes grejer, men oftast är han snäll och delar med sig.

Jamen ni hör ju. Han är ju helt bedårande. Vår lilla tvååring.

Tiden går, Osvald fyller år

 Förra sommaren gick Osvald runt med sin babyrollator på Gotland.

 Han fyllde ett och var så pluttig.

En liten bebis bara, med knubbiga små lår.

 Den här sommaren har han gått runt med sin skottkärra i stället.

 I dag fyller han två år, har fått långa smala ben och är nog inte någon bebis längre.

 Men ändå. Min minsta! Mitt eviga solsken. Grattis på födelsedagen, lillskrutt.

Tio turkosa tår på torpet

Strawberry fields forever (och mina drömmars paj)

Det här att våren var så seg i år har ändå sina fördelar. Som att jordgubbssäsongen sträcker sig långt in i juli, ja ända till slutet.

Godast är förstås att äta dem direkt från plantan, solvarma och söta.

Men spara några och baka en paj, vetja. Den här jordgubbspajen är så fantastisk att jag bakar den i parti och minut, sedan Johanna bjöd på den en gång för tre somrar sedan. Eftersom det här är en smakupplevelse som alla borde få vara med om sprider jag receptet vidare här till min lilla läsarskara (och hoppas att Johanna inte misstycker).

Till degen behöver du:

3 dl Vetemjöl

1 tsk Bakpulver
1 dl Socker
100 g Smör
1 Ägg

Till fyllningen:

250 g Jordgubbar

3 dl Gräddfil
2 Ägg
1 dl Socker
2 tsk Vaniljsocker

Blanda samman ingredienserna till pajdegen och tryck ut den i en pajform.

Skiva jordgubbarna och fördela över pajskalet. Rör ihop fyllningen och häll över jordgubbarna. Grädda i 200° i 30-40 minuter. Den ska få lite färg. Pajen är fin som den är, men blir extra fin med lite färska jordgubbar och myntablad på. Vänta några timmar och servera pajen kall.

Ps. Det bästa är att OM det mot förmodan skulle bli något över, så blir den bara godare efter att ha stått något dygn i kylskåp.

För att det är de små sakerna som gör det

I Paris hittade jag världens underbaraste lilla barnleksaksbutik som jag redan glömt namnet på. Men där fyndade jag i alla fall den här lilla asken.

 Full av de finaste små plåstren.

 Svalor och rosor.

Och kattungar. Det är ju detaljerna som gör det, som jag sa till Hanna som köpte en ask hon med. För om ungarna ska ha plåster kan de väl lika gärna ha sådana man blir glad av?

 Särskilt med tanke på att de har plåster lite titt som tätt.

Och lite här och var.

En fredag och en lördag i Berlin

Nu har vi kommit fram till sista dagarna i Berlin. På fredagen gick vi på Stasimuseet. Så här svartvitt och östtyskt såg det ut precis utanför. Resten av dagen hängde vi i Mitte och åt lunch på en restaurang som inte ändrat inredning sedan 1920-talet, drack vin och spelade biljard på Weinerei och åt middag på Katz Orange, en betydligt mer modern restaurang där vi åt en sallad som såg ut att komma direkt från gräsmattan. Jag gissar att det är så framtidens sallad ser ut. Tyvärr blev det inga bilder eftersom kameran fick stanna på hotellrummet nästan hela dagen.

Desto mer fotograferat blev det på lördagen, i alla fall på eftermiddagen, efter att jag och Peter varit på loppis och fyndat en jacka för tre euro och en klänning för fem. Innan kameran kom fram hann vi dessutom köpa presenter till barnen som hade önskat sig "julklappar" från Berlin, och springa in i Ulf på en uteservering.

Vi gick tillbaka till hotellet och lämnade barnens julklappar...

 ... för sedan skulle vi utforska stadsdelen Neuköln.

 Ett klokt beslut visade det sig, för Neuköln var väldigt mysigt.

 Vi köpte vilda persikor...

 ... och körsbär förstås. Detta typiskt tyska lilla bär.

 Och så slog vi oss ner på en uteservering.

 Det händer saker med en när man reser. Det är som att man blir en annan.

Vi åt upp vår frukt, pratade om ditt och datt...

 ... och sedan var det dags att gå vidare.

 Vi såg oss omkring.

 Och så småningom slog vi oss ner på ännu en uteservering.

 Drack tyskt öl i fina flaskor och konstaterade att...

... det här är ett himla bra sätt att tillbringa en sommareftermiddag på.

Sedan började solen gå ner bakom TV-tornet och vi åkte hem till våra kvarter för att äta middag med Hanna.

Det fick bli den ryska restaurangen där vi åt Wareniki och blinier med kaviar och saltgurka med vodka. Det fick mig att längta lite till Ryssland igen.

 Men kvällen var inte slut där, för Hanna ville ha pannacotta, så vi gick till italienaren och rökte cigariller tills det stod rök ur öronen på oss.

Ulf verkade ryka lite ur kavajen också.

På vägen hem passade vi på att ta några sista remsor i fotoautomaten, och sedan var den helt utmärkta Berlinresan till ända, för nästa morgon flög jag och Peter tillbaka till barnen på Gotland.