Framme

Det var en lång resa hit. Men efter två flygningar och ett litet förhör av säkerhetstjänsten på flygplatsen i Tel aviv kom jag in i landet. Snart susade jag genom landskapet, förbi tallskogen och upp i de böljande ökenbergen. Där var olivlundarna igen, det rödgrå dammet, solen och värmen. Kameran hamnade i all hast i bagageluckan, så några bilder blev det inte. Och nu är jag för trött för att gå ut och ta några spännande. Jag gick ju faktiskt upp tjugo över fyra i morse, så i kväll stannar jag inne på hotellet och förbereder mig inför intervjuerna i morgon. Ni får hålla till godo med en liten dokumentation av min enkla tillvaro precis just nu:

 Här på sängen sitter jag och jobbar. Videochattade för en stund sedan med Peter och Lilla O. Hon vinkade till mig och så klappade vi händer ihop. Men mest såg hon lite oroad ut, som om hon inte riktigt förstod vad jag gjorde där inne i datorn. Jag vet inte om det är bättre för hennes skull att låta bli att påminna henne om att jag inte är där?

 Två telefoner har jag, men just nu kan jag inte kommunicera med någon av dem, eftersom jag har slut på pengar på mitt israeliska kontantkort. Ni som väntar på livstecken får helt enkelt hålla till godo med bloggen till i morgon då de fredagsstängda butikerna har öppnat igen.

 På nattduksbordet ligger Berlinfotoremsan på The Sweets bredvid fjärrkontrollen till ac:n.

Och här är jag i badrumsspegeln, trött efter en lång dags resande.

Jag gjorde det

Jag sov inte många minuter. Men jag gjorde det. Packade det sista och gick ut genom dörren. Nu sitter jag i en taxi på väg till Arlanda och mina sweetar ligger kvar där hemma och sover. Om allt går som det ska är jag inte hemma igen förrän om en vecka och en dag.

Men bloggen uppdateras som vanligt, bara det att inläggen kommer från en annan del av jorden. För er som är intresserade av Lilla Os äventyr kommer det med all säkerhet lite uppdateringar från Peter.

Hörs snart. Tjing!

Sprattelaugust om Lilla O får bestämma

Jag har ju tidigare berättat om Sprattelaugust. Nu har Lilla O klurat ut hur hon ska göra för att få honom att sprattla. Och oj vad han sprattlar!

WHAT?!

Jag skulle precis lägga upp lite fina bilder till ett nytt inlägg när det kom upp en ruta där det stod att minnet var fullt. Jag får inte ladda upp fler bilder om jag inte köper mer utrymme. Jag fattar ingenting. Jag visste inte att det fanns en gräns för hur många bilder man kunde ha i sin blogg. Då hade jag ju inte slösat så. Vad gör jag nu?! Någon som vet hur man kan komma runt det?

Love is like a butterfly

Den här hösten har varit så himla mycket mysigare än alla andra höstar. Friska klara höstdagar nästan varje dag. Jag har till och med tänkt att det är så konstigt att man klagar på hösten, att den är förknippad med mörker, när den kan vara så fantastisk. Men sedan började det regna. Flera dagar på raken. Och plötsligt kom jag ihåg hur svensk höst också kan vara. Regnig. Grå. Mörk. Och det har inte gjort så mycket, för vi har varit inne och eldat i öppna spisen och haft mysigt i alla fall. Men när vi vaknade med regnet smattrandes mot sovrumsfönstret i går morse kände jag att nu fick det vara nog. Så jag och Lilla O tog med oss Eric och Ida till Fjärilshuset, där det är tropiskt klimat året runt.

Här ser ni Ida som går runt och spanar efter fjärilar och småfåglar.

För att passa in hade Lilla O på sig sin klänning med fjärilsvingeärmar.

Men om man ska vara helt ärlig tyckte de nog att fiskarna var mer spännande än fjärilarna.

Hur ska jag kunna åka ifrån de här två?

Jag vet att jag har varit lite sämre på att blogga de här senaste dagarna. Men det finns liksom ingen tid. Det är en miljard grejer som måste fixas inför resan. Och resten av tiden vill jag ju bara hänga med mina älskade.

I kväll spelade Peter lite dragspel för oss. Lilla O tyckte först att det var läskigt. Hon har ju tryckt på de där knapparna en miljard gånger utan att det kommit ljud för det. Men hon vande sig snart och tyckte att det var mysigt att sitta bredvid och lyssna och bläddra i någon bok.

Alltså åh!

Hur sjutton ska jag kunna åka i från de här två?

Finfotad

I dag har vi hängt på öppna förskolan. Lilla O åkte rutschkana så att håret stod åt alla håll. Dessutom invigde hon sina nya mockasiner:

Utan sådana här på fötterna halkar man, men det är inte så himla enkelt att gå med mockasiner heller. Åtminstone om de är någon centimeter för stora. På en sådan här liten fot är en centimeter ganska mycket. Det är lite som att gå i clownskor, om ni någon gång provat det? Eller... ja... simfenor är kanske en bättre liknelse. Jag gissar att det är fler av er som har badat med simfenor än gått i clownskor. Vad nu det säger om min läsekrets.

Färg i fokus

Efter två inlägg om dagis och filtar längtar ni kanske efter en bild på bloggens huvudperson. Anna tipsade på sin blogg om en fin iPhoneapplikation som gör att man får svartvita bilder med enstaka detaljer i färg. Jag har inte hunnit testa den än, men Peter har gjort några bilder. Jag lägger upp en så att ni ser hur det kan se ut:

Åttio

Nu har jag kommit upp i åttio mormorsrutor. Så här ser de ut om jag lägger ut dem på golvet:

Färgerna är lite dåligt återgivna, för jag tog bilden i går kväll, och våra lampor i arbetsrummet har ett ganska gult (men mysigt) sken. Egentligen är färgerna mycket klarare. Men det får ni se någon annan gång.

Nu är det bara tjugo rutor kvar till hundra. När jag har hundra tänkte jag sätta ihop dem till en filt, som jag kan bygga ut allt eftersom, när jag får lust att göra fler rutor.

Men nu får filtprojektet vila lite. Jag åker ju på fredag, och tills dess vill jag tillbringa varje liten vaken stund med Lilla O. Blogga får jag göra när hon sover.

Alltså måste det där med bilar sitta i pojkars gener

Jag har ju tidigare skrivit om det här med dagisköer och vår jakt på ett vettigt dagis. Nu har jag kollat hur vi ligger till i köstatistiken och om jag tolkar den rätt, verkar det faktiskt (peppar peppar) som att vi kan komma in på vårt förstahandsval.

Nu hoppas jag bara att de har en bra genuspedagogik där. Man blir ju helt nervös när man tänker på hur illa det kan vara annars.

Nämen, så illa kan det väl inte vara, kanske ni tänker.

MEN JO DET KAN DET!

Jag skrev faktiskt en artikel för Insidan i DN för fem år sedan, om ett dagis som jag gärna hade skickat Lilla O till. Läs den så förstår ni vad jag menar.

Det bästa med hela artikeln är nästan Ingrids svar på tal när skeptikerna använder argument som att "mina pojkar har minsann haft tillgång till dockor under hela uppväxten, men de har ändå valt att leka med bilar". För er som inte orkar läsa artikeln så säger hon så här: "Alltså måste det där med bilar sitta i pojkars gener. Tänk vad konstigt, bilar som inte funnits ens i hundra år". Klockrent!