Det är så himla mycket att tänka på när man får barn. Livsavgörande saker, som vilket dagis Lilla O ska gå på. Okej, kanske inte livsavgörande, men ändå. Jag menar, tänk om Lilla O hamnar i dåligt sällskap redan från starten? Ja sånt går ju inte att veta. Då är det andra saker som är lättare att påverka. Som vilken typ av pedagogik det ska vara. Vi vill ju till exempel att Lilla O ska gå på ett genusmedvetet dagis. Ett dagis där hon uppmuntras att vara precis den hon är, utan en massa förlegade föreställningar om hur flickor bör vara och uppträda. Problemet är bara att alla förskolor av i dag säger sig ha en genusmedveten profil. Ändå hör man hela tiden skräckisar om dagispersonal som uppmuntrar pojkar att klättra och ta för sig, medan flickor får höra att de ska akta sig och vara snälla. Så hur vet man?
Självklart kan man besöka alla förskolor i närområdet när de har öppet hus och ställa personalen mot väggen, men sånt tänkte ju inte vi på i våras när Lilla O var en liten spädis. Och när hon var sex månader och det var dags för oss att fatta ett beslut, var det mitt i sommaren och allt var redan för sent.
Så vi lyssnade runt lite i lekparken och jämförde presentationer på nätet och satte oss i kö till tre dagis som åtminstone verkade bra på pappret. Inget kändes som vårt drömdagis, men ändå helt okej.
Och så andades vi ut.
Tills för två dagar sedan, då vi läste i tidningen om ett nybyggt dagis precis i närheten som verkar helt fantastiskt. Lyssna bara på det här: "Barnen jobbar med nya medier och temaprojekt, tränas i social kompetens och lär sig att tänka utanför boxen”. Eller: "På gården där det står äppelträd av ädla sorter, kan de härja runt i kojor av råa naturmaterial eller leka med det specialdesignade soluret från Jukkasjärvi." En av pedagogerna säger i artikeln att "Vi använder inte leksaker som är färdiga moduler. Vi gör inte en kyckling av gula flirtkulor till påsk. Varför måste en kyckling vara gul överhuvudtaget – och inte röd?" Dessutom finns ett bild- och formfokus, barnens streckgubbar projiceras digitalt på väggen, avdelningarna är döpta efter Matisse och Isadora Duncan, och de professionella pedagogerna är handplockade. Ja men ni hör ju. Det är VÅRT DAGIS! Eller ja, förskola, vill de visst att vi ska kalla det.
Så nu har vi i likhet med halva Stockholm satt oss i kö dit och ångrar bittert att vi inte kollade närmare på det redan i somras.
Vår enda tröst är att vi förmodligen ändå kommer att ha hunnit flytta härifrån innan limmet har torkat på Lilla Os första röda påskkyckling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar