Osvald tre månader

I går fyllde Osvald tre månader. Han har vuxit massor och är inte någon späd nyföding längre.

Han har fortsatt att vara en nöjd och glad liten person. Jag vet att jag är partisk, men han är faktiskt helt underbar och charmar skiten ur de flesta. Han har ett sådant gulligt leende, och blir så glad när man skrattar mot honom att han kryper ihop med hela kroppen.

Den här månaden har han lärt sig att greppa saker och kan ligga långa stunder och utforska saker i babygymmet. Och så har han börjat öva på att sitta själv utan stöd och är inte långt från att kunna vända sig från rygg till mage.

Om någon fortfarande tvivlade verkar det dessutom stå klart att han blir blåögd och blond som sin storasyster. Vi trodde först att Osvald skulle få min hårfärg, för håret han föddes med hade något rött i sig. Men precis som Ofelia tappade han den första kalufsen och det hår som nu vuxit ut är väldigt ljust, nästan ljusare än hennes.

 Osvalds första tre månader har gått så snabbt. Och samtidigt känns det som att han har varit med oss mycket längre än så. Hur som helst är jag helt galen i honom. Tänk att han finns! Vilken lycka.

Så gick en vecka i våra liv

Den här veckan har Ofelia varit krasslig och hemma från dagis. Det har känts som att vi bara varit hemma och klättrat på väggarna, men när jag tittar igenom bilderna från veckan ser jag att vi har gjort en hel del. Det här är på ett ungefär vad vi sysslade med måndag till fredag:

På måndagen var Ofelia hemma med sin vrickade fot, feber och dålig mage. Peter lindade fotleden med bandage och läste sagor för henne, så att jag kunde packa in Osvald i selen och gå på jobbmöte med Hanna. Både hon och jag är less på den ensamhet som frilanslivet innebär, och har börjat smida planer på ett frilanskollektiv. Vi längtar efter arbetskamrater, någon att bolla idéer och samarbeta med. Så vi gick på studiebesök hos frilanskollektivet Doris för att lära oss mer om hur ett frilanssamarbete kan fungera. Och när vi gick därifrån var vi superpeppade på att ha morgonmöten och avstämningar, lägga upp gemensamma verksamhetsmål och åka på kickoff. Men det får bli först till våren, när Peter har Osvald om dagarna.

I tisdags var Ofelias fot bättre, men för säkerhets skull fick hon vara hemma en dag till. Vi bakade bröd (vår favoritsysselsättning just nu eftersom både hon och jag gillar att baka), ritade med kritor och byggde en koja som hon och Osvald lekte i.

I onsdags gick Ofelia till dagis, och jag och Osvald åkte till Gamla stan och åt lunch med Monika, en gammal kompis från barndomen. Men redan på vägen dit ringde de från dagis och sa att Ofelia var krasslig igen. Hade det inte varit för att Monika redan väntade på oss så hade jag ställt in lunchen och gått och hämtat barnet själv, men nu fick Peter gå, vilket gav mig dåligt samvete. Särskilt som Ofelia inte alls var särskilt sjuk, utan for runt som en rastlös virvelvind och skrek "pappa, kå!" (pappa, kom). Peter måste ju bli klar med sitt manus, och när Ofelia är hemma är det omöjligt att jobba. Så nästa gång hon är sjuk ska jag ta hand om henne själv. Men Peter stack i alla fall i väg en stund på eftermiddagen och skrev på kontrakt med ett tyskt förlag som ska översätta hans bok. På kvällen kom hans föräldrar hit och när barnen somnat drack vi lite champagne för att fira den tyska framgången.

Eftersom dagis skickat hem henne dagen innan, fick Ofelia stanna hemma även på torsdagen. Vi målade med fingerfärg tills hela hon var grön. Sedan började jag få kalla fötter inför teaterbesöket på kvällen. Det kändes inte bra att lämna bort Ofelia när hon var hängig och Osvald brukar vara som tröttast just den tid då pjäsen skulle börja. Och om sanningen ska fram var jag väl inte redo att lämna bort båda barnen samtidigt, så Peter fick gå med Ulf i stället.

Min mamma kom hit på middag och gav Ofelia en docka i present. Så nu har hon också någon att pyssla om när vi badar och byter på Osvald. När mamma gått lyckades jag själv lägga båda barnen samtidigt för första gången. En liten händelse kan tyckas, men en stor seger för mig.

 

På fredagen var Ofelia så pass frisk att hon fick vara på dagis hela dagen. Jag och Osvald hängde hemma hos Helena och lilla Matilda. Vi tänkte ha någon slags syjunta, men så blev det inte. Osvald ville vara i min famn mest hela tiden, och då är det svårt att sy. Men det var nog bra för honom att få ha min famn för sig själv lite, efter att ha delat uppmärksamhet med Ofelia hela veckan.

När vi kom hem stekte Peter ryska pannkakor. Medan jag lade barnen dukade han fram rysk champagne, vodka och olika sorters kaviar och sedan började gästerna trilla in till vår ryska fest. Tanken var att vi skulle fira Peters ryska översättning som blev klar tidigare i höstas, utan att barnen märkte det. Men Ofelia vägrade somna, så hon fick vara med. Hon mös runt i pyjamas och åt "pips" (chips), tills hon somnade i Peters famn.

Ja, och sedan blev det helg och den krassliga men ändå ganska fina veckan var till ända.

Barn av sin tid

När jag och Peter har skaffat nyare modeller av datorer och telefoner, har Lilla O ärvt våra gamla uttjänade maskiner. Så nu har hon inte bara en iPhone utan även en egen MacBook. Nu kan man kanske tycka att vi skämmer bort henne lite väl mycket, med tanke på hennes ringa ålder. Men vad ska vi annars göra med en iPhone som inte funkar utomlands och en dator som tar en evighet på sig att öppna ett nytt program? Det är väl bra att de kommer till användning ett tag till?

Hur som helst tänkte vi fylla hennes maskiner med barnvänliga filmer och spel, och blev därför väldigt glada när Johanna tipsade om den här bloggen som handlar om iPhone-appar för barn.

Fashion People

I går fick vi ett paket med posten. Det kom från Polen och innehöll den här fina boken "Fashion People Poland".

I den finns en massa bilder på olika snitsiga personer i coola kläder...

... fotograferade i olika polska städer.

 Och vem hittar vi där?!

Japp ni ser rätt. Bilden togs i maj när Peter var i Polen som en av fem nominerade till Kapuscinskipriset. Han är inte bara författare, min kille - han är stilikon också!

(Ps. Kavajen, t-shirten och skorna kommer från Zara. Byxorna från H&M. Solisarna vet jag inte, men väskan kommer från Weekdays och var en födelsedagspresent från mig.)

Så himla lycklig ändå

I lördags var Linnéa här och nattade Ofelia, och då passade jag, Peter och Osvald på att gå på en middagsbjudning. En av de andra gästerna är psykolog och vi kom att prata lite om småbarnsföräldrars psykiska välbefinnande. Han sa något om att de positiva impulserna var betydligt färre under småbarnsåren eftersom man oroar sig över en massa saker och är så trött, men att upplevelsen av mening samtidigt är så mycket större.

Och det är ju inte någon nyhet att småbarnsföräldrar är trötta och slitna och att det stundtals är ganska jobbigt att ha små barn.

Men ändå. Jag måste säga att jag är mycket lyckligare nu än jag var innan barnen kom. Då menar jag inte att jag går runt hela tiden med känslan av rosa champagne. Men om jag tittar på livet i stort sedan jag blev förälder, så är jag generellt sett lyckligare.

Inte för att jag var direkt olycklig innan, men jag ältade och grubblade och oroade mig så mycket mer. Sedan barnen kom finns det ingen tid för det. De förväntar sig att jag är närvarande här och nu, och på så vis har den här tiden varit något av en övning i det man så populärt kallar mindfulness. Och även om det finns dagar då jag vill säga upp mig från mammalivet och dra långt härifrån för att jag är så trött, frustrerad och less på att det är saker överallt, Ofelia trotsar och att jag inte har någon tid för mig själv, så vägs det upp av allt det fina med barnen. Det är fantastiskt att få vara med om sådan kärlek, och de får mig att skratta och le hundra gånger varje dag. (Peter också förstås, och det är klart att det spelar väldigt stor roll för min upplevelse av lycka att han är så bra och låter mig sova ut om morgnarna och gör en massa andra saker för att mitt liv ska bli lättare, mysigare, godare och roligare. Men ändå...)

Jag tror inte att barn nödvändigtvis är meningen med livet, absolut inte. Människors liv kan bli rika och meningsfulla av många olika saker. Men för mig har barnen fungerat som rena rama lyckopillren.

En annan sida av det är den oundvikliga rädslan för döden. Att det ska hända dem något, eller att det ska hända mig själv något som gör att jag inte får se dem växa upp. Den tanken är outhärdlig. Men jag kan ju inte låta bli att snudda vid den ibland och en fin sak då är att om jag fick veta att jag bara hade en kort tid kvar att leva, så skulle jag tillbringa den precis så som jag gör nu. Vara med dem jag älskar. Snusa Osvald i nacken om förmiddagarna. Hänga i parken med Ofelia om eftermiddagarna. Och sitta nära Peter och småprata om kvällarna.

Plötsligt händer det

De senaste veckorna har Osvald varit mycket intresserad av sina händer. I dag när han låg i gymmet började han leka lite med Spöket Labans kompis Prins Bus. Och plötsligt...

 ... kom han på hur han ska göra för att gripa tag i något!

Ett litet steg för mänskligheten kanske, men ett enormt steg för Osvald. Dessutom hälsar Peter att barnet så gott som vände sig från rygg till mage i morse när jag låg och sov. Min store lille kille!

Dagens outfit: bandage

En söndag i oktober...

... åkte vi ut till barnens morfar i Täby.

Min bror, Stina och deras Julia var också där. Osvald tyckte att det var himla mysigt att vandra från famn till famn.

 Efter lunchen åkte vi ut i skogen för att plocka svamp. Det är inte helt lätt att plocka med barn i famnen, men vi fick väl en sisådär fyra kilo trattkantareller med oss hem.

Ungarna tyckte nog att det var mysigast att fika.

Ofelia älskar ju att gå i skogen, men just i dag snubblade hon och gjorde illa foten. Den ser inte svullen ut, men hon kan fortfarande inte stödja på den. Om foten inte är bättre i morgon får vi väl gå till doktorn. Hon är i alla fall vid gott mod där hon sitter ute i köket med Peter och rensar svamp. "Mer!" hör jag henne ropa varje gång hon borstat sig igenom sin hög. Det är väl bäst att jag går dit och hjälper till.

Dagisbarnet

I går var vi på utvecklingssamtal på Ofelias dagis och fick höra lite mer om hur hon har det på dagarna. En del visste vi ju redan, som att hon tycker om att rita, leka i köksvrån, springa, dansa och leka i kuddrummet. Men vi fick också veta att hon har en favoritkompis bland barnen, och det hade vi ingen aning om. Det är så konstigt att hon har ett eget liv nu, som vi inte är en del av. Men fint också på något vis.

En annan fin sak var att höra hennes fröken Mia beskriva Ofelia som en framåt, nyfiken och rolig tjej som gillar att skämta och har humor, för det är precis sådan som vi känner henne.

Jag är så glad att vi valde det här dagiset. Det märks att hon har roligt och trivs där. Och hon har vuxit så mycket sedan hon började för två månader sedan. Vi märker det på flera sätt, som att hon är tryggare och litar mer på andra vuxna och inte alltid behöver ha oss med. Men också motoriskt, att hon gör nya rörelser och hoppar jämfota som om hon aldrig gjort annat.

Och så har det äntligen hänt en massa med språket. Plötsligt kan hon jättemånga ord. Gulligast är det när hon säger ost. Ossssst, med ett läspande s i mitten, som om hon härmade en orm. Det är så gulligt så man dör. Och eftersom vi äter ost flera gånger om dagen dör vi gullighetsdöden mest hela tiden.

Barnvakt sökes...

... till den här bedårande ungen. Nästa torsdag har vi nämligen två biljetter till Gertrude Stein-pjäsen på Stadsteatern och Ofelia ska vara hemma med min mamma. Men det blir lite mycket för henne att passa och lägga båda barnen, särskilt som Osvald inte har varit så pigg på det här med att ta flaskan. Så om någon av våra andra vänner och släktingar som läser det här skulle kunna tänka sig att mysa lite med Osvald mellan kl 18 och 20.20 på något kafé i närheten av Kulturhuset (så att jag eventuellt kan amma honom i pausen), skulle vi bli otroligt glada och evigt tacksamma!

På väg till dagis

När Linnéa kom till stan

Jag är så himla sugen på att göra fina fotoböcker till barnen. Men när jag tittar igenom våra bilder från året som gått inser jag att vi är ganska dåliga på att ta fram kameran när vi träffar släkt och vänner. Om man inte visste bättre skulle man nästan kunna tro att vi inte gjorde annat än hängde för oss själva, jag, Peter och barnen. Och så är det ju inte.

Det är bara det att vi glömmer att dokumentera mötena med andra eftersom vi är så upptagna med att försöka umgås. För när man har en bebis i famnen och jagar efter en nästantvååring är man glad om man hinner få något vettigt sagt. Då är det svårt att komma i håg att fotografera också. Men nu har jag lovat mig själv att vi ska bli bättre på det.

Så i söndags tog vi de här fina bilderna när vi hade besök av barnens faster Linnéa.

Hon var här hela eftermiddagen och lekte. Ofelia hade väldigt roligt.

Osvald tyckte också att det var hur mysigt som helst.

Han blev särskilt förtjust i Linnéas hår.

 När han väl fått ett bra grepp ville han aldrig släppa taget.

Vem liknar han mest?

Det blir lätt så, när man får ett nytt litet barn, att man börjar diskutera vem av föräldrarna barnet liknar mest. Många av våra vänner säger att Osvald är en kopia av sin pappa, men jag tycker att det är så himla svårt att se. Och när jag tittar på bebisbilder av mig, tycker jag nog att det finns ganska många likheter mellan mig och min son (å andra sidan har jag knappt sett några spädisbilder av Peter, för det album vi har här hemma börjar när han är så pass stor att han kryper).

Nu skulle man förstås kunna nöja sig med att konstatera att Osvald förmodligen, precis som Ofelia, har ärvt drag av oss båda. Men... nu för tiden är svaret på frågan vem han liknar mest, bara några musklick bort, så vi gjorde samma (mycket vetenskapliga) test som vi gjorde med Ofelia när hon var liten. Den gången visade det sig att Ofelia liknade oss båda lika mycket. Men den här gången verkar det som att Peters gener har varit lite mer påstridiga. För Osvald är fem procent mer lik honom än mig. Och det tycker jag känns väldigt lovande, för Peter är ju den vackraste jag vet.

Sugen på te?

Förra hösten tipsade jag om stans finaste och bästa te-butik: In the mood for tea. Har man väl börjat handla där är det svårt att gå någon annanstans. Och eftersom jag inte har vägarna förbi Odenplan särskilt ofta blev jag fantastiskt glad när Sofia berättade att de har öppnat en hemsida med nätbutik. Nu behöver vi aldrig mer dricka ful-te. Hurra!

Fotavtryck

Härom veckan målade vi Osvalds fot med grön fingerfärg och gjorde fotavtryck att skicka till släkten. Resultatet blev sådär. Hade vi sett några av dem innan Osvald kom hade vi nog varit rätt oroliga över hur han skulle se ut. De här tre blev ändå rätt okej:

 Men tänk att en och samma fot...

 ... kan se...

... så väldigt olika ut.

Familjen Sweet goes Not So Sweet

Krossa patriarkatet

Ni kanske undrar vad jag har sysslat med de senaste dagarna när jag inte har tagit hand om barnen, skrivit artiklar eller varit på bokcirkel? I så fall kan jag berätta att jag har broderat en bonad i korsstygn.

Jag är sjukt nöjd.

Den blev lite skrynklig under arbetet, men med ett strykjärn och en lämplig ram kommer den att bli hur snygg som helst. Och då ska den upp på vår köksvägg. Ett kök är inte komplett utan en riktigt fin bonad.

Inspiration fick jag av Elin Ek som visar upp några av sina fantastiska bonader i den här boken. Jag intervjuade henne för en artikel om varför tanten är så trendig just nu och vad som gör tanten till en sådan bra feministisk förebild. Då pratade vi lite om att kvinnors konsthantverk och handarbete ofta nedvärderas och kallas för pyssel. Så nu ska jag försöka sluta säga att jag pysslar när jag handarbetar. Det är ju konst jag håller på med!

Titta han sitter

God morgon från pyjamasbarnen