Snälla tiden, gå inte så himla fort

I torsdags var Osvald på tvåmånaderskontroll. Han har gått upp drygt 2000 gram sedan han föddes och väger redan lite över sex kilo. Dessutom är han 60 cm lång och har börjat med kläder i storlek 62. Jag tycker inte jag gör annat än rensar ut tröjor och byxor som blivit för små. Och det är något med det som känns väldigt vemodigt. Mer än när Ofelia var liten. Vi har ju sagt att det bara ska bli två barn, så jag lägger undan de här kläderna för sista gången.

Och det handlar förstås inte bara om kläderna, utan mer om att det påminner mig om att den här bebistiden snart är över. Snart är Osvalds lena fotsulor lika vältrampade som Ofelias. Snart har han en egen vilja lika stark som Ofelias. Och det är fantastiskt att få följa dem upp i åldrarna. Men jag kommer nog alltid känna en viss saknad när jag tänker på den här magiska spädbarnstiden.

Men okej, lite handlar det om kläderna också. Och alldeles extra vemodigt kändes det när jag insåg att han hade vuxit ur de här fina byxorna i storlek 50 som jag också hade när jag var liten.

 Särskilt som han växte så snabbt i början och inte hann ha dem mer än några få gånger.

Här är Osvald bara två dygn och ligger i sin farbror Martins knä. De blå byxorna lyckades vi aldrig fånga på bild. Så himla tråkigt.

Men här är en bild på dem från när jag var alldeles nyfödd och låg i min morfars famn.