Precis som alla andra ett och ett halvt-åringar vi känner är Ofelia besatt av Pippi Långstrump. Det första hon säger när hon vaknar är: Pippi! Pappa, Pippi! Och så går hon och Peter upp och äter frukost framför något gammalt 70-talsavsnitt där Pippi letar efter spunk och är allmänt olydig.
Och det är först nu som det har gått upp för mig att Pippi inte är någon vidare bra förebild. Jag brukade tänka tvärtom, för det är så himla sällan som flickor i böcker och på film får vara starka och ta för sig. Men nu när jag själv är förälder ser jag på Pippi med andra ögon. Hon gör ju alltid precis tvärtemot vad de vuxna säger åt henne. Och det är bra att ungar lär sig att inte ta skit, men den här totala olydigheten är inte alls lika kul när man försöker uppfostra ett barn i trotsåldern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar