I lördags var Linnéa här och nattade Ofelia, och då passade jag, Peter och Osvald på att gå på en middagsbjudning. En av de andra gästerna är psykolog och vi kom att prata lite om småbarnsföräldrars psykiska välbefinnande. Han sa något om att de positiva impulserna var betydligt färre under småbarnsåren eftersom man oroar sig över en massa saker och är så trött, men att upplevelsen av mening samtidigt är så mycket större.
Och det är ju inte någon nyhet att småbarnsföräldrar är trötta och slitna och att det stundtals är ganska jobbigt att ha små barn.
Men ändå. Jag måste säga att jag är mycket lyckligare nu än jag var innan barnen kom. Då menar jag inte att jag går runt hela tiden med känslan av rosa champagne. Men om jag tittar på livet i stort sedan jag blev förälder, så är jag generellt sett lyckligare.
Inte för att jag var direkt olycklig innan, men jag ältade och grubblade och oroade mig så mycket mer. Sedan barnen kom finns det ingen tid för det. De förväntar sig att jag är närvarande här och nu, och på så vis har den här tiden varit något av en övning i det man så populärt kallar mindfulness. Och även om det finns dagar då jag vill säga upp mig från mammalivet och dra långt härifrån för att jag är så trött, frustrerad och less på att det är saker överallt, Ofelia trotsar och att jag inte har någon tid för mig själv, så vägs det upp av allt det fina med barnen. Det är fantastiskt att få vara med om sådan kärlek, och de får mig att skratta och le hundra gånger varje dag. (Peter också förstås, och det är klart att det spelar väldigt stor roll för min upplevelse av lycka att han är så bra och låter mig sova ut om morgnarna och gör en massa andra saker för att mitt liv ska bli lättare, mysigare, godare och roligare. Men ändå...)
Jag tror inte att barn nödvändigtvis är meningen med livet, absolut inte. Människors liv kan bli rika och meningsfulla av många olika saker. Men för mig har barnen fungerat som rena rama lyckopillren.
En annan sida av det är den oundvikliga rädslan för döden. Att det ska hända dem något, eller att det ska hända mig själv något som gör att jag inte får se dem växa upp. Den tanken är outhärdlig. Men jag kan ju inte låta bli att snudda vid den ibland och en fin sak då är att om jag fick veta att jag bara hade en kort tid kvar att leva, så skulle jag tillbringa den precis så som jag gör nu. Vara med dem jag älskar. Snusa Osvald i nacken om förmiddagarna. Hänga i parken med Ofelia om eftermiddagarna. Och sitta nära Peter och småprata om kvällarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar