Väninnorna och jag

I går intervjuade jag författaren till den här nya boken: Väninnorna och jag. Och medan jag läste den funderade jag mycket över hur umgänget med våra vänner förändrats sedan vi blev småbarnsföräldrar. Jag tänkte nog före jag fick barn att jag skulle kunna umgås med kompisar precis som vanligt, bara det att barnen skulle vara med. Så blev det inte. Villkoren för att ses är helt annorlunda nu för tiden. Och medan det gjort att vissa vänskaper fördjupats, har andra nästan satts på paus. Och det är väl som det är. De vänner som är något att ha finns förhoppningsvis kvar.

Men det betyder ju inte att man klarar sig utan dem hur länge som helst. Och lite får man ju anstränga sig också.

Så när jag drabbades av akut längtan efter det här gänget, kastade jag mig ner framför datorn och bokade varsin tågbiljett åt mig och Osvald. I början av november åker vi och hälsar på Hanna och co.

Och om jag och Sofia slutar att ringa om varandra, kanske vi kan hitta en helg då vi kan hälsa på henne i Amsterdam?