Ur julbadet

Två som fick nya simglasögon i julklapp.

Och en mamma som dog gullighetsdöden.

Hej från det Heliga landet

Nu är jag hos några av mina käraste vänner i Jenin på norra Västbanken. Och titta, det har regnat och är alldeles grönt. En annan sak jag är väldigt glad över är att Peter kommer hit på onsdag. Äntligen, efter alla dessa år, ska jag få visa honom en liten del av mitt Heliga land.

F som i Frida och Fantomen

Redan för ett år sedan, när jag och Peter klädde ut oss till egyptier och gick på Emma och Johns E-fest bestämde jag mig för vad jag skulle vara när det var dags för F-fest. Frida Kahlo så klart. Vad annars? Och förra helgen var det dags. (ÄNTLIGEN!)

Jag tror inte att jag någonsin har känt mig så hemma och så fin i en utklädnad. Noga räknat kände jag mig inte ens utklädd. Om jag fick välja skulle jag alltid se ut så här.

Och Peter då?

Han var Fantomen på operan förstås. Så stilig!

Och jag brukar ju inte lägga upp mobilbilder här, men för den här gör jag ett undantag. För att jag tycker väldigt mycket om den. Jag och Peter som Frida och Fantomen i ett fönster i Midsommarkransen.

Undrar vad vi ska vara på G-festen?

En bild som håller mig kvar och varför

Så vaknade vi upp till ännu en novembergrå dag. Sådana morgnar är det lätt att tänka att allt var härligare på sommaren. Åtminstone i det här landet där kriget är långt bort och glasskiosken nära. Men allt var visst inte glada barnskratt och tacksamhet här heller. Det fanns stunder som påminde om den Stora depressionen. Det är den här bilden ett bevis på.

Kanske hade de sålt smöret och tappat pengarna? Kanske hade de jobbat hela förmiddagen på fältet och fick precis veta att de måste fortsätta utan lunch? Kanske började det sina i jordgubbslandet? Kanske hade de inte fått glass på flera timmar? Eller så var de bara less på mamman med kameran? Man vet inte.

Inte ens jag som tagit bilden, minns riktigt hur det var. Det är väl det som gör att jag gillar den. Att den sätter i gång fantasin. Den får mig att stanna kvar och fundera.

En filt, en kopp kaffe och lite annat som värmer en novembergrå förmiddag

Det blev tyst här på bloggen i några dagar. Det är som att livet rusar fram när barnen är små, alltid är det något som ska fixas. Men sedan, plötsligt, kommer en söndagsförmiddag då barnen är hos sin farmor och jag kan krypa upp i soffan under filten som jag virkade i somras och dricka kaffe i lugn och ro. I köket knattrar Peter på datorn, jag lyssnar på musik och tänker att ibland behövs det inte så mycket mer än det här – en lugn stund för mig själv en novembergrå söndag – för att jag ska landa och börja längta efter mina små igen.

Filten var mitt sommarprojekt och sedan bilderna togs har jag virkat ytterligare några vita varv runt om. Nu är den tillräckligt stor för att värma hela familjen. Kanske var det det som var meningen. Att kapsla in hela mitt lilla gäng i värmen och tryggheten.

Och musiken jag lyssnar på är den här. Så fin!

If I were a boy

Glad måndag!

Jag vaknade med duggregn utanför fönstret och har jobbat med lamporna tända hela dagen. Gråare start på veckan får man nog leta efter. Så här får ni en glad liten kaninmaskot av mig.

Kanske piggar upp?

På fars dag (en hyllning å mina barns vägnar)

För tidigare års hyllningar kolla här och här.

Grafisk lördag

När jag plåtade Bajen

För ett par veckor sedan frågade Fotografiska om jag ville testa att fotografera en fotbollsmatch på tele2 arena. Jag kan inte så mycket om fotboll, men det är klart att jag måste tacka ja. Det händer ju inte så ofta att man får ett sådant erbjudande.

Det var en av de sista matcherna på säsongen och biljetterna slutsålda. Peppen på läktarna var enorm, eftersom Bajen behövde vinna för att gå upp i Allsvenskan.

Själv höll jag på att bli sjuk och frös något hemskt i snålblåsten och duggregnet. Men det glömde jag bort när matchen började.

Då var jag helt koncentrerad på att fotografera.

Jag ville fånga spänningen.

Ansiktsuttrycken. Nerven. De där ögonblicken då allt händer på samma gång.

Det var svårt för det gick så fort.

Men kolla, jag fångade ett mål!

Och glädjen efteråt. Med deppigheten hos motståndarlaget i bakgrunden.

Finast var lyckan i klacken när de vann.

Mycket tack vare den här killen som gjorde tre av fyra mål. Själv åkte jag hem med feber, men det var det värt – för det var jättekul förstås. Jag rekommenderar alla som får chansen att leka sportfotografer för en dag.