Sex personliga födelsedagspresenter

För ett år sedan gjorde jag en lista med tips på lite annorlunda presenter att ge ett nyfött barn i födelsedagspresent. Vill man ge något mer personligt kan det vara roligt att göra något själv. Här är sex fina presenter som våra vänner och släktingar har knåpat ihop till Osvald:

Av Moa-Lisa fick vi de här underbara O-tröjorna, en liten till Osvald och en lite större till Ofelia. O:na är målade med svart textilfärg och konturerna har hon fyllt i med glitterfärg.

Nu skulle det förvisso handla om nyfödingars presenter, men jag måste ändå tillägga att Ofelia verkligen älskar sin tröja. När hon ska välja kläder på morgonen pekar hon på den och skriker "ooooo".

Min syster började sticka på den här tröjan redan när Ofelia låg i magen, men den blev klar först när Osvald kom. Han har haft den på sig nästan varje dag i september!

Dessutom fick Osvald ett skott av en ganska speciell planta. Min syster har själv drivit upp den från ett skott som hon fått av vår morfar, som i sin tur ärvt ett skott av sin pappa, min gammelmorfar. Den här presenten betyder alldeles extra mycket för oss eftersom min morfar gick bort strax efter att Osvald kom.

Helena virkade den här krumeluren till Osvald. Jag fick också en egen present som hon sytt, ett speciellt amningsskynke att gömma bebisen bakom. Det är så himla fint, med pelargoner på (alla som har varit hemma hos oss vet att det är min - och alla andra tanters - favoritblomma). Jag har ingen bild på skynket nu, men kommer nog att visa det i ett eget inlägg så småningom.

Peters mamma stickade den här snygga tröjan som han precis vuxit i. Han kommer nog ha den varje dag hela oktober!

Och i går fick Osvald världens gulligaste mobil med posten.

 Det är Hanna och Zacke som har byggt och sytt ihop den själva av saker från Erikshjälpen och Ikea.

 Hur fin som helst ju!

Drömmen om landet

I måndags köpte våra vänner ett stort hus på landet. Eller nej, de köpte två stora hus på landet. Det ena på 365 kvadrat och det andra på 140. För sammanlagt 1,3 miljoner. Det var lika mycket som de gav för sin trea på 70 kvadrat här i närheten för fem år sedan. Jag visste ju att man fick betydligt mycket mer för pengarna om man bara flyttade lite längre bort från Stockholm, men inte att man kunde få så mycket!

Vi bor fyra personer (varav en förstås är väldigt liten) i en trea på 65 kvadrat, och ganska ofta drömmer vi om att flytta till något större. Vi älskar den här lägenheten, det är högt i tak, vi har utsikt över hela Stockholm och Vinterviken, öppen spis och en ganska stor balkong. Det är helt nära både till stan och naturen. Och om man jämför med många andra på jorden bor vi inte jättetrångt. Men eftersom vi jobbar hemma och måste ha ett arbetsrum, har barnen inget eget rum och deras saker är precis överallt. Så på sikt måste vi flytta.

Problemet är att vi inte kan bestämma oss för vad vi vill. Ena dagen vill vi flytta ut på landet för att ha råd att bo stort och ha en trädgård som barnen kan leka i. Nästa dag vill vi bo i en öppen vindsvåning i Beirut. Typ. Det är som att vi vill så mycket, men inget tillräckligt mycket!

För det är inget alternativ som är perfekt. Å ena sidan vill jag att både vi och barnen ska ha egna rum och en trädgård att leka i. Och då måste vi flytta en bit bort för att ha råd, i alla fall om vi vill ha råd att resa och skriva och leva och inte bara arbeta. Å andra sidan vill jag bo nära stan för att ha nära till vänner och kulturutbud. För även om ett hus på landet skulle ha plats för vänner att hälsa på och bo över, är jag rädd att den där vardagliga kontakten skulle försvinna och att vi skulle känna oss helt isolerade.

Så när våra vänner i går frågade om vi ville hyra det mindre huset på 140 kvadrat av dem, blev jag rätt frestad. Tänk att få prova på livet på landet utan några krav. Och att ha roliga kompisar precis inpå knuten. Och en trädgård. Precis vid en sjö. Det lät ju helt fantastiskt.

Men så kom vi på att Peter inte ska vara hemma längre än till nästa höst och att det skulle ta en och en halv timme för honom att ta sig till jobbet. Och det känns inte alls så lockande att ägna tre timmar om dagen åt att pendla. Och när vi såg bilderna på huset som verkligen hade potential att bli ett drömboende, om man bara renoverade lite, så insåg jag att jag inte alls vill hyra ett hus, utan äga det, så att jag kunde fixa det precis som jag vill ha det.

Så vi tackade nej. Och insåg att det kanske är ganska bra här ändå. I alla fall tills vi kommer på vad det är vi vill.

Alla dessa val. Det här privilegierade medelklasslivet kan ju ta knäcken på vem som helst.

Med moster på Moderna

Miljöhjälten

Trots att vi har en plats för återvinning på vår gata, brukade vi förr inte gå dit förrän skåpet under diskhon inte gick att stänga för alla juiceflaskor och hallen svämmade över av gamla tidningar.

Nu går vi dit flera gånger i veckan. Ofelia älskar nämligen att sopsortera. När det där med att stoppa fyrkantiga klossar i fyrkantiga hål och runda i runda började bli för lätt, var sopsortering nästa naturliga steg.

En lördag och söndag på Gotland

På fredagkvällen när barnen somnat kom deras farmor dit också.

 Hon lockade ut Ofelia i svampskogen.

 Ofelia älskar att gå i skogen och fyllde sin lilla korg med rödgul trumpetsvamp.

 När hon kom hem plockade vi vindruvor i trädgården.

 Och gick ännu en promenad...

...till havet.

 På söndagen fick vi besök av räven...

...och började fundera över hur vi ska inreda det nya huset.

 Osvald befann sig ju i någon slags åskmoln, men var världens nöjdaste så länge han fick vara i selen...

...eller i min famn.

Ja, och sedan hände det inte så mycket mer. På måndagen plockade vi ihop och åkte hem. I dag är Ofelia tillbaka på dagis, Peter skriver inne i arbetsrummet och jag hänger med Osvald som faktiskt verkar ha lämnat åskmolnet bakom sig.

En fredag på Gotland

I torsdags och fredags var det planeringsdagar på Ofelias dagis. Så vi packade in barnen i bilen och tog färjan till Gotland. Huset där är något av ett paradis på jorden, och det fina är att varje gång jag kommer dit, oavsett när på året det är, tänker jag att just så här års är det nog ändå som vackrast.

Vädret var strålande och vi var utomhus nästan hela tiden.

 Peter och Ofelia grävde upp de sista av potatisarna som vi satte i påskas.

 Och Ofelia bar in dem till sin farfar som lagade varmrökt lax med stuvad spenat.

Sedan plockade Peter färska nötter från valnötsträdet. Just den här handposen är även en succé i handskuggssammanhang. 

 På eftermiddagen blev det lite molnigt så då drog vi på oss islandströjorna och gick till havet. Strax efter att det här fotot togs lyckades Ofelia tappa ena stöveln i vattnet.

 På vägen hem stannade vi vid stora björnbärsbusken och åt lite bär.

Och hittade den här mystiska fjäderbollen.

Sedan gick vi hem med Osvald i selen och åt räkor. Och så var det med den fina fredagen.

Gotland i mitt hjärta

Det kanske inte har verkat så här på bloggen, men de senaste fem dagarna har vi varit på Gotland med Peters föräldrar.

Vi har bara precis kommit hem och lagt barnen. Jag tänkte lägga upp en miljon fina bilder från resan, men klockan är för mycket och jag är för trött, så det får vänta till i morgon. Men jag har någon slags tanke om att blogga något litet varje dag, så det får bli den här lite suddiga bilden på Ofelia, hennes farmor, havet och Peter (med Osvald i selen).

Ring, ring, why don't you give me a call?

"Ursäkta, vad sa du?"

"Aha. Ett ögonblick!"

"Det är till dig."

Efter sol kommer åskmoln

 

Förra veckan var Osvald glad som en sol. Han skrattade och skrattade. Men så i onsdags hände något. Plötsligt blev han världens klängigaste unge och skrek olyckligt om han inte fick vara i min famn.

 Medan jag gick runt med honom i babybjörnen bläddrade jag lite i den här gamla boken. Den handlar om barnets olika mentala utvecklingsfaser.

I den finns ett schema för barnets första år där man kan se i vilka veckor barnet är på glatt humör, och i vilka veckor det går igenom lite tuffare perioder. Osvald är åtta veckor nu...

Och kolla - han är ju mitt i ett åskmoln!

Syskonkärlek

Innan Osvald kom var vi lite oroliga över hur Ofelia skulle ta det. Hon var ju van vid att vara ensam stjärna i familjen. Dessutom tänkte vi att hon var lite för liten för att förstå vad som var på gång. När vi sa att jag hade en bebis i magen tittade hon på oss som om vi var dumma i huvudet.

 Men på något vis hade hon nog förstått ändå. För när Osvald kom, verkade hon tycka att det var helt självklart att han var en i familjen. Hon pussade och kramade och klappade honom.

 När våra vänner och familjer kom på besök pekade hon stolt på Osvald för att visa upp honom.

Och så har det fortsatt. Osvald, eller Kojaj som hon kallar honom, är det första hon frågar efter när hon kommer hem från dagis. Och det fina är att han verkar rätt förtjust i henne också.

Även om han ibland ser lite förskräckt ut när hon trycker sin dagissnoriga mun mot hans.

I väntan på Osvald

Innan jag börjar blogga om våra dagar nu tänkte jag berätta lite om vad vi sysslade med i väntan på Osvald. Det senaste blogginlägget var ju från början av mars då jag började jobba igen och Peter gick på sin riktiga pappaledighet.

I april firade vi påsk på Gotland. Ofelia började leka utomhus på allvar och sprang runt i en kofta och mössa som vi tror att hennes gammelmormor stickat.

 I maj åkte jag och Peter till Island. Vi hängde i Reykjavik, åt färsk fisk från havet, badade i varma källor och köpte varsin stickad islandströja. Och så åkte vi ut på Atlanten för att titta på valar och delfiner.

I juni åkte vi till Lidköping och hälsade på Peters mormor. Vi grillade, hittade en gammal skrivmaskin på en loppis och räknade gruset på gången fram till huset.

 Och så firade vi midsommar på Gotland.

 Ofelia hängde utomhus från morgon till kväll.

 Och badade i havet.

I juli var vi mest hemma i stan och väntade på Osvald. Utflykterna sträckte sig inte mycket längre än till Vintervikens trädgårdskafé.

Ofelia utforskade lekparkerna i närheten.

Jag bakade väldigt mycket kakor och bjöd hem en massa vänner. Och så satt jag stor som en val och höll hov på vår balkong.

Ja, och sedan kom han till slut, Osvald. Helt klart värd att vänta på.