Lille V (och lite om att jobba som fotograf)

Kolla vilken gullig bebis. Det är lille V. För ett par veckor sedan plåtade jag hans mamma som behövde nya porträtt till jobbet, och då passade jag på att ta några bilder på honom också.

Just den här mamman känner jag ju, men en rolig sak som har hänt är att jag har börjat ta emot beställningar på porträtt även från personer som jag inte känner. Det kanske inte låter så märkvärdigt, jag fotograferar ju titt som tätt för tidningar och kan jag göra det kan jag väl självklart fotografera för privatpersoner också. Men det är stort ändå, för tidigare har jag fotograferat till mina egna artiklar och tänkt att jag får plåta mest för att jag har skrivit också. Men de här jobben, de gör jag bara som fotograf.

Ps. Det är flera som har hört av sig och sagt att det inte går att kommentera på inläggen. Jag vet inte varför det är så, eller varför det fungerar ibland och ibland inte. Men jag ska försöka lösa det, jag lovar.

Panorera mera: I linbanan

Flera gånger när barnen åkt linbana i lekparken har jag tänkt att det vore roligt att fotografera dem i farten någon gång. Så när jag fick i hemuppgift på fotokursen att öva på att panorera tänkte jag direkt att jag skulle göra min läxa vid linbanan.

Panorerar gör man när man ställer in kameran på en relativt lång slutartid och sedan följer ett rörligt motiv med kameran så att motivet blir skarpt och bakgrunden suddig. Allt som behövs om man vill testa det här i lekparken är en eller flera åkglada ungar (och om barnen är så små som mina, en sambo/kompis/släkting som kan assistera med att dra tillbaka sitsen (?) och släppa i väg ungarna, så att man själv kan stå beredd med kameran). Här ser ni Osvald göra linbanedebut utan att jag åker med. Första gången fick han ta det lite lugnt med farten.

Bra att tänka på är att det inte ska vara så ljust ute, eftersom lång slutartid betyder att bilderna blir ljusare. Helst ska man gå upp i gryningen eller passa på i skymningen, men med två små barn får man vara flexibel. Välj en lämplig slutartid och så låg ISO som möjligt (jag valde slutartid 1/30 och ISO 100). Sedan ställer man in autofokus där man planerar att ta bilden, för att sedan byta till manuell fokus så att den inte ändras av misstag.

Sedan är det bara att vara beredd, följa med barnen när de kommer och trycka av vid precis rätt tillfälle. Osvald blev snabbt varm i kläderna och for fram som om han aldrig gjort annat.

 Helst vill man ju att motivet ska bli helt skarpt.

 Men så blir det inte alltid. Här kom skärpan på stövlarna till exempel.

 Men det blir ju härliga bilder ändå.

Och sedan, rätt vad det är, får man till en bild där ungen är så superskarp att man ser luddet på hennes vantar och bakgrundsdetaljerna är som utdragna streck så att man riktigt känner farten. Då är man hemma. 

(Ps. Tack Ofelia, Osvald och framför allt Peter för hjälpen.)

Att fotografera mat

En fin sak som har hänt är att jag har fått ett stipendium för att gå en massa fotokurser på Fotografiska. En del är kvällskurser och löper under flera veckor. Andra är upplagda som intensivkurser.

I helgen gick jag en kurs i matfoto. Vi samarbetade med riktiga kockar och lärde oss att bygga upp stilleben, ljussätta och fotografera. Att plåta mat är lite som att måla, fast bättre, eftersom man leker med färger och former på ett liknande sätt, men kan flytta runt och ångra sig utan att behöva vänta på att färgen ska torka.

Kockarna hade med sig en massa mat som de tillagade enligt våra önskemål, och så fick vi gå loss på rekvisitan. Det fanns högar med porslin, skärbrädor, plåtar, burkar, rostiga stekpannor, galler, papper, tyger, servetter och bestick. Var och en hade en halvtimme på sig till sin bild, och så hjälptes vi åt och var assistenter åt varandra resten av tiden. Första dagen var det frukosttema och här ovanför ser ni min bild.

Andra dagen var det italienskt tema. Jag gick mest i gång på citronerna, så jag bad kocken laga citronpasta medan jag gick bananas med tyger, bestick, snören, parmesan, citroner, vitlök och örter. Så här blev det:

Det var så himla roligt. Så nu funderar jag lite på att byta karriär och börja göra kokböcker. Jag måste bara flytta så att jag får ett bättre kök, skaffa ett gäng intressanta skärbrädor och hitta någon som kan komma på och laga maten.

Om att jobba med bistånd

Jag tänker hela tiden att jag ska lägga upp lite fler bilder från Malawi, så här kommer några som jag tog för ett reportage om hur det är att arbeta som biståndsarbetare.

Jag intervjuade Lars Mannberg som jobbar på Individuell Människohjälp. När jag skulle plåta honom kom de här tre ungarna fram och ville vara med. Det fick de förstås.

Individuell Människohjälp arbetar med att bekämpa fattigdom och fokuserar särskilt på att förbättra kvinnors situation. Genom mikrolån får kvinnor ett startkapital så att de kan bygga upp egna näringsverksamheter.

När kvinnorna kan försörja sig själva höjs deras status både inom familjen och i samhället i stort. Plötsligt får de vara med och fatta beslut som rör dem och deras barn. Dessutom blir de mer angelägna om att deras döttrar ska få gå i skolan.

Jag har ju skrivit om det tidigare, att Malawi är ett av Afrikas fattigaste länder och att många familjer inte har råd med skoluniformer och böcker. Ofta är det sönerna som prioriteras medan döttrarna får stanna hemma och hjälpa till på åkern. Därför är det bara drygt hälften av kvinnorna i Malawi som kan läsa och skriva.

Individuell Människohjälp jobbar för att fler flickor ska kunna ta studenten, bland annat genom stipendier och olika slags mentorprogram där flickor och deras föräldrar får träffa utbildade kvinnor som kan fungera som positiva förebilder.

Dessutom lobbar de för att flickor ska få vara barn och inte giftas bort. Att få gifta sig om, när och med vem man vill, borde vara en rättighet för alla. Precis som att få gå i skolan och ha möjligheten att bygga sig en egen framtid.
 

Om du vill kan du läsa intervjun i tidningen Platsjournalen här.

Jag måste bara upp på hästens rygg

Hej igen bloggen, jag kom visst av mig lite med uppdateringarna. Jag trivdes inte så bra med livet i januari, tyckte att året började dåligt och hade så lite energi. Så nyss när det var kinesiskt nyår tog jag chansen att börja om. Och med det sagt tänkte jag börja blogga igen.

Enligt mitt horoskop blir detta hästens år visserligen lite av en utmaning för min del, både vad gäller karriär och relationer, men det är inte helt mörkt. Det kan bli himla bra också, bara jag reser bort så mycket som möjligt och ser till att "komma upp på hästens rygg". Det första passar mig väldigt bra för jag gillar ju att resa. Vad det andra betyder har jag däremot ingen aning om. Ska jag börja rida? Ta kontrollen över mitt liv? Över jobb och relationer? Över året? Hur då?! Jag förstår inte varför de som skriver horoskop måste vara så förbannat vaga.

Hur som helst. Jag tänker se till att det här blir ett bra år – om jag så måste upp på tio hästars ryggar. Här är några små och stora saker jag drömmer om att göra under året:

1. Hänga med min kamera. Gå fotokurser och sätta i gång med små fotoprojekt (och allra helst ett stort). Mitt mål i höstas var att börja jobba så smått som fotograf och mitt mål det här året är att göra det i allt större utsträckning.

2. Resa, resa, resa. Hit och dit, kors och tvärs. Till Paris igen och en massa andra ställen (förlåt miljön, men det kommer att gå åt helvete för mig det här året om jag inte reser – det står i mitt horoskop). Kanske att jag till och med reser tillbaka till öknen för att känna efter om min ökenlängtan finns kvar. För att se om det finns något kvar av den där gamla bokdrömmen som jag lade undan när jag blev mamma.

3. Hålla i en workshop med barn i ett flyktingläger. Eller i alla fall komma i gång och planera en.

4. Gå i sömnskola och sova bättre om nätterna.

5. Ställa till med fest. Så ofta som möjligt och kanske till och med en stor.

6. Bli kompis med mitt hår. Inte gå runt i samma gamla slarviga knut för jämnan.

7. Gå på en Avicii-konsert. (Obs, no joke.)