Jaha...

Härom dagen pratade ofelia och Osvald om alla de tycker om. Kompisarna, dagisfröknarna, kusinerna och de andra släktingarna.

Ofelia: Men vet ni vem jag gillar mest?

(Jag hinner tänka att nu kommer det: "Mamma!" eller kanske: "Mamma och pappa")

Ofelia: Jordgubbarna på Gotland!

Lollipop lollipop, Jolly Roger i topp

När Ofelia fyllde fyra år ville hon ha sjörövarkalas. Klart att du ska, sa vi, och skickade ut så här fina inbjudningskort.

Klockan två i söndags började det plinga på dörren och den ena peppade piraten efter den andra klev in.

Precis som förra året bjöd vi bara kusiner och andra släktingar.

Egil utnämnde sig själv till kapten för den här skutan.

Osvald var någon slags andrestyrman.

 Vi hade satt upp sjörövarballonger och rullat kanonkulor.

Dessutom hade vi bakat tårtor. En fransk Jolly Rogertårta.

Och en gräddtårta som skulle se ut som en sjörövarskatt.

Vi öste på med guld i form av physalis, stjärnfrukt, mango, guldkulor och guldpengar. Och granatäppelkärnor, de ser ju ut som små ädelstenar. Jag vet inte om det syns så bra på bilderna, men tårtan var himla fin i verkligheten.

Vi sjöng för födelsedagsbarnet och hurrade när hon blåste ut tårtljusen i ett svep.

Sedan åt barnen runt lilla bordet i deras rum. Egil var enarmad och fick öva på att äta med en hand.

Efter tårtan var det dags att sätta svansen på sjörövargrisen med förbundna ögon.

 Svårt.

Peter hade även gjort en skattkarta, för alla sjörövarkalas värda namnet har en skattjakt. Vår slutade med att piraterna fick fiska efter påsar med guldpengar och döskalletatueringar i en fiskdamm. Mycket bra kalas, tyckte Den som är fyra år.

"Den som är fyra år"

Ofelia fyllde fyra år i söndags. Hon var väldigt peppad. Så peppad att hon började räkna ner dagarna redan innan jul. Det var det enda hon pratade om hela förra veckan och i söndags visste peppen inga gränser. När vi handlade inför kalaset klättrade hon upp i kassan för att berätta för kassörskan hur gammal hon är nu och när vi mötte grannarna utanför huset fick de också höra allt om födelsedagen.

Att vara fyra år är väldigt stort. Det är tydligt. Så stort att hon numera har slutat att prata om sig själv i första person. Hon är inte jag eller Ofelia längre. Hon är Den som är fyra år.

En morgon när jag kom upp hade Ofelia skrivit en liten "kom ihåg"-lapp.

En pojke som heter Tendai

I november åkte jag och min syster till Malawi i södra Afrika. Jag har massor av bilder att visa därifrån, så mycket att berätta. Jag tror att jag börjar här, hos den här pojken som heter Tendai och är 11 år. Jag vet nämligen att några av mina läsare är intresserade av att höra hur det har gått för honom.

För ett år sedan ganska exakt drabbades Tendai av en hjärntumör. Läkarna bedömde att han skulle dö om han inte opererade bort den, men att operationen var för komplicerad för att utföras i Malawi. Så han var tvungen att åka till Indien. Staten kunde betala för vården, men inte för själva resan eller uppehället i Indien. Det skulle kosta motsvarande 10.000 kronor och de pengarna hade inte hans familj.

Tendais pappa Michael hade hjälpt min syster med hennes forskning och nu när han vände sig till henne för att be om råd, startade hon en insamling bland sina vänner. Inom loppet av ett par dagar hade vi samlat ihop pengarna som behövdes för att Tendai och hans pappa skulle kunna åka till Indien. Operationen gick bra och i dag är Tendai så gott som återställd. Han tycker om att spela fotboll och trivs i skolan.

När jag och min syster kom till Malawi i höstas ville Tendai träffa oss. Det ville vi också förstås, så vi hälsade på honom i hans skola. Det var en helt vanlig kommunal skola i huvudstaden Lilongwe.

Det här är Tendais lärare. Just den här dagen undervisade hon två klasser eftersom hennes kollega var sjuk.

Det var över 160 elever i klassrummet. En del fick sitta på golvet för att få plats.

Men kanske att de hade tur som hade ett klassrum. Andra klasser fick sitta utomhus, under träden på skolgården.

Malawi är ett av Afrikas och världens fattigaste länder. Att gå i grundskolan här är gratis, men alla barn måste ha en skoluniform och den får de betala för själva.

Även skolböcker kostar pengar och det innebär att många familjer inte har råd att låta sina barn gå i skolan. Det är något som särskilt flickor drabbas av, eftersom fattiga familjer ofta väljer att prioritera sönernas skolgång.

På så vis har Tendai ändå haft det bra, som har råd att gå i skolan. Just den här dagen fick han ha vanliga kläder, eftersom han skulle besöka sin pappa på sjukhuset efter skolan. Michael hade nämligen insjuknat i en magåkomma veckorna innan vårt besök. Jag önskar så mycket att jag kunde säga att Tendais historia slutade lyckligt, att han blev frisk från tumören och att sedan var allt bra. Men strax efter att vi kom hem från Malawi kom nyheten att hans pappa dött av sin sjukdom. Det känns så obeskrivligt sorgligt. Vi håller fortfarande på att undersöka om det finns något vi kan göra för att han åtminstone ska kunna gå kvar i skolan.

En julklapp för årets alla dagar

Varje år gör vi en väggkalender med bilder från året som gått och ger till släkten i julklapp. På så vis är barnen alltid närvarande i deras liv, även om vi inte kan ses prick hela tiden. Så här såg den ut i år, 2014 års kalender. Och här är bilderna vi valde, månad för månad:

Januari är ju Ofelias månad. Det är då hon fyller fyra år. Den här bilden är i ärlighetens namn inte tagen i januari förra året, men den är en av mina favoriter på henne. Kanske för att det är prick så här hon är. Världens gladaste unge. För det mesta.

Den här helt underbara bilden på Osvald togs i februari förra året, så den passade perfekt för årets andra månad. Det är Peter som har fotograferat här hemma i köket.

Ofelia igen, med nymålade marsnaglar.

 April är påskmånad och vad passar bättre då än en helt sjukt gullig liten påskkärring?

 En försomrig liten matros i maj.

Och en midsommarpimpad Osvald i juni.

 Smultron på tråd i juli.

Och en liten påminnelse om att ta vara på sommarens sista dagar och ta så många kvällsdopp man bara kan i augusti.

 För sedan blir det september och höst. Men det gör ju inte så mycket om man har ett sådant här fint paraply.

I oktober kände vi för en bild på båda barnen, så det fick bli den här. Två lekande höstbarn i mossan...

... eftersom vi ville ha den här glada ungen i november. Det kan behövas, när världen utanför börjar bli lite dyster.

Och sist, så klart, två juliga tomtebarn i december.