För er som vill läsa mer om mästerverket

Jag ska snart sluta skryta om min killes förträfflighet, men Peters bok har fått så himla fina recensioner, och för er som är intresserade kommer tre länkar till mina favoriter här:

Kulturnytt i radion kallade boken ett mästerverk. Den kan ni läsa (och lyssna på) här.

DN Kultur tyckte att boken var lysande. Läs den recensionen genom att klicka här.

Expressen avslutar sin recension med att konstatera att "Fy fan vad bra han skriver". Läs den här.

Så. Nu ska det här återgå till att bli en helt vanlig blogg om vårt helt vanliga småbarnsliv. Blöjorna byts ju inte av sig själva bara för att man blir hyllad på kultursidorna.

Hurra för boken!

Ni har väl inte missat att Peter bok finns i bokhandeln nu? Här och här finns den att köpa på nätet. Egentligen är första recensionsdag först i morgon, men redan i dag kom en helt fantastisk hyllning i Borås Tidning. Den kan ni läsa här.

Förövrigt är det redan klart att boken kommer på holländska nästa år!

Sista dagen som mamma till en bebis

Det har väl inte varit den roligaste veckan i våra liv. Både jag och Peter blev helt knäckta över det här med Osvalds tandolycka. Det är fortfarande inte löst förstås, men ingen blir gladare av att vi går runt och oroar oss över sådant som vi ändå inte rår på. Dessutom verkar Osvald faktiskt inte lida av det längre, även om han har lite svårare att äta än tidigare.

Så nu slutar vi älta och kickar i gång den här hösten. Det kommer att hända en massa roliga saker framöver och den kommande veckan blir väldigt spännande. I morgon kväll bjuder förlaget på champagne för att fira Peters nya bok, och på morgonen börjar vi skola in Osvald på dagis.

Det här är alltså min sista dag som mamma till en bebis. Från och med i morgon är det två dagisbarn vi har här hemma.

Osvald och olyckan

I måndags ramlade Osvald av en liten barnstol. Det hade väl inte varit så farligt i sig, om det inte vore för att det stod en hushållsassistent på golvet.

Varken jag eller Peter såg när det hände, plötsligt satt han bara där på golvet och skrek med munnen full av blod. Snart såg vi att det var ett stort hål rakt genom och strax under läppen. Det var mitt i matlagningen, så vi stängde av spisen, klädde på oss och rusade ner till bilen för att åka till akuten.

På sjukhuset undersökte de hålet men sa att det inte går att sy. Sköterskan kände lite på undertänderna också, men de satt kvar. Vi fick en alvedon och åkte hem. Stackars Osvald var alldeles svullen och blodig, så vi undvek att peta mer i munnen.

Därför var det först morgonen efter som vi upptäckte att ena framtanden i överkäken var borta. När vi fick en tid hos tandläkaren visade det sig att tanden har skjutits upp i tandköttet. Det är väldigt svullet och måste göra väldigt ont. Om den dessutom har skadat den riktiga tanden där ovanför går inte att veta.

Nu hoppas vi att kroppen ska stöta ut tanden av sig självt, så att den inte behöver opereras bort. Vi kommer att behöva gå på många täta kontroller, och följa upp det här länge, för att se hur det utvecklas och hur tanden ovanför har påverkats. Stackars lille Osvald. Han kände instinktivt att tandläkarmottagningen inte var en kul plats.

Jag vet ju att olyckor kan hända, det är inget man rår på, och det är inte någons fel. Men det känns ändå som ett stort misslyckande. Att vi inte lyckades skydda honom från att skada sig.

Älskade lilla Osvald.

Fem...

... så många dagar tog det för Ofelia att vara tillbaka på dagis innan hon däckades av sommarens första förkylning. Vilket aktualiserar frågan hur vi ska dela upp VAB-dagarna nu när både jag och Peter ska börja jobba. Och hur man över huvud taget ska kunna få något gjort om barnen till exempel får vattkoppor efter varandra och vi måste turas om att vabba fyra veckor på raken.

Helgens lästips

Olika faser

 Ofelia är i huvudfotingsfasen och det är så roligt att se hur hon utvecklas. Hur ögonen börjar hamna på rätt ställe och inte i hårfästet. Att händer och fötter inte längre sitter flera centimeter från armar och ben (även om benen fortfarande inte riktigt sitter ihop med huvudet).

Osvald är i en helt annan fas. Helt underbar den med.

Osvalds bild av paradiset?

När Ofelia började på dagis i måndags, var det som att semestern tog slut och jobbhösten började på allvar även för min del. Därför kändes det lite märkligt att halva familjen fortsatte sommarsemestrandet. På måndagsförmiddagen åkte Osvald och Peter till Lidköping för att hänga med Peters mormor i stugan.

Det är väldigt fint att få lite ensamtid med bara ett av barnen. Och det blir mycket färre konflikter när jag kan ge Ofelia min odelade uppmärksamhet. Men det här är andra gången jag är i från Osvald i sommar och jag saknar honom så att jag blir tokig. Hans lena små kinder, hans gulliga lilla skratt. Tur att han kommer hem i dag.

Jag gissar att han har längtat efter mig också. Men det har verkligen inte gått någon nöd på honom. Som ni ser på bilden är stugtomten något av en stentuggares paradis.

Hjälp barnen i Sudan

Jag kan inte annat än hålla med Johanna om att det blev tusen gånger svårare att se bilder på barn som far illa när jag själv blev mor. Barn är så oerhört skyddslösa, och det är allas vårt ansvar att göra vad vi kan för att hjälpa dem. Jag önskar ju att det fanns ett system som fördelade jordens resurser på ett bättre sätt, så att vi slapp förlita oss på välgörenhet. Men nu gör det inte det. Och då får man göra vad man kan. Ett sätt är att skänka en slant till Läkare utan gränser som räddar barns liv varje dag. Just nu behöver de extra pengar till barnen i Sudan:

Trehjulingen: En "gör om mig"-historia

Förra sommaren gick Ofelia förbi en garagestädning och räddade en liten röd trehjuling från att slängas. Sedan dess har den bott här nere på gården och varit till stor glädje för husets alla barn.

Men cykeln var rätt risig redan när vi fick den. Det trasiga flaket hade lagats på ett klumpigt sätt med silvertejp som hela tiden lossnade, och efter att ha stått ute en vinter hade den börjat rosta. Ja, man skulle nästan kunna säga att cykelstackarn skrek efter en make over.

Och då är det klart att man ställer upp.

Spray spray och hips vips blev cykeln gul och fin.

Det trasiga flaket lagade vi genom att borra ett hål och linda en bit ståltråd runt ramen.

Först tänkte vi fräscha upp de vita delarna också. Men jag vill inte utsätta barnen för för mycket närkontakt med olika kemikalier, så sadeln, pedalerna och handtagen lämnade vi i fred. Det är ju bara fint att cykeln ser lite använd ut.

Nu står den där nere på gården och lyser som en liten sol.

Första sommarlovet till ända

I dag börjar Ofelia på dagis efter nio veckors sommarlov. Det har varit en sådan himla fin sommar och just nu önskar jag lite att jag kunde backa bandet till första kvällen på Gotland och göra om alltihop en gång till.

Snart springer han!

I går, klockan halv sju på kvällen lördagen den 11 augusti 2012, tog Osvald sina första steg utan stöd.

Ja. Det var väl egentligen bara det jag hade att säga.

Med kameran mellan mig och världen

Kommer ni ihåg mitt nyårslöfte? Efter att ha tagit en massa suddiga inomhusbilder med min iPhone lovade jag mig själv att 2012 skulle blå året då jag fotograferade mer och bättre. Och det kan vara det första nyårslöftet jag verkligen har hållit. För hittills (året är ju inte slut än) har jag verkligen fotograferat mycket mer OCH mycket bättre (vilket förstås är relativt och syftar på året innan) (vilket blir plågsamt tydligt när jag jobbar med fotoboken från 2011 där både kvalitén och utbudet är så mycket sämre).

Jag är så himla glad att jag köpte mitt nya objektiv och att jag gick den där fotokursen i vintras. Men det bästa med nyårslöftet är att jag har upptäckt hur roligt det är att fotografera. Så roligt att jag har börjat fantisera lite om att jobba mer som fotojournalist.

Nu är jag väldigt sugen på att skaffa en bättre kamera. Men mest önskar jag mig mer tid att öva öva öva. Och att gå en bra kurs i Photoshop.

Ja. Det får bli mina mål inför hösten.

En augustihelg i åtta bilder

 När vi vaknade i lördags packade vi ner några av Peters nybakta bullar och stack till stranden.

 Martin, Egil och Sara var redan där.

De har flyttat till Aspudden, så nu är vi så gott som grannar. Inga kunde vara gladare över det än vi.

 Peter dök från femman.

 Sedan åkte jag in till stan och mötte upp Anna Karin, Karin och Boris för att gå på musikfestival på Skeppsholmen. Finast var Laleh och Ane Brun. Tyvärr fick kameran stanna hemma, men om ni vill kan ni läsa en intervju med Ane Brun som jag skrev för DN Kultur förra sommaren. Här finns den.

Sedan blev det söndagsmorgon och då gick vi till lekparken.

 Med världens finaste Anna Karin. Barnen älskar henne. Det känns mycket sorgligt att hon snart ska åka hem till Afrika igen.

Efter middagen åkte jag och Ofelia till badet för att ta ett kvällsdopp. Och så var det med den fina augustihelgen.

Onsdagfrågan: Gissa bebin

Ni har ju tidigare fått gissa vem som är vem på bilder där barnen påminner om varandra. Men nu blir det lite klurigare, för nu har Peter slängt in två bilder på honom och mig som bebisar också. Kan ni se vem som är vem?