Tjuvlyssnat ur livet

Jag: Jag känner att jag vill ha julgran i år.

Peter: Ok. Men förstår du att det innebär att vi kommer att ha barr och julgranskulor överallt, att vi kommer hitta granen nedbäddad under en filt och blabla (diverse negativa konsekvenser av att ha julgran när man har två små barn).

Jag: Det är så härligt att va ihop med nån som liksom bara bejakar när man tar lite nya initiativ här hemma!

Peter: Men skulle du hellre vara ihop med någon som bara höll med och inte hade några egna åsikter?

Jag (funderar en stund och sedan) : Ja.

Repetitioner pågår

 Eftersom förra årets julkortsfotografering var något av ett fiasko, har vi redan börjar öva inför årets. I eftermiddags kollade vi så att kostymerna sitter som de ska.

Sedan testade vi olika miner.

 Och kom fram till att glad tomte är bättre än arg tomte.

 En annan viktig sak är hur mössan ska sitta. Man får känna sig fram lite.

Nu vet vi vad som funkar och vad som inte gör det.

 Det här blir ett bra julkortsår. Det känner jag på mig.

Har ni öppnat pensionat eller?

Förra helgen kollade jag om jag kom ihåg hur man gjorde mormorsrutor. Det gjorde jag. Och snart hade jag virkat en hel liten filt. Det gick så fort med så tjockt garn.

Och det var tur, för i vårt hem finns det inget som heter "en filt för mycket". Särskilt inte nu när Ofelia har öppnat pensionat.

 Längs varenda vägg ligger dockor och nallar och sover under varsin filt.

 Den uppmärksamma ser även att jag har sytt lite nya kuddar som barnen ska ha i sitt rum OM de någonsin får ett.

 Pandan sover gott på en kudde i gult John Blundtyg och värmer sig med en filt som jag stickade när Ofelia låg i magen.

 Och Apan har fått en kudde i finaste elefanttyget.

Jag går aldrig ensam mer

 När jag var i New York köpte jag en ny klänning. Eller ja, fler än så om man ska vara noga.

 Med en sådan här klänning behöver man aldrig känna sig ensam. Man har alltid ett gäng bra tjejer med sig.

Det är särskilt bra när man är lite vilse i Italien.

En ny fas i livet?

I somras tyckte vi att det var dags att börja potträna vår tvååring. Men det tyckte inte hon. Hon var inte ett dugg intresserad. Så vi sköt det på framtiden. Till för två veckor sedan, då hon plötsligt sa att hon inte ville ha blöja längre. Sedan dess går hon på toaletten själv som vem som helst. Hon bara bestämde sig. Tänk att det kunde gå så lätt.

En annan sak som jag inte hade kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi var att jag skulle höra Peter beklaga sig över att barnen sover för länge om morgnarna. Med tanke på att de börjar nio på dagis, och Osvald har varit ganska morgonpigg, har stressiga morgnar inte varit något stort problem hos oss. Men plötsligt började de sova till halv åtta och hann inte mycket mer än smaka på frukosten innan det var dags att klä på sig overallerna. Och plötsligt stod Peter där och sa att det vore bra om de kunde vakna lite tidigare.

Det kanske är början på en ny fas i livet? Eller bara vintertid?

På fars dag (en liten hyllning å mina barns vägnar)

För förra årets hyllning kolla här!

Med Stickan på axeln

Jag har jobbat så himla mycket de senaste dagarna. I går kväll kändes det som om hjärnan kokade. Så jag stängde igen datorn och plockade fram symaskinen och sydde en ny väska. Det är ett tyg av Stig Lindberg. Jag har ett par meter av det här hemma och kan aldrig bestämma mig för vad jag ska göra av det.

Fast just den här lilla biten hade jag på väggen när jag bodde i Kransen. Fint att den kunde komma till nytta igen.

Hej igen

Okej, jag försvann lite. Jobbade ganska mycket, började en kurs i formgivning, tänkte en hel del, pussade så mycket jag kunde på barnen och åkte till Italien där hösten ännu inte hade vunnit över rosenbuskarna. Men nu är jag tillbaka och ska försöka börja blogga igen. Det känns fint.