Drömmen om landet

I måndags köpte våra vänner ett stort hus på landet. Eller nej, de köpte två stora hus på landet. Det ena på 365 kvadrat och det andra på 140. För sammanlagt 1,3 miljoner. Det var lika mycket som de gav för sin trea på 70 kvadrat här i närheten för fem år sedan. Jag visste ju att man fick betydligt mycket mer för pengarna om man bara flyttade lite längre bort från Stockholm, men inte att man kunde få så mycket!

Vi bor fyra personer (varav en förstås är väldigt liten) i en trea på 65 kvadrat, och ganska ofta drömmer vi om att flytta till något större. Vi älskar den här lägenheten, det är högt i tak, vi har utsikt över hela Stockholm och Vinterviken, öppen spis och en ganska stor balkong. Det är helt nära både till stan och naturen. Och om man jämför med många andra på jorden bor vi inte jättetrångt. Men eftersom vi jobbar hemma och måste ha ett arbetsrum, har barnen inget eget rum och deras saker är precis överallt. Så på sikt måste vi flytta.

Problemet är att vi inte kan bestämma oss för vad vi vill. Ena dagen vill vi flytta ut på landet för att ha råd att bo stort och ha en trädgård som barnen kan leka i. Nästa dag vill vi bo i en öppen vindsvåning i Beirut. Typ. Det är som att vi vill så mycket, men inget tillräckligt mycket!

För det är inget alternativ som är perfekt. Å ena sidan vill jag att både vi och barnen ska ha egna rum och en trädgård att leka i. Och då måste vi flytta en bit bort för att ha råd, i alla fall om vi vill ha råd att resa och skriva och leva och inte bara arbeta. Å andra sidan vill jag bo nära stan för att ha nära till vänner och kulturutbud. För även om ett hus på landet skulle ha plats för vänner att hälsa på och bo över, är jag rädd att den där vardagliga kontakten skulle försvinna och att vi skulle känna oss helt isolerade.

Så när våra vänner i går frågade om vi ville hyra det mindre huset på 140 kvadrat av dem, blev jag rätt frestad. Tänk att få prova på livet på landet utan några krav. Och att ha roliga kompisar precis inpå knuten. Och en trädgård. Precis vid en sjö. Det lät ju helt fantastiskt.

Men så kom vi på att Peter inte ska vara hemma längre än till nästa höst och att det skulle ta en och en halv timme för honom att ta sig till jobbet. Och det känns inte alls så lockande att ägna tre timmar om dagen åt att pendla. Och när vi såg bilderna på huset som verkligen hade potential att bli ett drömboende, om man bara renoverade lite, så insåg jag att jag inte alls vill hyra ett hus, utan äga det, så att jag kunde fixa det precis som jag vill ha det.

Så vi tackade nej. Och insåg att det kanske är ganska bra här ändå. I alla fall tills vi kommer på vad det är vi vill.

Alla dessa val. Det här privilegierade medelklasslivet kan ju ta knäcken på vem som helst.