En pojke som heter Tendai

I november åkte jag och min syster till Malawi i södra Afrika. Jag har massor av bilder att visa därifrån, så mycket att berätta. Jag tror att jag börjar här, hos den här pojken som heter Tendai och är 11 år. Jag vet nämligen att några av mina läsare är intresserade av att höra hur det har gått för honom.

För ett år sedan ganska exakt drabbades Tendai av en hjärntumör. Läkarna bedömde att han skulle dö om han inte opererade bort den, men att operationen var för komplicerad för att utföras i Malawi. Så han var tvungen att åka till Indien. Staten kunde betala för vården, men inte för själva resan eller uppehället i Indien. Det skulle kosta motsvarande 10.000 kronor och de pengarna hade inte hans familj.

Tendais pappa Michael hade hjälpt min syster med hennes forskning och nu när han vände sig till henne för att be om råd, startade hon en insamling bland sina vänner. Inom loppet av ett par dagar hade vi samlat ihop pengarna som behövdes för att Tendai och hans pappa skulle kunna åka till Indien. Operationen gick bra och i dag är Tendai så gott som återställd. Han tycker om att spela fotboll och trivs i skolan.

När jag och min syster kom till Malawi i höstas ville Tendai träffa oss. Det ville vi också förstås, så vi hälsade på honom i hans skola. Det var en helt vanlig kommunal skola i huvudstaden Lilongwe.

Det här är Tendais lärare. Just den här dagen undervisade hon två klasser eftersom hennes kollega var sjuk.

Det var över 160 elever i klassrummet. En del fick sitta på golvet för att få plats.

Men kanske att de hade tur som hade ett klassrum. Andra klasser fick sitta utomhus, under träden på skolgården.

Malawi är ett av Afrikas och världens fattigaste länder. Att gå i grundskolan här är gratis, men alla barn måste ha en skoluniform och den får de betala för själva.

Även skolböcker kostar pengar och det innebär att många familjer inte har råd att låta sina barn gå i skolan. Det är något som särskilt flickor drabbas av, eftersom fattiga familjer ofta väljer att prioritera sönernas skolgång.

På så vis har Tendai ändå haft det bra, som har råd att gå i skolan. Just den här dagen fick han ha vanliga kläder, eftersom han skulle besöka sin pappa på sjukhuset efter skolan. Michael hade nämligen insjuknat i en magåkomma veckorna innan vårt besök. Jag önskar så mycket att jag kunde säga att Tendais historia slutade lyckligt, att han blev frisk från tumören och att sedan var allt bra. Men strax efter att vi kom hem från Malawi kom nyheten att hans pappa dött av sin sjukdom. Det känns så obeskrivligt sorgligt. Vi håller fortfarande på att undersöka om det finns något vi kan göra för att han åtminstone ska kunna gå kvar i skolan.

En julklapp för årets alla dagar

Varje år gör vi en väggkalender med bilder från året som gått och ger till släkten i julklapp. På så vis är barnen alltid närvarande i deras liv, även om vi inte kan ses prick hela tiden. Så här såg den ut i år, 2014 års kalender. Och här är bilderna vi valde, månad för månad:

Januari är ju Ofelias månad. Det är då hon fyller fyra år. Den här bilden är i ärlighetens namn inte tagen i januari förra året, men den är en av mina favoriter på henne. Kanske för att det är prick så här hon är. Världens gladaste unge. För det mesta.

Den här helt underbara bilden på Osvald togs i februari förra året, så den passade perfekt för årets andra månad. Det är Peter som har fotograferat här hemma i köket.

Ofelia igen, med nymålade marsnaglar.

 April är påskmånad och vad passar bättre då än en helt sjukt gullig liten påskkärring?

 En försomrig liten matros i maj.

Och en midsommarpimpad Osvald i juni.

 Smultron på tråd i juli.

Och en liten påminnelse om att ta vara på sommarens sista dagar och ta så många kvällsdopp man bara kan i augusti.

 För sedan blir det september och höst. Men det gör ju inte så mycket om man har ett sådant här fint paraply.

I oktober kände vi för en bild på båda barnen, så det fick bli den här. Två lekande höstbarn i mossan...

... eftersom vi ville ha den här glada ungen i november. Det kan behövas, när världen utanför börjar bli lite dyster.

Och sist, så klart, två juliga tomtebarn i december.

Tomtar, skattkartor och pepparkakor på tråd

En egyptier och en epigon på e-fest

I november varje år ställer Emma och John till med bokstavsfest där alla ska klä ut sig till något som börjar på årets bokstav. I år hade turen kommit till bokstaven E. Jag tänkte först vara engelsk konfekt, men ångrade mig i sista sekund – och det var tur för det var en annan tjej som kommit på samma briljanta idé. I stället bestämde jag mig för att vara egyptier.

Peter var utklädd till epigon (efterapare och osjälvständig efterföljare) vilket han gestaltade genom att efterapa mig. 

Därför såg han också ut som en egyptier. Så smart!

Det enda jobbiga med våra kostymer var att vi var tvungna att hålla oss i profil hela tiden. Vi övade lite innan för säkerhets skull.

Till slut kändes det som att det satt. Då tog Peter på sig sina sandaler och så åkte vi genom vinterkvällen till festen.

Och vet ni? Vi vann pris i kategorin "mest lika". Hur flott? Särskilt som det var så många andra som var så bra utklädda. Om ni är nyfikna kan ni kolla in den fina filmen som Elsa Billgren gjorde och lade upp här.

Familjen som valde att flytta från Södermalm till ett palestinskt flyktingläger när de fick barn

 I maj förra året åkte jag och kameran till Jenin på palestinska Västbanken.

Jag skulle göra ett reportaget om den här familjen som valde att flytta till ett flyktingläger för att driva Frihetsteatern och göra livet för barn och ungdomar i lägret lite bättre.

 Jag var där i tre dagar och följde dem i deras vardag.

 Gick på marknaden...

... och fotograferade tvååringen när hon lekte med grannflickan.

 Jag följde med till hennes dagis...

... och till Jenins enda lekpark som ligger trasig och nedgången precis utanför flyktinglägret.

 Jag hängde med familjen i köket som de delade med en annan familj...

... och följde med när minstingen hälsade på på teatern.

 Nu finns reportaget ute i senaste numret av Vi föräldrar.

Där kan du se fler bilder och läsa om hur livet i ett palestinskt flyktingläger ser ut, både för den här familjen och för de som faktiskt inte kan välja att bo där eller inte. Läs om familjens rädsla för att något ska hända barnen, om känslan av att inte kunna välja att inte engagera sig, barn som lär sig arabiska och glädjen i att träffa så många spännande människor från hela världen. Spring och köp vetja!

Från oss alla till er alla...