Mamma tar semester

Första våren med Ofelia hängde jag nästan jämt med mina kompisar Ella och Lotta och deras bebisar Olga och Vilja. Vi gick på konstutställningar, hade picknick och drog våra vagnar kors och tvärs genom stan. Men när våren tog slut tog mammaflocken en paus.

Och när vi sågs igen efter sommaren fick jag veta att de hade varit och fjällvandrat med sina bebisar. Ja, ni läste rätt. De tog tåget upp till fjällen och vandrade ut i vildmarken med 30 kilo tält, spritkök, sovsäckar, blöjor, våtservetter och bebis på ryggen. Historien är ju full av män som ger sig ut i naturen för att finna sig själva. Men vad händer när en mamma ger sig ut i vildmarken? Det ville Ella utforska i en radiodokumentär.

Olga och thermos på fjället. Bilden har jag lånat från SR.

Jag kommer ihåg att jag blev lite sårad över att de inte frågat mig om jag ville följa med. Men också väldigt lättad, eftersom jag aldrig hade pallat att bära så tungt. Jag som är så himla klen i axlarna får ju huvudvärk av att bära ryggsäck och tycker att rullväskan är en av de tre bästa uppfinningarna någonsin.

Nu finns dokumentären uppe på Sveriges Radios hemsida, och den är så himla bra. Här kan ni lyssna på den. Den är nästan en timme lång, men passa på medan ni lagar middag eller nåt.

Osvald på bokcirkel

Boken vi läst den här gången väger nästan lika mycket som bokcirkelns senaste medlem.

Det här är inte en modeblogg men...

... så här ser jag ut i höst.

 "Nybliven mamma"-tiden är kanske inte den period i livet då man är sitt snyggaste. Jag har liksom inte tid att piffa mig så mycket, och det spelar egentligen ingen roll, för efter en timme har jag ändå mjölk- och dregelfläckar överallt. När man ammar är klädvalet dessutom något begränsat. Klänning går till exempel helt bort, om man inte vill dra upp kjolen till armhålorna varje gång barnet ska äta. Därför är färgglada strumpbyxor perfekt.

De piggar ju upp vilken beige och bebiskladdig klädsel som helst.

 Och skorna. När en kompis skulle beskriva hur mycket hon tyckte om sina skor sa hon att när hon köpte dem förstod hon plötsligt vem hon var - hon var ju hon i de där skorna. Riktigt så känner jag inte för de här kängorna. Men jösses vad sköna de är.

Om jag hade jättemycket tid...

... skulle jag bland annat kunna brodera en korsstygnstavla med det här motivet.

Kolla vad vi hittade i badbaljan

Bubbel

Den här helgen var jag och Peter bjudna på olika fester både på fredagen och lördagen. Vi tänkte gå på en grej var, men eftersom Ofelia inte träffat min syster på ett tag, frågade vi henne om hon hade tid att hänga med Ofelia någon av kvällarna. Och tänk vad flott - hon kunde både fredag och lördag kväll. Så i fredags gick jag och Peter (med Osvald sovandes i selen) tillsammans på boksläppsfest och bubbelmingel för den här fina boken.

Och i går kväll var det jag som kastade mig i väg till Kungsholmen för att gå på champagnefest hos Helena, när Osvald somnat för kvällen. Han lägger sig vid sjutiden för att sova till efter midnatt innan han äter igen, och så länge tänkte jag ändå inte vara borta. Det gick jättebra. Osvald sov fortfarande gott när jag kom hem vid halv elva. Jag hade nog kunnat stanna längre, men när jag hörde mig själv säga till de andra gästerna att jag skulle gå tidigt eftersom jag hade en två månader gammal bebis utan mat där hemma, blev jag helt kall inombords. Osvald! Min lilla lilla bebis. Jag reste mig upp, tackade för mig och sprang hela vägen till bussen.

Men ändå - fest och champagne två kvällar på raken. Himla lyxigt så här mitt i livet som småbarnsförälder.

Kallt

Tänk att det bara var en vecka sedan...

... som det var sådan sensommarvärme...

 

 ... att vi gick utan jackor till parken.

 Ja, det är faktiskt lite svårt att föreställa sig i dag.

Dags att klippa mig

Ofelias nya favoritbok är Sagan om det röda äpplet. Det finns många saker att titta och peka på i den, och det är bra för då lär hon sig nya ord. Men härom dagen pekade hon på hunden på omslaget och utbrast förtjust: "Mamma!"

Hon är inte så gammal så det skulle förstås kunna avfärdas som tokerier. Men ungen har ju rätt! Den där hunden har precis samma frisyr (öron) som jag.

Väninnorna och jag

I går intervjuade jag författaren till den här nya boken: Väninnorna och jag. Och medan jag läste den funderade jag mycket över hur umgänget med våra vänner förändrats sedan vi blev småbarnsföräldrar. Jag tänkte nog före jag fick barn att jag skulle kunna umgås med kompisar precis som vanligt, bara det att barnen skulle vara med. Så blev det inte. Villkoren för att ses är helt annorlunda nu för tiden. Och medan det gjort att vissa vänskaper fördjupats, har andra nästan satts på paus. Och det är väl som det är. De vänner som är något att ha finns förhoppningsvis kvar.

Men det betyder ju inte att man klarar sig utan dem hur länge som helst. Och lite får man ju anstränga sig också.

Så när jag drabbades av akut längtan efter det här gänget, kastade jag mig ner framför datorn och bokade varsin tågbiljett åt mig och Osvald. I början av november åker vi och hälsar på Hanna och co.

Och om jag och Sofia slutar att ringa om varandra, kanske vi kan hitta en helg då vi kan hälsa på henne i Amsterdam?

Gymmar lite med Laban och gänget