Det gick!

Osvald överlevde förstås. Flaskan vägrade han, men det gjorde inget för Peter höll honom mätt och belåten med gröt och plommonpuré. Min lilla bebis, så oberoende och självständig plötsligt.

I går började han dessutom ropa MA-MA-MA-MA-MA efter mig. Naturligtvis en slump, men ändå. Fortsätter han i den här takten kan han väl säga väderleksrapport innan Ofelia har lärt sig att säga väder!

Hur ska det gå? (del 2)

Min andra stora ångest den här veckan är Göteborgsresan som jag har tjatat om sedan i mitten av december. Målet var ju att Osvald skulle ta flaskan OCH äta lite vanlig mat, så att han och Peter skulle klara sig utan mig en hel dag.

Det har inte riktigt gått som jag hoppats. Osvald har inte förstått allvaret och har inte alls varit angelägen om att börja äta riktig mat. Han har egentligen bara gapat stort efter fruktpuréer, rån och vindruvor (typ sånt som man inte står sig på), och varje gång han har testat mer ordentlig mat har han blivit hård i magen. Han har förvisso börjat bli kompis med flaskan, men tycker fortfarande att det är en förolämpning när Peter ska försöka mata honom med den.

Men ja, nu sitter jag här på tåget till Göteborg och kommer inte hem förrän om elva timmar. På något vis måste han klara sig. Till råga på allt är Ofelia hemma från dagis med 39,5 graders feber, så Peter har att stå i. Och eftersom Osvald lät lite täppt i näsan och knappt åt alls i natt eller var det minsta intresserad av mat innan jag for, misstänker jag att han också håller på att bli sjuk. Han som är så liten. Det enda som är bra med det är att han kanske inte har så mycket aptit då, och därför inte kommer att sakna mig lika mycket.

Inte får jag veta hur det går heller, för jag har bett Peter att inte skicka några negativa rapporter förrän EFTER att jag har hållit min föreläsning. Ångest!

Men. Nu ska jag fokusera på att få ihop ett litet bildspel till min föreläsning. Och försöka bestämma mig för vad jag ska prata om.

Ps. Man vet att man behöver nytt skrivarpapper när man har skrivit ut sin föreläsning på Ofelias gamla teckningar.

Hur ska det gå?

Det har varit lite dåligt med bloggandet de senaste dagarna för jag har inte haft en lugn stund. Peter tog på sig islandströjan och for till havet med sitt manus, och då passade dagisbacillerna på att slå till på allvar, så att Ofelia måste vara hemma med 39 graders feber.

Men det har gått väldigt bra, för hon kunde sova hos min syster första natten. I natt hade jag båda barnen själv och med en hungrig bebis på ena sidan och en febrig liten tvååring som sover oroligt blir det inte så värst mycket sömn. Men det funkar.

Då finns det sådant som är betydligt svårare. Som att säga hej då till min syster som flyttar till Malawi i morgon. Jag vet faktiskt inte hur det ska gå.

 Min fina syster. Hon har hjälpt oss så mycket och har blivit så himla viktig för Ofelia.

 Ofelia sover över hos Anna Karin titt som tätt, inte för att vi behöver barnvakt, utan för att de har så roligt ihop. Och jag är så otroligt glad över det. Att Ofelia har andra människor som hon är precis lika trygg med.

Ett halvår dröjer det tills vi ses igen. Och shit vad vi kommer att sakna henne. Jag fattar faktiskt inte alls hur det ska gå.

Dags att börja öva så smått för körkort år 2029

Födelsedagsmorgon

 I dag är ingen vanlig dag, för i dag är Ofelias tvåårsdag!

Vi förberedde oss redan i går kväll.

 Hängde ballonger i lampan och på hennes stol och sånt.

Och så blev det födelsedagsmorgon. Ofelia blev väldigt glad för ballongerna.

 Osvald ville ge en födelsedagskram.

 Och fick en puss tillbaka.

 Sedan var det dags för tårta. En minisemla.

 Först måste man blåsa ut ljusen.

 Ett i taget.

 Och sedan kan man smaka.

Osvald fick titta på. Han var lite trött eftersom han och jag varit uppe sedan sextiden och laddat.

 Sedan var det dags för paketöppning. Ett runt paket. Vad kan det vara?

 Spännande spännande.

 En fotboll!

 "Min boll".

Och så var det med den fina födelsedagsmorgonen. Mitt lilla solsken, tänk att du har funnits i två år.

När Ofelia brer smörgåsar

Hon äter ju ändå bara smöret, så det är lika bra att koncentrera det på ett ställe.

Ibland slinker delar av själva brödet också ner, men kanterna låter hon bli.

 Även på kantlösa bröd.

Pippi, pärlor och ett gäng pannkakor

När vi fick hem en julledighetslapp att fylla i från dagis i början av december tänkte vi att Ofelia bara skulle vara hemma en vecka. Hon brukar ju klättra på väggarna efter några dagar. Men sedan kändes det inte bra att lämna henne på dagis när så många andra barn var lediga, så det slutade med att hon var hemma i två och en halv vecka. I går var sista dagen. Här kommer det, Ofelias första jullov, i 12 bilder:

En bra sak med julen är att man får en massa nya leksaker att leka med. Ofelia (dvs vi) hade mest önskat sig pysselgrejer i julklapp, så vi har ritat, målat och gjort pärlhalsband som om det gällde livet.

 Jag och Peter turades om att sova ut om förmiddagarna och ibland var det redan dags för lunch när jag kom upp. Amerikanska pannkakor med facon till exempel. (Facon uttalas fejkon och är fejk-bacon gjord på soja för oss som inte gillar att äta grisrumpa).

 När Ofelia leker vill hon gärna att Osvald ska vara med och leka samma sak. Just nu är hon mycket för skojiga hattar.

 När vi tröttnade på att vara inomhus tog vi på oss en massa kläder och gick och fikade i Vinterviken. De här gulliga tofflorna har förresten Peters kompis Helena filtat åt Ofelia en gång i tiden. Nu får de värma Osvalds fötter.

 Medan Ofelia sprallade loss i lekparken i Aspuddens djurpark...

 ... sov Osvald gott i friska luften.

 En dag kom barnens mormor hit och lekte.

En annan dag var vi ute hos Per, Stina och Julia.

Kusinmys.

 Och så var vi på födelsedagskalas och mer kusinmys hos Martin, Sara och Egil.

Vi sparkade boll tills ungarna blev helt svettiga...

... och fick ta igen sig med en Bamsetidning i sängen. På det hela taget ett himla mysigt första jullov alltså.

En hemgjord halsduk

I går fick jag äntligen ändan ur vagnen och gjorde färdigt det sista på en barnhalsduk som jag började sticka på för väldigt länge sedan:

Tanken var att den skulle få fransar också, men jag vet inte var jag har lagt garnet så det får bli en franslös halsduk.

Röd och mjuk och mysig. Precis som man vill att en halsduk ska vara. Jag köpte en sådan där fleecekrage åt Ofelia i höstas, men den satt så tajt, så jag lämnade tillbaka den. Det är något väldigt tillfredsställande i att se barnen i plagg som man har gjort själv. Och ofelia verkar tycka mycket bättre om den här halsduken.

Osvald också tror jag.

Balettövningar

 Första position.

 Andra.

 Tredje position...

 ... och fjärde.

 Och så tar vi det från början, tillsammans den här gången.

Nyårslöfte 1: Fotografera mer och bättre

Jag har ju en idé om att dokumentera varje år för sig i en egen fotobok. Så nu har jag ägnat de senaste kvällarna åt att gå igenom bilder från 2010. De är hur många som helst. Tusentals. Ändå är jag så himla arg på mig själv för alla bilder jag INTE tagit. Och alla bilder jag tagit som inte blivit bra.

Då var 2010 ändå ett bra fotoår. Det var ju det året vi blev föräldrar och vi tog förstås en miljon bilder på Ofelia. När jag började blogga under hösten började jag också dokumentera vår vardag mer ordentligt, och tog en massa foton som jag är jätteglad för nu. Men det saknas ändå bilder på vänner och släktingar. Jag har ju skrivit om det förut, att jag glömmer att ta fram kameran när vi träffar andra, för att vi är så upptagna med att försöka umgås.

Jag gissar att jag kommer att bli ännu argare på mig själv när jag tar mig an förra årets bilder. 2011 började som ett uselt fotoår. Vi tog nästan inga bilder alls med kameran. Jag vet inte varför, vi kom bara av oss. Det var först i slutet av juli, när Osvald kom som jag började fotografera igen. Och när jag bestämde mig för att återuppta bloggandet, blev jag genast bättre på att dokumentera vardagen.

Men sedan blev jag ju så förtjust i instagram och blev lat och lämnade kameran hemma och fotograferade med mobilen istället. Och visst blir det roliga bilder med instagram, men det är en helt annan sak med en riktig kamera. Bildkvalitén är ju tusen gånger bättre.

Så nu har jag bestämt mig för att göra 2012 till mitt bästa fotoår hittills. Jag ska fotografera mer, alltid ha med mig kameran när jag träffar släkt och vänner och inte glömma bort att plocka fram den. Och så ska jag och Osvald gå en fotokurs för att lära mig att ta bättre bilder. Vi börjar redan nästa måndag och är väldigt peppade. Sist men inte minst ska jag investera i ett bra inomhusobjektiv med bättre ljuskänslighet. Nu får det faktiskt vara slut på suddiga bilder.