Du och jag och världen

Det är inte bara jag som fascineras av att dokumentera barnens utveckling. Sedan Ofelia föddes har Peter då och då tagit bilder av sig själv med henne i famnen när de står framför fönstret i vardagsrummet och tittar ut över stan. Bildserien kallar han Du och jag och världen, och här ser ni de fyra första delarna. Jag tycker väldigt mycket om dem.

Körsbär, mandel, fikon (och historien om hur lätt tre kan bli sex).

Vi gillar ju temafester här hemma. Eftersom jag köpte den här fantastiska boken av Linda Lomelino i början av sommaren och kom på hur gott det är att göra egen glass, bestämde vi oss för att ha glasstema när Osvald fyllde två. Att vi inte har någon glassmaskin och jordens minsta frys spelade ingen roll. Det gäller bara att vispa i glassen då och då under infrysningen och att ta en vecka då man äter upp alla gamla fiskfiléer, sojakorvar och qournfärspåsar som ligger i frysen och tar plats. Det är inga problem. Det svåra är att välja smak på glassen.

 Vi tänkte att tre smaker vore rimligt. Något säkert kort åt barnen, som vanilj.

 Och den med fikon, honung och madeira åt oss vuxna.

 Och så en mittemellan, en som funkar både för barn och vuxna. Som choklad. "Fint, då har vi tre", sa Peter.

Fast sedan kändes det som att vi borde ha något bärigt också. Som hallon! Och receptet för jordgubbsglassen var ju så enkelt, så vi tänkte att om vi bara byter ut jordgubbarna mot hallon så borde det inte vara mer komplicerat med fyra smaker i stället för tre.

Det var bara det att sedan när vi skulle handla ingredienserna kände jag plötsligt att ska man nu göra egen glass så vill man ju ha lite spännande kombinationer. Som körsbärsglassen...

Den lät ju så himla god eftersom man blandade körsbär med rostad mandel och vit choklad. Och fem glassar... när man tänker efter är det inte så mycket mer jobb än att göra fyra. Särskilt som min syster hade erbjudit sig att passa barnen någon timme medan vi gjorde glassarna.

Och när vi nu ändå var i barskåpet och grävde efter körsbärslikören hittade vi en flaska mörk rom. Så himla bra, för romrussin är ändå en av de godaste glassarna och russin har man ju alltid hemma. Och dessutom är sex glassar noga räknat inte så fasligt mycket mer än fem.

Hur många kalas ska han ha egentligen?!

När Osvald fyllde år blev han uppvaktad med frukost på sängen och kalas. Då gjorde vi den här somriga tårtan (trots att det regnade och vi var tvungna att vara inomhus) och bjöd hem några vänner som var på besök i stan. Släkten var nämligen bortrest, så som det kan vara när man fyller år på sommaren.

I tisdags hade de kalas för Osvald på dagis. När jag hämtade dem på eftermiddagen påminde jag om att det blir ännu ett kalas på söndag, för släkten som äntligen har kommit hem.

Men hur många gånger kan man fira en två-årsdag egentligen, undrade Ofelia och frågade: "Blir han tre då?"

Lite loppisfynd, en ljusslinga och väldigt mycket färg

När vi gjorde om vårt gamla sovrum till barnrum lovade jag ju att visa bilder. Men jag kom visst inte längre än till den fina bokhyllan som min pappa byggde åt barnen. Så nu tar vi och kikar vidare. Den här gången tänkte jag visa hyllan där de har sina saker.

Själva hyllan som kommer från Stadsmissionen hade vi sedan tidigare. Först funderade jag på att måla om den. Jag tycker att det är så fint med gamla möbler i nya färger. Men den är ju fin som den är också, och då blir jag lite velig. För har man väl målat om något är det svårt att återgå till originalet.

Runt hyllan klättrar en ljusslinga med bollar i olika färger som jag köpte i julklapp åt P för många år sedan. Den tänder vi på kvällen. Det syns inte så här i dagsljus, men ni kan säkert föreställa er hur mysigt det blir. När jag började fantisera om att inreda barnens rum tänkte jag mig först ljusa pasteller och pudriga nyanser. Men alltså, barns saker är inte alls pudriga. De är färgglada. Så det var lika bra att bara bejaka det.

Ovanpå hyllan står tavlor och bilder i loppisramar och väntar på att komma upp på väggen. När som helst nu. När som helst!

Där står också äpplet som vi hittade i en antikaffär i Berlin i juli. Det är en ask egentligen, som man kan ha bra saker i.

På översta hyllan under äpplet har vi ritgrejer och lådorna där jag samlar barnens teckningar för vårt teckningsprojekt. Kan inte tjata nog om hur glad jag är över att ha börjat med det. Själva askarna är gamla kartonger som jag har klätt i Josef Frank-tapet. Det lilla turkosa som sticker fram till vänster om lådorna är...

... Osvalds bil. Den som fick honom att flämta av lycka när han öppnade paketet på sin tvåårsdag. Och den är ju fin, det tycker vi allihop. Ofelia älskar också att lyfta på motorhuven, öppna dörrarna och kolla in i bagageutrymmet.

Bredvid bilen står lite fina gamla burkar, perfekta att ha barnens pysselgrejer i. Den till höger är en ask för kroppspuder som jag köpte när jag gjorde en vintageguide i New York förra hösten. Nu innehåller den kritor.

 På nästa hylla har vi spel och pussel.

Barnens kassaapparat. Himla bra när man leker affär. Eller bara vill dra i spakar. Fin är den också. Trots att den är i plast.

På samma hylla står några av klossarna jag köpte åt barnen på Brooklynloppisen. Och bredvid dem skymtar några små resväskor. Vikten av resväskor och koffertar för barn har jag skrivit om förut.

På näst understa hyllan har vi bejakat det färgglada rejält med tre leksakslådor som rymmer det mesta. De kommer från Åhléns och börjar bli lite rangliga eftersom barnen har suttit och klättrat på dem.

Bredvid leksakslådorna står en finfin liten picknickväska som jag köpte för tio kronor på en loppis i Norrköping. Då innehöll den muggar, tallrikar och bestick.

 Men nu har de flyttat till spisen och lämnat plats åt barnens lego.

 På nedersta hyllan står deras böcker, de som inte får plats i den andra hyllan.

Och sedan får det inte plats så mycket mer på fyra små hyllplan.

Belly Belle, del 2

Här kommer ett smakprov från den andra serien bilder jag tog av H och hennes mage. Här kan ni se den första serien.

42 timmar i Dublin

 Om man går upp för den här trappan i Dublin...

... kommer man upp till det här lilla huset.

 Där sitter Peter och skriver i två veckor.

 Med den här fina parken utanför fönstret.

 Som en privat trädgård fast öppen mitt på dagen.

 Dessutom bor han granne med katedralen där Jonathan Swift ligger begravd.

I fredags åkte jag dit och hälsade på honom.

Vi gick direkt ut och åt fish'n'chips. Och drack Guinness förstås. Vad annars?

 Sedan blev det lördagsmorgon och vi mötte upp en poet som guidade oss genom stan.

 Förbi historiska byggnader...

 ... genom Temple Bar. Om man vill bli framgångsrik i den här stan bör man satsa på tegelsten.

 Annars är Dublin mest känt för att ha producerat storartad litteratur.

 Jag fastnade mest för de fina detaljerna.

 Sedan gick vi och åt en gorgonzolamacka precis som huvudpersonen i James Joyces Ulysses. Fast det blev det ingen bild på.

 Det blev det däremot på tågbiljetterna som tog oss ut ur stan.

 Och hela vägen till havet.

Atlanten alltså. Jag blev så himla glad, trots att jag var tvungen att kränga på mig strumpbyxor för första gången i sommar.

 Vi gick till restaurangen längst ut på piren.

 Drack champagne och...

 ... åt ostron. Är man vid havet så är man.

 Sedan satte vi oss nere vid vattnet och tittade på båtarna och pratade om skrivet och livet och hösten som kommer.

Tills det började regna. Då gick vi och drack afternoon tea. Så som man gör på irland.

När solen tittade fram igen åkte vi tillbaka in till stan.

Och sedan blev det kväll och natt och söndag morgon och dags för mig att åka hem till ungarna. 42 timmar kan gå otroligt fort ibland, om man har det otroligt bra.