Om man går upp för den här trappan i Dublin...
... kommer man upp till det här lilla huset.
Där sitter Peter och skriver i två veckor.
Med den här fina parken utanför fönstret.
Som en privat trädgård fast öppen mitt på dagen.
Dessutom bor han granne med katedralen där Jonathan Swift ligger begravd.
I fredags åkte jag dit och hälsade på honom.
Vi gick direkt ut och åt fish'n'chips. Och drack Guinness förstås. Vad annars?
Sedan blev det lördagsmorgon och vi mötte upp en poet som guidade oss genom stan.
Förbi historiska byggnader...
... genom Temple Bar. Om man vill bli framgångsrik i den här stan bör man satsa på tegelsten.
Annars är Dublin mest känt för att ha producerat storartad litteratur.
Jag fastnade mest för de fina detaljerna.
Sedan gick vi och åt en gorgonzolamacka precis som huvudpersonen i James Joyces Ulysses. Fast det blev det ingen bild på.
Det blev det däremot på tågbiljetterna som tog oss ut ur stan.
Och hela vägen till havet.
Atlanten alltså. Jag blev så himla glad, trots att jag var tvungen att kränga på mig strumpbyxor för första gången i sommar.
Vi gick till restaurangen längst ut på piren.
Drack champagne och...
... åt ostron. Är man vid havet så är man.
Sedan satte vi oss nere vid vattnet och tittade på båtarna och pratade om skrivet och livet och hösten som kommer.
Tills det började regna. Då gick vi och drack afternoon tea. Så som man gör på irland.
När solen tittade fram igen åkte vi tillbaka in till stan.
Och sedan blev det kväll och natt och söndag morgon och dags för mig att åka hem till ungarna. 42 timmar kan gå otroligt fort ibland, om man har det otroligt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar