Ett litet barnkök tar form

Jag måste ju visa den allra finaste lilla hyllan som min pappa har byggt till barnens kök. Över spisen hänger den och rymmer allt man kan önska.

 Ett hyllplan för tallrikar och brickor förstås.

Och ett för servisen som Ofelia fick av tomtenissarna när hon slutade med napp. Den kommer från Ikea och är så fin att jag skulle köpa en åt mig själv om jag bara var lite mer för espresso och kaffe i shots-storlek.

Slevar och slickepottar och sådant får också plats.

Och under tallrikshyllan finns krokar för kastruller, vispar och annat som är bra att ha lättillgängligt när man lagar mat.

 

Osvald kokar mycket soppor och steker fiskpinnar och köttbullar här. Ofelia är mer för att baka tårtor och ordna kalas.

Om de ska ta ut något varmt ur ugnen så har jag virkat en grytlapp åt dem. Fast de har inte jättestor användning för den för tillfället. De senaste veckorna har ugnen nämligen haft andra användningsområden, framför allt som säng åt Osvalds docka. Bebisar gillar ju när det är trångt och lite varmt... Det vet ju alla.

Ett hjärta av ekollon i en värld av skimrande guld

Efter den vackraste av somrar kom den vackraste av höstar. I helgen städade vi runt huset, räfsade ihop löven och lade i säckar. Ofelia samlade ekollon och jag passade på att springa efter kameran och ta några bilder. Fotografen i mig förstår inte alls varför höstlöven måste bort. De är ju hur fina som helst.

Höstskalor

Vilken skurk!

Ofelia på bussen som står och väntar på avfärd på Liljeholmens bussterminal: "Titta någon har ställt en bil där. Det får man inte!"

Osvald: "VEM har ställt den där? Vilken skurk!"

Ofelia: "Ja, vilken tjuv!" (Vänder sig till resten av passagerarna) "Vi måste ta fast tjuven allihop."

Jag: "Ni två kanske kan ta fast tjuven?"

Ofelia och Osvald (med mycket skeptiska miner): "Nääe, vi är för små."

Ofelia: "Tjuvar är jättesnabba. Men du kan göra det mamma, du springer jättefort."

En kärleksförklaring i svartvitt

Osvalds planta och en kram till min morfar

Ni undrar kanske hur det går med Osvalds planta? Den han fick av sin moster när han var alldeles ny. Då var den bara ett litet skott från en planta som i sin tur börjat som ett litet skott på en av min morfars gamla krukväxter som i sin tur börjat som ett skott på en planta som tillhörde min morfars far. Och det är ju en helt underbar historia i sig, men eftersom min morfar blev sjuk när Osvald kom och dog kort därefter, har den här växten en alldeles extra speciell plats i mitt hjärta. Så jo, tack för att ni frågar, det går ganska bra med den. Men innan vi tittar närmare på hur den ser ut i dag, tar vi och kikar tillbaka lite i tiden.

 När osvald fick den såg den ut så här. Både den och Osvald tre dagar gamla.

 En månad senare hade den vuxit rejält. Det händer så mycket där i början.

Vid två månader var den redan så här stor. Och redan lite sned. Som ni kommer att se har den aldrig riktigt rätat upp sig.

Här är Osvald och plantan en sisådär åtta-nio månader. Och nu går utvecklingen långsammare.

I dag ser plantan ut så här från sidan. Lite drygt två år gammal, fortfarande sned och med tolv stolta blad. Ett är kanske lite slitet av tiden, men ändå. Jag vet inte vad morfar hade sagt om han såg den. Säkert hade han med sina gröna fingrar kunnat ge något gott råd för hur den skulle bli både rakare och tätare.

Men morfar, det spelar ingen roll hur mycket jag än vrider och vänder på den, den lutar lika mycket ändå, helt oberoende av ljuset. Kanske att den skulle stå mörkare? Inte som nu i direkt solljus? Bara så att du vet morfar, så är jag bättre på pelargoner. Varje år tar jag nya sticklingar. I februari-mars någon gång, precis som du lärde mig. Och varje gång tänker jag på dig.

Till tomtenissarna från Ofelia

I går var det dags att sluta med napparna en gång för alla. Ofelia tog fram en liten papperskasse och skrev en hälsning på den.

Vi har pratat en hel del om vem som skulle få napparna. Först tänkte hon ge dem till kattungarna på Skansen. Men sedan bestämde hon sig för att tomtenissarna skulle få dem i stället. Det är alltid bra att hålla sig väl med Tomten. Kanske spelade det även in att hennes kusin Julia gjorde så. När man ska göra något svårt känns det tryggt att veta att någon annan har gjort samma sak och klarat av det. Plus att kattungar har ju inte napp. Det vet ju alla.

 

I kassen lade hon de sista napparna. Utslitna och älskade. Och så lade hon ner en teckning och ställde ut alltihop på balkongen. Osvald slängde visst också ner en napp i sista sekund.

Sedan var det bara att vänta. Tomten kommer ju alltid när man minsta anar, så man kan lika gärna göra något annat. Äta middag och leka kurragumma till exempel.

Men sedan, precis när hon började ångra sig lite grann och längta efter den där nappen. Då gick hon ut på balkongen och kollade om de fanns kvar.

Och kolla vad som låg där i stället. Paket. Två stycken närmare bestämt. Med en liten servis i, med koppar och fat, tallrikar och skålar. Precis som Ofelia önskat sig. Vilka snälla nissar.

Sedan kan det hända att hon ångrade sig bittert precis vid läggningen. Kanske att hon skrek "Det är inte roligt längre". Men det gick.

Nu ska vi snart på bio för att fira framgången. Det kanske verkar fjuttigt på håll. Men det här är nog det svåraste Ofelia gjort. Att sluta med nappen som hon somnat med varje kväll sedan hon var alldeles ny. Det är inte så fjuttigt. Inte fjuttigt alls faktiskt.

Små framsteg

Osvald är i trotsåldern, vägrar klä på sig och skriker som en galen av frustration när han inte lyckas formulera sig eller får som han vill. Alla utvecklingssteg är verkligen inte bara av godo. Men vi gör små framsteg på andra plan, och kanske att man måste fokusera på dem, tänkte jag nyss när jag torkade av köksbordet och upptäckte att Osvalds stol inte längre är så där småbarnskladdig som den brukade vara. Det är ändå ett steg i rätt riktning. Liksom att Ofelia har lärt sig cykla. På riktigt, på en riktig cykel utan stödhjul! Och på lördag, då ska hon sluta med nappen en gång för alla. Det har hon förvisso sagt ett bra tag nu, men den här gången, ja den här gången ska vi se till att det faktiskt blir så.

Under mitt paraply

Okej hösten, du kan komma nu. Vi är redo. För vad gör det väl att regnet faller, när man har ett paraply som lyser upp hela världen?