Feberbarnet

Jag måste jobba i kapp i morgon, ligger så hopplöst mycket efter, men nu packar jag ändå ihop jobbet för dagen och går och hämtar mina små. Det var med stor ångest jag lämnade dem hostiga på dagis i morse. Särskilt Osvald som har varit hemma med feber hela veckan och grät för att han inte ville gå dit. Bilden av hans lilla bleka rufsiga gestalt som vägrade se mig i ögonen när jag vinkade hej då har skavt i mig hela dagen. Men jag måste ju hinna jobba. Kan inte vara hemma mer, inte nu när febern släppt. Jag ska ju göra en hel tidning innan den 30 januari. Stressen stressen.

Men nu ska jag släppa den. Hämta barnen och kicka i gång fredagsmyset. Krama dem friska. På söndag blir det ju kalas för den stora som fyller fem.

Glad fredag på er!

Välkommen du lilla

I går förmiddags, när nattens snöfall hade målat hela staden vit, blev jag moster till Lilla E.

Tänk att jag fick vara med när du kom. När du låg där alldeles ny och blinkade nyvaket mot ljuset. Inte det minsta klagade du, som om det var helt självklart att det var där på din mammas mage du skulle vara. Och det var det ju.

Med ens blev världen som jag känner den, lite finare, lite ljusare. Välkommen hit du lilla glitter. Vi är många som har längtat efter dig.

Tjuvlyssnat ur livet: En jullovsmorgon

Peter åker tidigt till jobbet och det blåser storm utanför fönstret där jag sitter inlindad i en filt i soffan med tända ljus och dricker kaffe. Det är jullovet då vi vände på dygnet och Ofelia kommer upptassande först framåt halv tio.

Osvalds lilla pyjamaskropp är alldeles varm när vi väcker honom och han sträcker på sig som en nyvaken kattunge. Sedan äter vi frukost och spelar Master mind. Reseversionen.

Osvald sätter dit fyra hemliga färgpluppar och jag ska gissa vilka.

OSVALD (STRÄNGT): "Tjuvkika inte, mamma!"
MAMMAN (BLUNDAR): "Nej då!"
OSVALD (HÖGT OCH TYDLIGT): "Blå... grön... gul... orange. Okej! Nu kan du gissa!"

Åh Osvald. Min lilla treåring. Underbar är vad du är.

Jämställdheten kan inte vänta

I höstas höll jag två kurser för journalister på Balkan. Kursen handlade om hur man kan kan applicera ett genusperspektiv på journalistiken för att bidra till en mer jämställd nyhetsrapportering. Precis innan jul åkte jag till Palestina för att hålla en liknande kurs för palestinska journalister.

Tyvärr blev kursen uppskjuten, så i stället för att åka till Ramallah åkte jag till Jenin. Där fick jag frågan om det inte finns viktigare frågor för palestinierna än genusmedveten journalistik när situationen ser ut som den gör.

Och det är precis vad de palestinska kvinnorättskämparna alltid får höra. Att jämställdheten och frågor som är viktiga för kvinnor måste vänta. "Vi befinner oss faktiskt under ockupation".

Men nej. Jämställdheten kan inte vänta. Kampen för jämställdhet måste ske parallellt med kampen mot ockupationen. Ett förtryck får aldrig rättfärdiga ett annat förtryck.

Jag tror att medierna spelar en viktig roll för jämställdheten i ett samhälle. Att både kvinnor och män får komma till tals borde vara självklart. Men om man tittar på nyhetsrapporteringen globalt, utgör kvinnorna bara en fjärdedel av de som får uttala sig. Fyra av fem experter i nyheterna är män, medan kvinnor mest får uttala sig om sina egna personliga erfarenheter – eller i egenskap av att vara just kvinna/mamma/hustru.

Det är ännu tydligare i rapporteringen från konflikthärdar som Israel/Palestina. Där är det nästan bara manliga experter, generaler och politiker som får analysera konflikten, medan kvinnorna står och gråter i bakgrunden.

Och det är problematiskt. Om medierna osynliggör kvinnor och främst låter män uttala sig lär vi oss att det bara är mäns åsikter som spelar roll. Att det bara är män som kan förstå och förklara vår omvärld. Om kvinnor bara porträtteras som passiva offer, påverkar det hur vi ser på kvinnors möjlighet att själva kunna påverka sin situation.

Dessutom går vi miste om viktiga perspektiv. Det finns ju nästan lika många perspektiv som det finns människor. Om vi bara låter ena könet uttala sig får vi bara höra en liten del av verkligheten. Det säger egentligen sig självt.

Om kvinnor och män alltid beskrivs på stereotypa sätt förstärker vi dessutom fördomarna och normerna som talar om för kvinnor och män hur vi ska se ut och bete oss för att passa in.

Det begränsar flickors och pojkars möjligheter att själva välja hur de ska bete sig och leva sina liv.

Så jo, jag tycker nog att den här frågan är lika viktig som någon annan, i alla länder.

Ps. Bilderna togs under mina dagar i Jenin. Flickorna i skoluniform träffade jag på en fotoutställning. Hon närmast kameran heter Aya. Kvinnan som syr tillhör ett kvinnocenter som arbetar med att stärka kvinnors ställning i flyktinglägret, bland annat genom att erbjuda utbildning och arbete i sömnad. Den lilla blåögda flickan som leker med sin lillebror är förstås gulltrollet Jasmine, mina vänners dotter som snart fyller fyra.

Ps 2. Här kan du läsa om några palestinska kvinnor som stod upp och gjorde skillnad under året som gick. Självklart är de bara några exempel – det finns ju väldigt många fler.

Belly Belle

En väldigt fin sak som ska hända det här året är att jag ska bli moster till en liten E.

Min syster är förstår himla peppad!

O-barnen också. Jämt och ständigt är de framme och trycker sina små händer mot magen i hopp om att få känna en liten fot.

Vi är alla väldigt nyfikna på vem det är som ligger där inne och växer till sig. Men lite spänd är jag också. Jag ska nämligen få vara med på förlossningen. Och som ni ser på de här bilderna som jag tog i julas är det inte långt kvar...

En jullovshyllning och ett löfte

Jullov, vilken fin uppfinning ändå. Det här jullovet har dessutom varit ett av mina bästa. Någonsin. Vi har åkt skridskor, träffat vänner, hängt med släkten, badat, läst julklappsböcker, varit på teater, myst länge i sängen på morgnarna, knäckt nötter, spelat dinosauriespel, klätt ut oss, druckit glögg, varit på tårtkalas, gjort ballonghundar, vänt på dygnet och skjutit fyrverkerier (eller "fackerier" som barnen kallar dem).

Det enda jag inte har gjort är att blogga. Men det ska det bli ändring på nu. Mitt första nyårslöfte var förvisso att skaffa ICA-kort, men mitt andra får bli att blogga varje dag resten av januari!

Ps. Mitt tredje nyårslöfte måste nog bli att fixa en bättre bloggmall med stora bilder som inte blir pixliga. Men det kanske får vänta lite, till februari eller så. Det är nämligen en hel del annat som ska hända den här månaden. Men mer om det i morgon. Hej så länge!

Ur julbadet

Två som fick nya simglasögon i julklapp.

Och en mamma som dog gullighetsdöden.

Hej från det Heliga landet

Nu är jag hos några av mina käraste vänner i Jenin på norra Västbanken. Och titta, det har regnat och är alldeles grönt. En annan sak jag är väldigt glad över är att Peter kommer hit på onsdag. Äntligen, efter alla dessa år, ska jag få visa honom en liten del av mitt Heliga land.

F som i Frida och Fantomen

Redan för ett år sedan, när jag och Peter klädde ut oss till egyptier och gick på Emma och Johns E-fest bestämde jag mig för vad jag skulle vara när det var dags för F-fest. Frida Kahlo så klart. Vad annars? Och förra helgen var det dags. (ÄNTLIGEN!)

Jag tror inte att jag någonsin har känt mig så hemma och så fin i en utklädnad. Noga räknat kände jag mig inte ens utklädd. Om jag fick välja skulle jag alltid se ut så här.

Och Peter då?

Han var Fantomen på operan förstås. Så stilig!

Och jag brukar ju inte lägga upp mobilbilder här, men för den här gör jag ett undantag. För att jag tycker väldigt mycket om den. Jag och Peter som Frida och Fantomen i ett fönster i Midsommarkransen.

Undrar vad vi ska vara på G-festen?

En bild som håller mig kvar och varför

Så vaknade vi upp till ännu en novembergrå dag. Sådana morgnar är det lätt att tänka att allt var härligare på sommaren. Åtminstone i det här landet där kriget är långt bort och glasskiosken nära. Men allt var visst inte glada barnskratt och tacksamhet här heller. Det fanns stunder som påminde om den Stora depressionen. Det är den här bilden ett bevis på.

Kanske hade de sålt smöret och tappat pengarna? Kanske hade de jobbat hela förmiddagen på fältet och fick precis veta att de måste fortsätta utan lunch? Kanske började det sina i jordgubbslandet? Kanske hade de inte fått glass på flera timmar? Eller så var de bara less på mamman med kameran? Man vet inte.

Inte ens jag som tagit bilden, minns riktigt hur det var. Det är väl det som gör att jag gillar den. Att den sätter i gång fantasin. Den får mig att stanna kvar och fundera.