Dags att klippa mig

Ofelias nya favoritbok är Sagan om det röda äpplet. Det finns många saker att titta och peka på i den, och det är bra för då lär hon sig nya ord. Men härom dagen pekade hon på hunden på omslaget och utbrast förtjust: "Mamma!"

Hon är inte så gammal så det skulle förstås kunna avfärdas som tokerier. Men ungen har ju rätt! Den där hunden har precis samma frisyr (öron) som jag.

Väninnorna och jag

I går intervjuade jag författaren till den här nya boken: Väninnorna och jag. Och medan jag läste den funderade jag mycket över hur umgänget med våra vänner förändrats sedan vi blev småbarnsföräldrar. Jag tänkte nog före jag fick barn att jag skulle kunna umgås med kompisar precis som vanligt, bara det att barnen skulle vara med. Så blev det inte. Villkoren för att ses är helt annorlunda nu för tiden. Och medan det gjort att vissa vänskaper fördjupats, har andra nästan satts på paus. Och det är väl som det är. De vänner som är något att ha finns förhoppningsvis kvar.

Men det betyder ju inte att man klarar sig utan dem hur länge som helst. Och lite får man ju anstränga sig också.

Så när jag drabbades av akut längtan efter det här gänget, kastade jag mig ner framför datorn och bokade varsin tågbiljett åt mig och Osvald. I början av november åker vi och hälsar på Hanna och co.

Och om jag och Sofia slutar att ringa om varandra, kanske vi kan hitta en helg då vi kan hälsa på henne i Amsterdam?

Gymmar lite med Laban och gänget

Här kommer Pippi Långstrump

Precis som alla andra ett och ett halvt-åringar vi känner är Ofelia besatt av Pippi Långstrump. Det första hon säger när hon vaknar är: Pippi! Pappa, Pippi! Och så går hon och Peter upp och äter frukost framför något gammalt 70-talsavsnitt där Pippi letar efter spunk och är allmänt olydig.

Och det är först nu som det har gått upp för mig att Pippi inte är någon vidare bra förebild. Jag brukade tänka tvärtom, för det är så himla sällan som flickor i böcker och på film får vara starka och ta för sig. Men nu när jag själv är förälder ser jag på Pippi med andra ögon. Hon gör ju alltid precis tvärtemot vad de vuxna säger åt henne. Och det är bra att ungar lär sig att inte ta skit, men den här totala olydigheten är inte alls lika kul när man försöker uppfostra ett barn i trotsåldern.

Sjukstuga

I måndags var Ofelia så förkyld att dagispersonalen tyckte att hon behövde vara hemma en dag och "vila". Så vi tog en sjukdag och stannade hemma allihop. Men någon vila var det inte fråga om. Små barn verkar inte behöva ligga och ta det lugnt när de är hängiga, de kör på precis som vanligt, förutom att de gnäller lite extra när de inte får som de vill. Men det blev en mysig dag i alla fall.

Osvald övade på att sitta utan ryggstöd...

 ... och på att stå. Ofelia vill gärna hjälpa till.

Jag vet att man ska hålla snoriga storasyskon borta från spädbarn, men det går inte. Så fort vi tittar bort är Ofelia framme och pussar på Osvald. Nu verkar Osvald också lite täppt, så då kan de lika gärna kramas som vanligt.

 Men sedan fick Osvald ta igen sig i babygymmet...

... medan jag och Ofelia bakade bröd.

Svampig trend

Finaste gå bortpresenten så här års är helt klart egenplockad svamp. När Moa-Lisa var här i går fick vi en hel kasse med trattisar och gula kantareller från Bergslagen.

Det var tur för vårt eget förråd började tunnas ut lite, eftersom vi i vår tur gav bort lite av Ofelias rödgula trumpetsvampar från Gotland när vi var på middag hos Johanna och Daniel i helgen. Här kan du läsa vad Johanna lagade för gott av den.

Äppelkompott med kardemumma

I går kom Moa-Lisa över på lunch. Hon hade inget spännande skvaller från bokmässan, men väldigt gröna och tjusiga naglar.

Till efterrätt hade jag gjort äppel- och päronkompott med kardemumma. Det är plättlätt och bland det godaste jag vet just nu. Ta bara lite äpplen och päron, skala, dela i halvstora bitar och koka på svag värme tills det liksom kokat ihop. Just den frukt jag använde kom från Peters pappas trädgård och äpplena var lite syrliga, så jag sockrade lite, men det behövs inte om det är en väldigt söt sort. När kompotten svalnat mortlar du lite kardemumma och strör över. Servera med mjölk. Vill man lyxa till det lite kan man blanda mjölk och grädde och låta det bli riktigt kallt i frysen några minuter innan servering.

Min morfar och Osvalds planta

Jag har ju tidigare berättat om blomman som Osvald fick av min syster i födelsedagspresent. Skottet kommer alltså från en planta som ursprungligen odlades av min gammelmorfar, för att sedan tas om hand av min morfar. För en tid sedan fick min syster ett skott och när Osvald kom tog hon ett skott av sin planta och gav till honom.

Den här lilla växten betyder väldigt mycket för mig, eftersom morfar fick en hjärnblödning morgonen efter att Osvald kom, och somnade in två veckor senare. Innan han dog var jag uppe på sjukhuset två gånger och visade upp Osvald, och även om morfar inte längre kunde prata, tror jag ändå att han förstod att vi var där.

Att Osvald hade kommit visste han i alla fall. Det var mamma som ringde honom och berättade (så här i efterhand önskar jag förstås att jag ringde själv, men jag var väl lite skakig efter förlossningen och fullt upptagen med att ta in miraklet i min famn). När mamma besökte morfars lägenhet efter att han gått bort, upptäckte hon att han gjort en liten anteckning på sin väggkalender den där sista kvällen innan hjärnblödningen. Där stod det med morfars speciella handstil: "Osvald föddes".

Den här bilden togs på min 30-årsdag, när Ofelia var ett par veckor äldre än Osvald är nu.

Osvald är för liten för att minnas min morfar. Ofelia också, även om hon träffade honom flera gånger. Men vi andra kommer alltid att minnas honom som den fantastiska människa han var. Och jag hade turen att hinna intervjua morfar för några år sedan om hans liv. Den intervjun finns kvar och utifrån den ska jag berätta för barnen om deras gammelmorfar.

Och plantan, ja den ska stå i Osvalds rum när han får ett.

Så här liten var den när Osvald var tre dagar.

Och så här stor är den nu, två månader senare.

Snälla tiden, gå inte så himla fort

I torsdags var Osvald på tvåmånaderskontroll. Han har gått upp drygt 2000 gram sedan han föddes och väger redan lite över sex kilo. Dessutom är han 60 cm lång och har börjat med kläder i storlek 62. Jag tycker inte jag gör annat än rensar ut tröjor och byxor som blivit för små. Och det är något med det som känns väldigt vemodigt. Mer än när Ofelia var liten. Vi har ju sagt att det bara ska bli två barn, så jag lägger undan de här kläderna för sista gången.

Och det handlar förstås inte bara om kläderna, utan mer om att det påminner mig om att den här bebistiden snart är över. Snart är Osvalds lena fotsulor lika vältrampade som Ofelias. Snart har han en egen vilja lika stark som Ofelias. Och det är fantastiskt att få följa dem upp i åldrarna. Men jag kommer nog alltid känna en viss saknad när jag tänker på den här magiska spädbarnstiden.

Men okej, lite handlar det om kläderna också. Och alldeles extra vemodigt kändes det när jag insåg att han hade vuxit ur de här fina byxorna i storlek 50 som jag också hade när jag var liten.

 Särskilt som han växte så snabbt i början och inte hann ha dem mer än några få gånger.

Här är Osvald bara två dygn och ligger i sin farbror Martins knä. De blå byxorna lyckades vi aldrig fånga på bild. Så himla tråkigt.

Men här är en bild på dem från när jag var alldeles nyfödd och låg i min morfars famn.

Osvald och feminismen

I går fyllde Osvald två månader och jag tyckte att det var dags att börja undervisa honom i det här med feminism, jämställdhet och alla människors lika värde. Så jag tog med honom till Marabouparken i Sundbyberg där det precis har öppnat en utställning om feministikonen Kate Millet.

Det var Kate Millet som skrev feministbibeln Sexual Politics och introducerade begreppet "patriarkat" i den feministiska debatten.

1979 startade hon ett kollektiv för kvinnliga konstnärer och författare på sin farm i USA. För ett år sedan, i oktober 2010, åkte de två svenska systrarna och konstnärerna Moa och Mikaela Krestesen dit och intervjuade Kate Millet om hennes liv på farmen. Samtalen dokumenterades med video och fotografier, och resulterade i den här fina utställningen som ställer viktiga frågor om vad som hänt med feminismen och de utopiska idealen om kollektivet.

Musikern Jenny Wilson hade skrivit fyra låtar utifrån Moas och Mikaelas material och spelat in dem på kasettband som vi lyssnade på i utställningen.

  

Texterna var influerade av Millets tankegångar.

Helena och Matilda var också där.

 

Osvald sov sig igenom utställningen och gick därmed miste om sin första lektion i jämställdhet. Men oroa er inte, han får feminismen med modersmjölken.

Och ps. Vill ni läsa mer om utställningen så finns det en intervju med konstnärerna som jag har skrivit på feministisktperspektiv.se.