På fars dag (en hyllning å mina barns vägnar)

För tidigare års hyllningar kolla här och här.

Grafisk lördag

När jag plåtade Bajen

För ett par veckor sedan frågade Fotografiska om jag ville testa att fotografera en fotbollsmatch på tele2 arena. Jag kan inte så mycket om fotboll, men det är klart att jag måste tacka ja. Det händer ju inte så ofta att man får ett sådant erbjudande.

Det var en av de sista matcherna på säsongen och biljetterna slutsålda. Peppen på läktarna var enorm, eftersom Bajen behövde vinna för att gå upp i Allsvenskan.

Själv höll jag på att bli sjuk och frös något hemskt i snålblåsten och duggregnet. Men det glömde jag bort när matchen började.

Då var jag helt koncentrerad på att fotografera.

Jag ville fånga spänningen.

Ansiktsuttrycken. Nerven. De där ögonblicken då allt händer på samma gång.

Det var svårt för det gick så fort.

Men kolla, jag fångade ett mål!

Och glädjen efteråt. Med deppigheten hos motståndarlaget i bakgrunden.

Finast var lyckan i klacken när de vann.

Mycket tack vare den här killen som gjorde tre av fyra mål. Själv åkte jag hem med feber, men det var det värt – för det var jättekul förstås. Jag rekommenderar alla som får chansen att leka sportfotografer för en dag.

En av alla saker jag älskar med min son...

... är att han som fyller år i juli önskade sig ett kalas med tomte-tema när han fyllde tre.

 

Eftersom jag inte kan neka honom något var det bara att gå upp på vinden och rota runt i jullådan efter lite tomtar att dekorera sommartårtan med.

Moskvaminnen (drömversionen)

Bara för att jag skrev i går att jag mest fotograferar porträtt hittade jag de här bilderna från Moskva i somras. Peter var där för att prata om sin bok på en litteraturfestival och jag följde med som sällskap. Medan P gjorde research för en artikel om den ryska censuren verkar jag och kameran mest ha gått runt som i ett romantiskt skimmer och sett poetiska detaljer i skira färger precis överallt. I menyer och georgiska degknyten, i en jazzklubb nedklottrad på en skrynklig servett och i min egen packning. Åtminstone verkar det så om man ser bilderna tillsammans så här.

På ett sätt tänker jag att det gestaltar den tiden ganska väl. Mitt sinnestillstånd de där veckorna under försommaren. Som en vacker och vemodig dröm, en parentes i tiden, då allt var lite finare och jag lite lyckligare.

Ps. Den sista bilden på mig har Peter tagit.

Lite vilsen

Jag går en kurs i att hitta min personliga bildstil och varje hemuppgift har varit en utmaning som fått mig att ta nya sorters bilder. Men den här veckan skulle jag skicka in två gamla bilder som bäst beskriver min fotografiska stil. Och det visade sig vara den svåraste uppgiften någonsin.

Jag har känt mig helt vilsen hela veckan. Vad är min stil? Har jag ens en stil? Vad vill jag med fotograferandet? Vad vill jag skildra och vad vill jag få betraktaren att känna? Vad är det jag söker efter och hur värderar jag själv bilder?

Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag tänker ju fortfarande att jag håller på och utforskar och lär mig. Att jag testar allt möjligt och lär mig hantverket. Jag leker med alla möjliga genrer och försöker ta så bra och fina och intressanta bilder som möjligt utifrån de givna förutsättningarna. Det spelar ingen roll om det är dokumentärt eller arrangerat, människor eller stilleben. Allt känns intressant för att det är nytt och utvecklande.

Men det är ju som min lärare säger: Om man ska bli riktigt bra på något så måste man välja bort något annat...

Så vad ska jag välja? Finns det något jag tycker mer om än annat?

När jag tittar på mina bilder så ser jag ju att det är mycket porträtt. Jag kan fastna för en blick eller ett ansiktsuttryck, som det hos Ofelia med plåtburken på huvudet. Men jag dras ju också till det estetiska. Det vackra i det vardagliga. Mönster, färger och skuggor som alla kanske inte lägger märke till. Former jag gillar, fint ljus och drömska stämningar. Jag fotograferar ofta detaljer och handrörelser. Och så tycker jag om kontraster, som i bilden på Osvald och hans nalle framför de gamla bilarna, där hårt och mjukt, nedgånget och blankt möts i samma bild. Jag gillar kontrasten mellan det skira och det ruffiga.

Men jag tycker också om att gestalta en känsla. Närheten och tryggheten som Osvald känner i Peters famn. Äventyret och det stickiga i att stå mitt på ett vetefält när man är liten och vetet vuxit om dig för länge sedan.

Allra helst vill jag ju fotografera bilder som både väcker känslor och känns intressanta för att de ställer frågor och liksom stannar i medvetandet, samtidigt som de är estetiskt tilltalande. Och samtidigt som jag gillar att arrangera bilder, så tycker jag om det naturliga, att det blir som det blir. Så som det alltid blir när man fotograferar barn. Jag tycker egentligen inte om när det blir för perfekt, har svårt för det som känns för tillrättalagt och önskar kanske att jag var lite modigare och vågade fula till det ännu mer.

Ja, lite så. Ringade det in min fotografiska stil en aning? Jag vet inte. Jag vet ingenting. Kanske att jag måste ge det ytterligare lite tid innan jag verkligen kan definiera vad som är jag? Och kanske att man inte måste snäva in sin stil allt för mycket? Det beror ju så mycket på vad jag ska fotografera och i vilket ändamål. Just nu längtar jag efter att fotografera mer konceptuellt och drömmer om att ta bilder som ställer frågor om något viktigt, något om samhället eller om vad det är att vara människa av i dag. Och då kanske stilen får anpassas efter det jag vill säga?

Skynda dej älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut.

Hej igen

Jag försvann ett tag, men nu är jag tillbaka. Det är bara två månader kvar av 2014 och jag har en idé om att försöka blogga något stort eller litet varje dag året ut. Vi får se hur det går... Jag tycker i alla fall att det känns väldigt roligt. Och extra fint att börja med en av mina favoritbilder på Ofelia. Vi hörs igen i morgon. Hej så länge.