Lite vilsen

Jag går en kurs i att hitta min personliga bildstil och varje hemuppgift har varit en utmaning som fått mig att ta nya sorters bilder. Men den här veckan skulle jag skicka in två gamla bilder som bäst beskriver min fotografiska stil. Och det visade sig vara den svåraste uppgiften någonsin.

Jag har känt mig helt vilsen hela veckan. Vad är min stil? Har jag ens en stil? Vad vill jag med fotograferandet? Vad vill jag skildra och vad vill jag få betraktaren att känna? Vad är det jag söker efter och hur värderar jag själv bilder?

Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag tänker ju fortfarande att jag håller på och utforskar och lär mig. Att jag testar allt möjligt och lär mig hantverket. Jag leker med alla möjliga genrer och försöker ta så bra och fina och intressanta bilder som möjligt utifrån de givna förutsättningarna. Det spelar ingen roll om det är dokumentärt eller arrangerat, människor eller stilleben. Allt känns intressant för att det är nytt och utvecklande.

Men det är ju som min lärare säger: Om man ska bli riktigt bra på något så måste man välja bort något annat...

Så vad ska jag välja? Finns det något jag tycker mer om än annat?

När jag tittar på mina bilder så ser jag ju att det är mycket porträtt. Jag kan fastna för en blick eller ett ansiktsuttryck, som det hos Ofelia med plåtburken på huvudet. Men jag dras ju också till det estetiska. Det vackra i det vardagliga. Mönster, färger och skuggor som alla kanske inte lägger märke till. Former jag gillar, fint ljus och drömska stämningar. Jag fotograferar ofta detaljer och handrörelser. Och så tycker jag om kontraster, som i bilden på Osvald och hans nalle framför de gamla bilarna, där hårt och mjukt, nedgånget och blankt möts i samma bild. Jag gillar kontrasten mellan det skira och det ruffiga.

Men jag tycker också om att gestalta en känsla. Närheten och tryggheten som Osvald känner i Peters famn. Äventyret och det stickiga i att stå mitt på ett vetefält när man är liten och vetet vuxit om dig för länge sedan.

Allra helst vill jag ju fotografera bilder som både väcker känslor och känns intressanta för att de ställer frågor och liksom stannar i medvetandet, samtidigt som de är estetiskt tilltalande. Och samtidigt som jag gillar att arrangera bilder, så tycker jag om det naturliga, att det blir som det blir. Så som det alltid blir när man fotograferar barn. Jag tycker egentligen inte om när det blir för perfekt, har svårt för det som känns för tillrättalagt och önskar kanske att jag var lite modigare och vågade fula till det ännu mer.

Ja, lite så. Ringade det in min fotografiska stil en aning? Jag vet inte. Jag vet ingenting. Kanske att jag måste ge det ytterligare lite tid innan jag verkligen kan definiera vad som är jag? Och kanske att man inte måste snäva in sin stil allt för mycket? Det beror ju så mycket på vad jag ska fotografera och i vilket ändamål. Just nu längtar jag efter att fotografera mer konceptuellt och drömmer om att ta bilder som ställer frågor om något viktigt, något om samhället eller om vad det är att vara människa av i dag. Och då kanske stilen får anpassas efter det jag vill säga?