Vi tar en omväg hem

Härom dagen på väg hem från dagis frågade Osvald varför det var så ljust. "Det brukar ju vara mörkt när vi går hem?" Och visst är det helt annorlunda nu mot för bara några veckor sedan när jag krängde på dem overallerna och vi skyndade hem vårt snabbaste för att kura inne med tända ljus hela kvällen. Nu för tiden har vi inte lika bråttom. Vi kan stanna i en korsning och låta Ofelia välja en annan väg. Om det blir en omväg så gör det ingenting, ingenting alls.

Det är en sådan frihetskänsla att lämna vinteroverallen, dra på sig vårjackan och hoppa på cykeln. Och det här med vårskor... Vad mycket lättare det är att springa i dem. Har ni tänkt på det?

Vi klättrar upp på platån och befinner oss plötsligt i det som de kallar skogen. Dit brukar de gå med dagis. "Kom mamma så ska jag visa dig var vi har vårt läger".

Och äntligen får jag se alla de där platserna som de har pratat så mycket om. Sedan samlar vi pinnar. Osvald vill ta hem varenda gren han hittar. Men han måste sålla och välja ut de bästa.

De ska ju samsas med Knutte i cykelkorgen.

När vi kommer hem till gården är det fortfarande ljust och Osvald vill aldrig gå in. "Mamma, kan vi äta middag på balkongen?" Men nej, det kan vi faktiskt inte. Riktigt så varmt är det inte. Men kom så tänder vi lite ljus. Det är ju bara mars, och än så länge hinner det skymma innan det är dags för middag. Och det gör ju inget. Tända ljus har jag inte tröttnat på än.

I never learned french

I helgen vaknade jag av att barnen gjorde experiment och Osvalds röst när han knackade på dörren till sovrummet: "Ursäkta, här kommer jag med lite äcklig lukt. Lite äcklig lukt i en burk bara".

Sedan planterade vi sticklingar och drömde husdrömmar. Om jag hade ett helt hus fullt med fönsterbrädor skulle jag driva upp alla möjliga sorters plantor. Är lite less på pelargoner i ärlighetens namn. Ändå står jag här med tusen nya sticklingar varje vår.

Peter ordnade med högtalare i köket också så att vi kunde lyssna på musik. Just nu lyssnar jag allra helst på den här. Det är något med rösten och melodin som passar väldigt bra ihop med våren. Lyssna du också. Du kommer inte att ångra dig!

Fin mage

Kolla vilken fin mage jag fotograferade förra veckan. Karin och Boris ska ha barn i april och det borde nästan vara kriminellt att vara så där snygg i åttonde månaden.

Hej våren. Som jag har längtat.

Hej då februari, du var ganska tråkig. Så skrev jag till en vän för en vecka sedan. Inte för att februari egentligen var sämre än förra året, alls inte. Det var bara väldigt mycket jobb. Och sedan kom mars och började mycket tyngre än februari slutade.

På något vis var det först då, när jag behövde vara stark för någon annan, som jag kände hur trött jag var.

Tur då att våren kom. Det är ju något med de allra första vårdagarna. Som att allt känns lite hoppfullare när himlen spricker upp och man upptäcker de första skira knopparna.

Ett svagt lyckopirr i magen.

Och det är något särskilt med just den här våren. Som om jag lämnar en väldigt lång vinter bakom mig. En som har varat i flera år. Och lite så är det ju. Något sorgligt som har pågått alldeles för länge och äntligen börjat gå över.

Så hej våren. Jag har längtat väldigt mycket efter dig.

Till alla jag tycker om

I dag och alla dagar.

Tonfiskskelett och två andra bra saker:

1. Vi har klippt Osvalds hår så att han ser ut som en gullig liten munk.

2. Jag och Sofia har anmält oss till en kurs i att knyta amplar. Kan nästan inte tänka mig något jag hellre skulle ägna en tisdagskväll åt.

3. Ebba Forsberg har spelat in en skiva med Tom Waits-låtar på svenska. Rekommenderas särskilt till alla som gillar hans tidigare låtar. Jag lyssnar på den prick hela tiden nu.

Citronmorgnar

Barnen är förkylda och jag börjar varje morgon med varmt citronvatten. Jag vet inte om det kan hålla mig frisk. Men det känns nyttigt.

Det är för mörkt för att fotografera inomhus så här års. Men jag tänker att det är fint med skuggorna också och längtar bara lite efter dagsljuslamporna som någon har förpassat till vinden.

Jag drömmer ganska ofta om sådant som jag och kameran ska göra efter min deadline. Härom dagen spelade Peter upp ljudet av en fågel som kan härma en kamera. Jag blev varm i magen av längtan. Så när dagens skridskoutflykt blev inställd fotograferade jag mitt citronvatten i stället. Testade lite olika varianter, med och utan grönt. Kanske att den här nedanför blev min favorit.

Egentligen är det dumt att längta framåt hela tiden. Det är ju väldigt bra nu också. Jag tänker ofta på det, att jag mår så mycket bättre och är så mycket gladare nu än jag var vid den här tiden för ett år sedan. Det är knappt att jag vågar skriva det. Men så är det faktiskt.

En onsdag i januari

När jag vaknar på onsdagsmorgonen är världen vit utanför fönstret och min deadline en dag närmare. Jag äter barnens grötrester, klär på dem overallerna och kramar hejdå. Sedan fyller jag en av Jerusalemmuggarna med kaffe och sätter mig här och skriver klart några artiklar.

För några veckor sedan flyttade vi ut skrivbordet i vardagsrummet och det har vi inte ångrat en sekund.

Det är så fint att sitta vid fönstret igen i stället för i ett hörn i sovrummet och stirra in i en vägg. 

 
Nu ser jag till exempel det här när jag tittar upp från datorn. Där nere ligger Vinterviken och långt bort i horisonten de norra förorterna.

På balkongen ligger julgranen och sover under ett tunt lager snö. Jag längtar så mycket efter att fotografera att jag tar kort på vad som helst.

Och ser ni fötterna? De tillhör en liten skulpturgubbe som jag köpte när jag jobbade som konstredaktör för några år sedan. I det ursprungliga konstverket var de sju stycken som placerades ut på stan och låg och lyste om nätterna för att påminna om alla som inte har ett hem att gå till. Den som hittade en gubbe fick ta hem den – om hen skänkte en slant till en organisation som jobbar med hemlösa. Jag tyckte att det var så bra så jag köpte en gubbe och gav den ett hem här hos oss.

Sedan hips vips har det blivit mörkt ute och Peter kommer hem. Då tar vi pulkan och går och hämtar barnen.

Brev från min dotter

Det händer att jag vaknar lite mer tunnhudad än vanligt. En oro och en skörhet som vägrar släppa taget. "Är du ledsen mamma?" Det är Ofelia som frågar. "Då måste vi krama dig allihop". Och så kramar de mig och hela tiden under kramen känns det bra. Sedan skriver hon ett brev till mig.

Och skörheten sitter kvar (den ger inte upp så lätt) men det glömmer jag för en stund. I dag söndagsjobbar jag vid datorn och önskar att jag i stället fick vara med dem på familjevisning på Moderna museet.  Men jag har Ofelias brev här bredvid mig på skrivbordet. Så fort oron fladdrar till i magen, ska jag tänka på det.

Elna

Vi hade vänner över på drinkar i går kväll och har varit så trötta så trötta i dag. Så mysigt då att gå ner till Anna Karin och gosa med lillkusinen hela eftermiddagen. Hon fyller tio dagar i dag och det firade vi med att gå på hennes allra första barnvagnspromenad. Känner ni igen byxorna? De är från när jag var liten, men Osvald hade också på sig dem när han var ny. Hoppas att Ofelia, Osvald och Elna trär dem på sina egna bebisar om en sisådär 30 år. Det vore fint.