Brev från min dotter

Det händer att jag vaknar lite mer tunnhudad än vanligt. En oro och en skörhet som vägrar släppa taget. "Är du ledsen mamma?" Det är Ofelia som frågar. "Då måste vi krama dig allihop". Och så kramar de mig och hela tiden under kramen känns det bra. Sedan skriver hon ett brev till mig.

Och skörheten sitter kvar (den ger inte upp så lätt) men det glömmer jag för en stund. I dag söndagsjobbar jag vid datorn och önskar att jag i stället fick vara med dem på familjevisning på Moderna museet.  Men jag har Ofelias brev här bredvid mig på skrivbordet. Så fort oron fladdrar till i magen, ska jag tänka på det.