De gamla bär berättelsen om ockupationen i sina ansikten

I mitten av december, precis innan jul, var jag alltså i Jenin på Västbanken. Hos de här fina.

Som alltid var det både vackert och sorgligt på samma gång. De böljande bergen, olivlundarna, citrusodlingarna. Och så vakttornen, ockupationen och flyktinglägret med sina nedgångna hus och sin trasiga historia.

Första dagen packade vi en picknickkorg och åkte upp i bergen på utflykt. Högst upp såg vi hela vägen till kusten. Där borta vid havet ligger Tel Aviv, Netanya och Haifa. Så nära och ändå så långt bort. För mig är det bara ett par timmars bilkörning, för Jenins invånare så oändligt mycket längre. För palestinierna på Västbanken får ju inte åka dit.

(Alltså den här ungen. Jamiro. Han var gullig prick hela tiden.)

(Ja ni ser ju... Sjukt gullig.)

"Det är apelsinsäsong så vi kan göra färskpressad juice varje morgon" skrev Johanna till mig när jag ännu var hemma och packade. Och när jag kom fram hade de fyllt varenda hylla och låda i köket med citrusfrukter. Det fanns granatäpplen också. (Ni vet ju redan att min bästa juice gör jag på en blandning av apelsin och granatäpple. Typ 70/30 är nog godast.)

En annan dag tog vi bilen och åkte ut ur stan och upp i en liten bergsby där smala branta gränder slingrade sig fram mellan husen. Vi var där för att se en fotoutställning. Det var fotostudenterna på Frihetsteatern som hade arbetat med porträtt av sina äldre palestinska släktingar. Under varje fårat ansikte satt en kort text om deras liv, om söner som fängslats av israelerna, om barnbarn som dött och om förlorade drömmar. Men även om kärlek och tacksamhet över det fina som livet också gav.

Jag kan inte läsa arabiska, men det räckte att se ansiktena. Deras ansiktsuttryck berättade sina egna historier om ockupation, byliv, flyktingläger, kärlek och sorg. Om människorna de älskat, drömmarna de drömt. Om vad det är att ha levt, vad det innebär att ha ett långt liv bakom sig. Hela utställningen var så vemodig och fin. Jag tyckte mycket om den.

Sedan dess tänker jag ännu mer att jag vill åka ner och göra ett projekt med de här fotostudenterna. Jag tror att jag skulle lära mig så mycket av dem.

På Jenins marknad trängs färgglada grönsaker med annat som man kan tänkas behöva. Leksakshögarna är fulla av vapen. Och så är det förstås. Barn som växer upp i våldsamma miljöer leker våldsamma lekar. Det gör barn kanske överallt, men det blir på något vis ännu sorgligare här. Inget barn ska behöva se verkliga vapen. Inget barn ska behöva vakna av skottlossning om nätterna. Men om man nu gör det, är det kanske inte så konstigt att man behöver bearbeta det i leken.

Tre dagar var jag i Jenin den här gången. Sedan kom Peter dit och vi tog bussen söderut, till Ramallah och så vidare till Jerusalem. Men det får vi ta en annan dag.