Småbarnslivet och logistiken

Det är inte helt enkelt att få ihop schemat när man har ett litet barn. Särskilt när båda föräldrarna har bokat upp sig på en massa olika saker samma dag. Men skam den som ger sig. Allt går om man bara vill. Så i dag har jag och Peter knappt setts alls om man räknar minuter, men däremot väldigt många gånger och på olika platser, i samband med att vi har lämnat över Lilla O:

6.30 vaknade Lilla O och tyckte att natten var över. För en gångs skull hade Peter haft nattpasset, så jag gick upp med Lilla O och Peter fick lite sovmorgon. I vanliga fall gör vi tvärtom.

8.00 möttes jag och Peter i sovrumsdörren för att jag skulle få sova lite till, medan Peter gick upp och lekte vidare med Lilla O.

10.00 gick jag upp och tog över Lilla O igen för att Peter skulle få jobba. Medan han tokläste recensionsböcker tog vi tuben till min mamma för att fika.

15.00 träffade jag upp Peter vid T-centralen för att snabbt lämna över Lilla O igen, så att jag, Anna och Hanna kunde bege oss till Judiska teatern och se en fin föreställning och utställning om författaren Nelly Sachs. Under tiden fick Lilla O följa med Peter till biblioteket på Kulturhuset och fika med Kristin.

18.00 hoppade jag av bussen vid Sergels torg igen för att ta tillbaka Lilla O från Peter som hade bråttom till biografen Zita, där han skulle delta i en paneldebatt om Kambodja och Röda khmererna. Nu fick Lilla O följa med mig, Hanna och Anna ut på en tidig middag innan vi tog tuben hem för att bada och byta om till pyjamas.

21.00 somnade Lilla O, den lilla nattugglan. Och sekunderna efter det steg Peter in genom ytterdörren, redo att tokläsa ytterligare några recensionsböcker.

Hej och god morgon!

Så här äter Lilla O sina frukostmackor numera: från mitten.

Att vara mor i krig

Det är blod på ryggsäcken. En rödbrun fläck på det gröna nylontyget.
Hon häller ut innehållet på bordet. Skolböcker, en linjal och en tuggad blyertspenna.
Hon minns hur han bäddade sängen den morgonen. Hur han satt vid köksbordet medan hon gjorde välling. Hon minns hur hans hår stod åt alla håll och hur hon rättade till det med en kam och lite vatten ur kranen.
Han ville inte ha någon frukost, han var för spänd inför engelskprovet. Hela veckan hade han pluggat glosor.
När hon trugade skakade han bara på huvudet. Inte ens mjölk ville han ha. Istället pratade han förväntansfullt om att åka och hälsa på morfar i Nablus.
Sedan blev klockan mycket. Han måste springa. Hon hann inte ens kyssa honom farväl.
Engelskprovet gick bra, han hade ju förberett sig så väl. Hon tänker att han måste ha varit glad.
Hon undrar om han blev rädd när pansarvagnen svängde runt hörnet. Hon kan höra hur det sprakade till i högtalarna.
Han visste vad han måste göra. Precis som alla andra barn skyndade han hemåt när utegångsförbudet utlystes.
Men pojken bodde långt från skolan. Den här morgonen hann han inte hem. En soldat i en pansarvagn sköt honom bakifrån. Kulan gick in i bakhuvudet och ut genom munnen.
Han dog genast.
Den lilla kroppen föll till marken. Ett nioårigt liv var slut. Ett barn som aldrig fick växa upp.
Nu hänger hans martyraffisch på den kala väggen i hennes hem. Ett svartvitt foto med några ord ur Koranen på blankt papper.
I ett hem några mil bort sitter en annan kvinna och sörjer sin dotter. Hon släcker lampan i ett flickrum med en tom säng. I garderoben hänger kläder som aldrig kommer att användas igen.
Hon stryker med handen över glaset i fotoramen och ångrar än en gång att hon inte tog bilen i stället för bussen den där morgonen.
Om hon bara hade tankat bilen kvällen före.
Kvinnorna känner inte varandra, men deras läppar formar samma klagan.
- Varför, kvider de. Varför dödade de mitt barn?

Det här är en text ur förordet till min bok En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva, som handlar om hur det är att vara kvinna och leva mitt i Israel/Palestinakonflikten. Om mindre än två veckor ska jag återvända dit och nu sitter jag här i köket och försöker förbereda mig. I rummet intill ligger Lilla O och sover. Andas djupa lugna tag. Och jag är så oerhört tacksam över det.

Mitt lilla barn. Att hon finns.

En förlorad värld och tio bra anledningar att dricka skumpa

Efter två våldsamma säsonger av True Blood har vi bytt ut de sömnlösa nätterna mot lite lugnare kvällar med brittiskt tema. Nu för tiden dricker vi te och äter skorpor så att smulorna yr framför En förlorad värld.

Varje avsnitt osar av dekadens och är långt som en långfilm. Jag festar till det med olika marmeladsorter på mina skorpor, men när seriens Sebastian öppnar ännu en champagneflaska till lunch, börjar teet smaka lite blaskigt. Plötsligt känner jag att vår vardag innehåller lite för lite bubbel.

Det är ju lite som min kloka svägerska Stina brukar säga att det finns alltid en anledning att dricka champagne. Och ja, jag skulle faktiskt kunna slänga ur mig tio här och nu. Typ:

1. Lilla O har lärt sig att stå och kan gå fyra steg utan stöd.

2. Peters bok har blivit så uppmärksammad i Italien att han har blivit ombedd att skriva en text för den största italienska dagstidningen.

3. Lilla Os faster Sara fyller år.

4. Höstsolen får björken utanför vårt fönster att se ut som om den vore gjord av guld.

5. Jag har åtminstone påbörjat förordet till en konstkatalog som måste vara klart den här helgen.

 6. Det är bara 33 rutor kvar till hundra.

7. Det är fredag - bara en sådan sak.

8. Vi är friska så när som på en liten seg höstförkylning. (Den här bilden på en snorig men glad Lilla O är tagen med Erics gamla rolleiflex från 1938).

9. Lilla O har börjat sova middag på ganska regelbundna tider. Sånt betyder mer än man kan ana.

Och slutligen:

10. Jag har slutat amma. (förvisso en och en halv vecka sedan nu, men ändå).

Den lilla globetrottern

Lilla O är ju redan ganska resvan, men fler resor ska det bli innan hennes första år är över. När jag kommer hem från Mellanöstern åker hon och jag till Amsterdam för att hälsa på en av mina äldsta och finaste vänner i tre dagar. Och sedan hinner vi bara vara hemma två nätter innan vi packar om och åker till Warszawa där Peter ska delta i en litteraturfestival och göra promotion för boken. Jag och Lilla O ska följa med som sällskap och ägna oss åt sightseeing medan Peter sitter i intervjuer.

I går var min syster här och då passade hon på att peka ut alla platser Lilla O har varit på hittills på vår jordglob. Hon pekade på Sardinien och Berlin, och även lite på Israel och Palestina eftersom Lilla O var där när hon låg i min mage. Och så pekade hon på Egypten, för det var där Lilla O, den blonda lilla araben, blev till. Sedan pekade Anna Karin ut alla platser som vi ska besöka framöver. Lilla O lyssnade uppmärksamt.

Sedan fick hon världen att snurra lite snabbare än den någonsin snurrat förut.

Lilla O testar: Lekland

 I dag hämtade Eric och Ida upp mig och Lilla O för en bilutflykt till ett lekland i Sickla. Ett lekland är en helt galen plats där ungar kan leka skiten ur sig. Egentligen är det mest för lite större barn. Jag skulle gissa att det är som roligast från en sisådär tre fyra år. Men föräldrar och bebisar under ett år får gå in gratis, och det finns en särskild hörna för små barn.

 Lilla O trivdes bäst i bollhavet.

 Hon och Ida provsmakade alla färger.

Sedan lekte vi hajar och pirajor.

 Jag och Lilla O fick väldigt statiskt hår. Det slog gnistor om oss när vi kramades.

 En och annan glasögonorm simmade omkring där också.

Lilla O var i paradiset.

 Sedan åkte vi rutschkana.

En väldigt läskig sådan.

 Efter lunchen gick vi till kuddhörnan och red på kuddjur.

 Till slut var ungarna så trötta att ögonen gick i kors.

Vi var också ganska trötta, så...

... vi tog våra statiska frisyrer och satte oss i bilen.

 Lilla O slocknade på fem röda.

Tätt följd av en utmattad liten Ida.

Utvärdering: Lekland

Jag tror som sagt att Lilla O skulle ha betydligt större glädje av leklandet om hon var lite äldre och kunde springa omkring själv. Hon hade roligt nu också, men egentligen inte mer än hon hade haft på öppna förskolan. Ett stort plus är förstås att det är helt anpassat för barn med bra skötbord, mikro och barnstolar. Det finns även barnmat i kaféet. Men betyget dras ner av att det är så dyrt för barn över ett år (ca 130 kronor) och att det är godis till försäljning överallt. Borde de inte uppmuntra ungarna att äta frukt i stället?

Betyg: 2/5

Lilla O - en isbrytare med integritet

Jag har aldrig varit särskilt bra på att kallprata. Därför är det fint att ha med sig Lilla O, eftersom hon är lite av en isbrytare. Redan när hon låg i magen var hon ett givet samtalsämne på mingelpartyn och middagar. Folk man aldrig träffat tidigare kom fram och berättade om sina förlossningar, frågade hur jag mådde och hur långt det var kvar. Som förstabarnsförälder kretsar det mesta ändå kring den egna graviditeten, så vi kunde prata om den i timmar. Att kallprata hade aldrig tidigare varit så trevligt, och det var nästan så att det inte spelade någon roll vem man hamnade bredvid.

Nu när hon är ute fortsätter Lilla O att bryta isen. Så fort vi kliver på en buss eller tunnelbana får hon folk omkring oss att börja le. De vinkar lite och inom loppet av några sekunder börjar de berätta om sina egna ungar och barnbarn. Går vi på fest hoppar främlingar på oss för att fråga hur just vi tycker att det är att ha en liten bebis, och hur lite man än har gemensamt i övrigt, kan man alltid diskutera amning och nattsömn.

En del skulle kanske tycka att det var jobbigt, men hittills har jag nog tyckt att det är mest positivt. Jag gillar det där, att främlingar möts för en stund. Jag tänker nog att ett varmt ord eller ett litet leende på morgonbussen kan göra hela skillnaden för huruvida resten av dagen blir ljus eller mörk. Därför är det en gåva att gå runt med en liten unge som får omvärlden att le.

Däremot har jag lite svårt för att främlingar tar på Lilla O. Många gravida har problem med att folk tar på bebisen redan när de ligger i magen. De flesta håller med om att det inte är okej att kladda på en främmande kvinnas kropp i vanliga fall, men så fort hon är gravid blir hon plötsligt allmängods. Det är så konstigt. Jag håller med om att gravidmagar är spännande, men även om jag tyckte att rumpor var högintressanta skulle jag ju inte gå runt och nypa folk i rumpan till höger och vänster.

På samma sätt har jag lite svårt för att folk vi inte känner ska pilla på Lilla O. Det är väl okej om någon som sitter bredvid oss på bussen sträcker fram en hand när Lilla O redan har närmat sig dem. Men det känns inte lika bra när det kommer fram någon helt plötsligt och nyper henne i kinderna som om hon var någon slags offentlig egendom. Jag skulle inte uppskatta om någon gjorde så med mig, och att Lilla O är liten gör egentligen ingen skillnad. Det gör henne bara ännu mer utsatt. Även bebisar förtjänar faktiskt att man respekterar deras integritet.

Abstrakt/konkret

Lilla O - i magen och utanför.

Just nu: mysigt med ludd

Ps. Man skulle kunna tro att Lilla O är på väg ut på någon slags fjällexpedition. Men så är alltså inte fallet.

Vad varje nybliven förälder bör ha

Vi fick en massa gulliga kläder och gosedjur i present när Lilla O kom och det var förstås hur uppskattat som helst. Men härom dagen bad en kompis om några tips på andra lite annorlunda presenter som nyblivna föräldrar kan tänkas uppskatta. Så nu har jag gjort en liten lista på mer oväntade saker som vi har fått i present eller hittat själva:

1. Nätnappen hade vi nog aldrig kommit på att köpa själva, om vi inte hade fått den av min kusin. Men den är faktiskt helt fantastisk. Stoppa en liten bit frukt i nätet och stäng igen, så kan ungen tugga i sig innehållet utan att sätta något i halsen. Vi stoppade jordgubbar, tomater, äpple och vindruvor i vår. Nätnappen finns att köpa i välsorterade barnbutiker och kostar runt hundralappen.

2. Gips att göra handavtryck i är en annan bra present. Vi fick den här ramen med plats både för ett foto och gipsavtryck av Stina, men man kan ju lika gärna köpa en liten påse gips bara. Eller varför inte en burk med fingerfärg? Handavtryck blir fina minnen för framtiden.

3. En mätsticka är kul att ha. På Designtorget finns en rolig variant av plastfickor där man kan stoppa in ett foto på barnet varje gång han eller hon når en ny längd. Kostar 195 kronor och säljs här.
 

 4. Personliga namnnappar har jag skrivit om tidigare. De är en rolig present om man vet att barnet tar napp. De säljs i paket om tre som kostar under hundralappen. Ni hittar dem på namnnappen.se.

5. Fina napphållare är alltid bra. Om barnet inte använder napp kan man använda den till att spänna fast leksaker som barnet lätt tappar. De här fina napphållarna har jag också skrivit om tidigare.