Det är så himla intressant att följa på nära håll hur ett barn lär sig ett språk. Ofelia sätter ihop allt längre och allt mer komplicerade meningar och jag blir ofta förvånad över hur många ord hon kan. Vissa ord blir favoritord som återkommer hela tiden, och det är inte alltid hon är helt säker på hur hon ska använda dem.
Länge sa hon till exempel "inte HELLER" prick hela tiden. Så fort det var något hon inte ville så sa hon "Ofelia inte HELLER". Ibland blev det rätt, men ibland kändes det som att hon trodde att "heller" var någon slags förstärkningsord.
Nu har hon slutat med det. I stället säger hon "ja, just det" med eftertryck så att det låter: just DÄ! lite nu och då. Det låter så himla roligt. Man önskar ju att man kunde spela in henne mest hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar